Keiths berättelse om Janne Josefsson


En av de saker som Keith Cederholm var mest ledsen och upprörd över, var Janne Josefssons försök att få honom att erkänna ett brott han inte begått. Trots att Jan Guillou i sina tv-program bevisat att Keith omöjligt kunde ha varit med vid Granbacken, trots att Högsta domstolen beviljade honom resning, trots att Hovrätten över Skåne och Blekinge sommaren 1984 skrev en dom som fullständigt friade honom från alla misstankar – trots detta försökte Janne Josefsson få Keith att ”erkänna”.

Det finaste en journalist kan göra är att hjälpa en oskyldigt dömd. Åtminstone i min värld. Jag kan inte tänka mig något värre än att sitta i fängelse för ett brott man inte begått och jag kan inte tänka mig en mer ädel uppgift för en journalist än att hjälpa en sådan människa att få upprättelse. Därför kommer Jan Guillou alltid att vara en hjälte i mina ögon. Jag blev visserligen besviken på honom i samband med Gömda-avslöjandet, men det han gjorde för Keith Cederholm är så mycket större.

Men vad driver Janne Josefsson? Har han någonsin hjälpt en oskyldig ur fängelset? Varför söker han upp en som redan är friad och försöker få honom att återigen framstå som skyldig? För att han är så förtvivlat avundsjuk på Jan Guillou att han var beredd att offra Keith för att kunna drämma till Guillou?

Varför ringde jag inte Janne Josefsson och frågade varför han försökte tubba Keith att erkänna sig skyldig? Räck upp handen alla som tror att han skulle erkänna det! Hela tanken med att få Keith att erkänna var förstås att det skulle framstå som sant …

Här kommer ett smakprov ur Keith och jag, kapitlet om Janne Josefssons besök på Hall:

Till sist ansågs han frisk nog att lämna S:t Sigfrid och fick komma tillbaka
till Hall. Straffet började närma sig sitt slut när han fick ett besked om att
tv-journalisten Janne Josefsson ringt och ville komma på besök. Det var inte
svårt att lista ut vad han ville, tänkte Keith, och sa nej. Men Josefsson gav sig
inte, han ringde och ringde och till sist gav Keith med sig. Det kunde åtminstone
vara lite roligt att se hur han skulle lägga upp det.
Efter lite uppmjukningssnack kom det äntligen. Erbjudandet som Josefsson
av någon anledning trodde att Keith inte skulle kunna motstå.
– Så här, Keith – jag tar hit en tv-kamera och så säger du direkt in i kameran
att du var skyldig till mordbranden på Granbacken och till mordet på Bo
Göransson! Det vore väl roligt att tvåla till den där högfärdige Jan Guillou?
Tänk vilket skott rakt in i mål det skulle vara!
Keith satt alldeles tyst och bara tittade på Josefsson. Men journalisten lät
sig inte bekomma:
– Du vet, nu är det bara två år kvar tills mordet preskriberas men ännu
finns det tid att rätta till det hela.
Josefsson malde på och hetsade upp sig själv medan han pratade.
– Kom igen nu, Keith! Alla vet att du var skyldig, kolla bara hur du har
åkt ut och in fängelserna efter resningen. Och det vore jävligt kul att veta
hur du gick till väga när du blåste först Jan Guillou och sedan hovrätten i
Malmö!
– Det skulle såklart vara en fjäder i hatten för dig, konstaterade Keith
lugnt. Men innan vi går vidare så har jag en fråga till dig, Janne.
– Javisst, kör på!
– Okej. Om du kör på en bil och fem vittnen ser dig göra det, skulle du då
skylla på din mor och säga att det var hon som körde bilen?
Janne Josefsson såg förbryllad ut.
– Jag förstår inte vad du menar …
– Nej, du gör inte det, va?
– Eller, ja, du menar att du faktiskt var oskyldig? Men spelar det egentligen någon roll? Du har ju inte så mycket att förlora, eller hur? Du kan ju säga
att det var du i alla fall, bara för att sätta dit Guillou. Han har väl inte gjort
många knop för dig sedan dess? Han fick Stora journalistpriset, men vad fick
du? Han struntade väl i hur det gick för dig. Och jag skulle nog kunna fixa
fram en ganska hygglig summa pengar …
Keith skakade på huvudet.
– Du är så jävla dum i huvudet att jag knappt har ord att beskriva det.
Du tror på fullt allvar att jag ska säga något som inte är sant, bara för att
tillfredsställa ditt ego. Du ber mig att ljuga för att jävlas med Jan Guillou så
att du kan smutsa ner honom med ditt smaskiga avslöjande. Fy fan! Och vad
hade du tänkt att jag skulle göra sen? Begå självmord så att jag var ur vägen
för sanningen?
Han reste sig upp och pekade på dörren.
– Du kan fara åt helvete, för nu är vårt samtal avslutat.

4 svar till “Keiths berättelse om Janne Josefsson

  1. Ännu ett välskrivet inlägg, Ingrid. Jag ångrar inte att jag började prenumerera på ditt RSS-flöde.

    Janne Josefsson framstår som en seriös individ som aldrig skulle göra något sånt här. Men men…

  2. Efter den kreativa dubbningen av Göteborgskravallerna vet vi alla vad JJ går för. Jag menar, han beskyllde polisen för att ha manipulerat filmklippen så att folkmassan skulle framstå som mer aggressiv, men det var ju främst han själv som hade tillgång till en professionell studio till att göra såna hyss.

  3. profanum_vulgus

    Olle:
    Fast polisen erkände ju det.
    Problemet var ju främst att det inte alls fanns någon folkmassa.

  4. Olle det finns en massa intressanta böcker om göreborgskravallerna, jag känner folk som var där och som har vittnat om hur poliserna stog och slog med batongerna och ropade kom an då till folkmassan. Polisen borde ha åtalats för att ha provoserat igång kravallerna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s