Ett misstag – och jag är rökt, sa TV-journalisten Janne Josefsson nyligen i Aftonbladet. Eftersom han gör så omdiskuterade program, förklarade han, har han mångas ögon på sig och därför blev han livrädd när han för några år sedan stoppades i en trafikkontroll och fick blåsa i alkomätaren – han hade ju druckit en del kvällen innan …
Tänk om en simpel dagen efter-rattonykterhet varit det värsta Janne Josefsson gjort sig skyldig till. Den hänsynslösa behandling av människor han riktat tv-kameran mot, är betydligt värre. Att försöka förmå Keith Cederholm att erkänna sig skyldig till mordbranden på raggargården Granbacken – ett brott han bevisligen inte begått – måste vara ett bottennapp i svensk journalistik. Men låt mig börja med några andra exempel på Josefssons övertramp:
1995 – ”Bastuprogrammet” i Striptease. Keith Cederholms 16-årige son Pierre hade tillsammans med en kamrat gripits för mordet på flyktingen Gerard Gbeyo i Klippan. För att verkligen framställa den nordvästskånska orten som rasistisk, hade Josefsson lurat in ett antal lokalpolitiker i en bastu med en rullande kamera. Männen i bastun var bokstavligt talat avklädda och Josefsson ångade på med konfrontativa frågor utan att ge dem möjlighet till eftertanke.
Några veckor efter programmet kom han till Klippan för ett möte med den upprörda befolkningen. Det slutade med att Janne Josefsson bad om ursäkt och sa: ”Vi har agerat oprofessionellt och oskickligt.” (NST 17 december 1995) Men rasiststämpeln fick orten leva med i många år.
2002 – reportaget om de utvecklingsstörda föräldrarna i Uppdrag Granskning. Josefsson inledde med orden: ”Förr tvångssteriliserade vi dem, nu tvångsomhändertar vi deras barn …”
Han målade upp en bild av myndigheter som njöt av att ta barn ifrån deras föräldrar, trots att han var väl medveten om att båda föräldrarna hade rejäla utvecklingsstörningar – pappan hade IQ 50 och mamman IQ 56 – och inte klarade att ta hand om barn. Detta måste Josefsson ha känt till, ändå drev han stenhårt linjen att dessa föräldrar var lika bra som alla andra.
Programmet prickades efteråt för osaklighet och pojken bor fortfarande kvar i sitt familjehem.
2002 – Valstugereportaget i Uppdrag Granskning. Josefsson och hans kollega Lars-Göran Svensson fick med dolda kameror ett antal politiker, främst moderater, att uttala sig nedsättande om invandrare. Programmet kritiserades av flera medieforskare, framförallt för att man inte ville offentliggöra råmaterialet bakom reportaget. Programmet anmäldes av hela 92 personer, men Granskningsnämnden friade och reportrarna fick såväl Stora journalistpriset som Guldspaden.
Dottern till en av de smygfilmade politikerna minns tiden efteråt med fasa. Hennes pappa hade alltid slagits för en generös inställning till flyktingmottagning och gått emot sitt eget parti flera gånger. Men när en ovanligt dum och enveten person stod i hans valstuga och tjatade hål i huvudet på honom om hur hemska de där invandrarna var, höll han till sist med. För att bli av med dåren som aldrig gav sig.
– Ungefär som man håller med en aggressiv galning i tunnelbanan om vad som helst, för att slippa bråk, säger dottern vars pappa var snubblande nära självmord efter uthängningen i Josefssons program.
2007 – Fallet Louise i Uppdrag Granskning. Josefsson påstod att den 16-åriga flickan bodde i misär i en husvagn tillsammans med sin psykiskt sjuke pappa, med myndigheternas goda minne. Programmet skapade rena lynchstämningen i Vetlanda där en uppretad mobb stod utanför kommunhuset och ropade på de ansvarigas avgång.
TV-kollegan Lars Adaktusson kritiserade programmet och lät flickans farföräldrar komma till tals. Enligt dem hade Louise aldrig bott i pappans husvagn, utan bara varit där på besök. Kommunen ingick visserligen förlikning med Louise och gav henne 200 000 kronor, men enligt den utredning man sedan lät göra förekom många felaktiga uppgifter och manipulerade fakta i Josefssons reportage.
I våras började jag intervjua Keith Cederholm för den bok som nyligen kommit ut, ”Keith och jag”, och fick då vetskap om ytterligare en Josefsson-skandal, en som visserligen kvävdes i sin linda men ändå skadade den drabbade.
Keith Cederholm levde i princip hela sitt liv i kriminalitet och narkotikamissbruk. När vi träffades var han sjuk och ifrågasatte meningen med sitt liv. Han sa att han med facit i hand borde ha tackat nej till att medverka i Jan Guillous program som ledde till resning och upprättelse. Trettio år efter frikännandet för mordbranden på raggargården Granbacken, menade han att det bara fört med sig elände.
– Det hade varit bättre att jag suttit av mitt straff och förblivit okänd. Eftersom jag dragit ner byxorna på rättsväsendet hämnades de på mig varje gång de fick en chans, var Keith Cederholms analys.
Men allra mest upprörd var han över Janne Josefssons upprepade försök att förmå honom att ”erkänna” det brott han var oskyldig till. Att han ångrade resningen betydde ju inte att han begått brottet, men detta var just vad Josefsson försökte få honom att säga.
Enligt Keith Cederholm var Josefsson ute efter att chikanera Jan Guillou genom att få Keith att inför tv-kamerorna ”erkänna” sig skyldig och säga att han lurat Guillou och hela rättsväsendet.
För mig blev frågan hur jag skulle kunna kontrollera sanningshalten i avslöjandet. Om jag ringde upp Josefsson skulle han givetvis förneka det hela och dessutom få gott om tid att hitta på en rimlig förklaring till att han besökt Keith Cederholm flera gånger utan att någonsin göra ett reportage.
I stället kollade jag med människor som kände Keith när det hände. Jag frågade dem vad han berättat om Josefssons besök och alla berättade samma historia: Keith var mycket upprörd över journalistens ”erbjudande”.
Efter moget övervägande mejlade jag Josefsson. 13 oktober frågade jag om han kom ihåg vilket år han besökte Keith på Hall för att diskutera en eventuell medverkan i tv. Om han aldrig varit där eller om han hade rent mjöl i påsen, borde Josefsson rimligtvis ha svarat. Det gjorde han inte.
Detta bevisar förstås inte att det Keith Cederholm berättade för mig är sant. Men det gör det synnerligen sannolikt. Och jag har i alla fall inte svårt att räkna ut vem av dem som tjänar mest på att ljuga …
Det största en journalist kan göra är att hjälpa en oskyldigt dömd människa att få upprättelse, åtminstone i min värld. Men i Josefssons värld är det tydligen stort och viktigt att försöka tubba en oskyldig att erkänna sig skyldig. Om jag drivs av rättspatos, vad ska man då kalla det Josefsson drivs av?
INGRID CARLQVIST 
Hat, helt klart.
Janne Josefsson är väl bara ytterligare en i raden av vänsterjournalister med den skillnaden att han far fram som en bulldozer och med tvivelaktiga metoder vill få fram sensationella ”nyheter”. Han drivs väl av ärelystnad och något slags klasshat, har för mig att han kommer från rätt modesta förhållanden.
Det finns många vänstervridna journalister på SVT. Dessvärre är det inte bara SVT utan det gäller de flesta journalister. Dessa skolas duktigt inom diverse vänster och feministiska läror. Om detta sedan inte praktiseras, stängs vederbörande av.
Detta gäller även inom rättsväsendet.
Det vore bra om exempelvis Wikileaks kunde få ut material, e-post m.m, från ”tunga ” journalister och personer inom rättsväsendet. Det hade varit samhällsnytting.
Ojojoj, DJ! Det hade verkligen rört om i vår lilla svenska mediegryta! Undersökningen om svenska journalisters partisympatier som görs vart fjärde år visar att kollektivet gått från vänsterpartiet till miljöpartiet. Var fjärde journalist röstade på MP vid senaste mätningen 2005 och nu är det säkert ännu fler.
Men det värsta är att medierna är så fega och aldrig vågar gå emot det politiskt korrekta. En journalist som jag (som öppet deklarerar här på bloggen att jag alltid söker sanningen, hur inopportun den än är) får inte längre skriva vanliga nyhetsartiklar. För att jag har ”tagit ställning”! Kul, va?!
Det där med med att media är vänstervridet är en myt som uppenbarligen lever kvar i vissa kretsar. Det är väl här och på tankesmedjan Timbro som man fortfarande tror att det är så. Om du tittar på ren nyhetsrapportering så har politiska sympatier ingen som helst plats i det. Spelar ingen roll om reportern är moderat eller vänsterpartist så rapporteras de om samma nyheter. Men ni blandar nog ihop nyheter med tex en ledarartikel.
Det är väldigt få nyhetsreportrar som går ut med så fasta åsikter som du har. Det är ju inte så konstigt att du blir bedömd efter vad du har för åsikter i vissa frågor. Gustav Fridolin försökte bli reporter ett tag, det gick inte heller så bra. Eftersom man vet var han står politisk kommer man alltid misstänka att reportagen är vinklade. Samma problem har du eftersom du så aktivt har gått ut med dina åsikter. Att då hålla på med nyhetsrapporteringen kommer inte att funka. Du får väl hålla dig till att lyfta de frågor som du strider för.
Danne, på ett sätt har du rätt och jag är inte heller intresserad av att skriva om det vanliga nyhetsflödet. Men artikelserier som avslöjar sanningar, det vill jag göra. Ett exempel:
I Sverige är den allmänna uppfattningen att partnervåld är något som män utsätter kvinnor för, för att de kan. För att hålla kvinnor på plats. För att de är elaka och vill visa vem som bestämmer. I Sverige ”bevisas” detta genom att 90 procent av alla som polisanmäler partnervåld är kvinnor … ”Forskare” som Eva Lundgren gör rapporter som ”Slagen dam” med helt overkliga siffror och på frågan om varför hon inte undersökt hur många män som blivit slagna, svarar hon: ”Det ingick inte i uppdraget.” Regeringen satsar en miljard kronor på att få män att sluta slå kvinnor och så vidare i all oändlighet.
Jag har satt mig in i ämnet och flera gånger bloggat om att den svenska uppfattningen bevisligen är fel och bygger på ideologiska övertygelser, inte på forskning och fakta. Då får jag inte skriva om den internationella forskning som visar att partnervåld är lika vanligt förekommande i alla slags relationer och inte har ett dugg med ”könsmaktsordning” att göra. Dessa kunskaper skulle kunna leda till bättre metoder att hantera problemet, men de får jag inte skriva om FÖR ATT JAG HAR TAGIT STÄLLNING?!
Alltså, en feminist som skriver utifrån sin ideologiska övertygelse om saker som inte är sanna, får skriva hur mycket som helst. En journalist som jag, som drivs av jakten på sanningen, får inte skriva för att jag med mina kunskaper visar att den feministiska ideologin har fel …
För övrigt har du både rätt och fel om vänsterns makt över medierna. Den ideologi som allting numera sållas genom heter feminism och den är väldigt mycket vänster till sin natur.
Bra skrivet Ingrid!
Ja, att Josefsson värnar om sin egen karriär före allt annat har man ju hört några gånger. I motsats till Hannes Råstam som har både mod, uppriktighet, integritet och professionalism i sitt utövande som journalist.
I går på SVT Text hade man rubriken att Svenskar saknar förtroende för Bilhandlare och Mäklare.
I texten framkom det dock att förtroendet för Mäklare var högre än förtroendet för journalister 6% mot 4 %. Rubriken borde med andra ord ha varit att Svenska folket inte har något förtroende för Bilhandlare och Journalister. Vilket tryckfel i rubriken det måste ha blivit… 🙂
Frågan är om detta låga förtroende för journalister beror på att journalister idag har en politiska agenda i sitt sätt att publicera nyheter.
Hade förtroendet varit lika lågt om nyhetsrapporteringen varit opolitisk och objektiv?
Ingrid!
Det är väl ändå lite skrattretande att tro att kvinnor som misshandlar sin partner är lika vanligt som tvärtom. Män är vanligtvis mycket starkare än kvinnor. Men om det skulle vara tvärtom att kvinnan vore starkare än mannen så kan jag eventuellt tro dig. Relationsvåld handlar enligt min mening om makt och att sätta på plats! Dessutom är det inte så ovanligt att personen som misshandlar har ett funktionshinder.
Detsamma gäller pappor som jämrar sig över att kvinnor oftare får enskild vårdnad i vårdnadstvister, så beror det väl ändå på hur det varit i förhållandet, hur länge de varit tillsammans, hur mycket pappan har varit delaktig i omvårdnaden av barnet mm, mm
Tyck inte synd om de papporna, de har sig själva att skylla och är ofta emotionellt förkrympta och saknar empati! En mormor och farmor
@Birgit. Du har uppenbarligen gått på den feministiska myten om könsmaktsordningen och tror att människor slår den de lever med för att sätta dem på plats. Om du i stället hade letat efter seriös forskning hade du sett att det är psykiskt sjuka/personlighetsstörda människor som slår sin partner, inte sällan i samband med missbruk. Och de slår nästan alltid av vanmakt – inte för att de vill visa den makt de redan har.
Män har inget att vinna på att slå kvinnor. Män slår andra män, ofta för att vinna en kvinna men en man som slår en kvinna anses feg och omanlig.
Kvinnor får lov att slå män, för att vi anses svaga och därmed är det inte ”så farligt”. Men att bli slagen handlar inte bara om fysisk smärta och rädsla – det handlar minst lika mycket om förnedring. De flesta män tar emot stryk av en kvinna utan att slå tillbaka. Därför att det är accepterat att kvinnor örfilar upp män de blir arga på och manligt att ta emot slagen. De flesta män som blir slagna och förnedrade kommer aldrig på tanken att gå till polisen och de som gör det blir utskrattade och inte sällan själva gripna. Det är nämligen mycket enkelt för en kvinnlig misshandlare att vända på steken och skrika: Det var han som slog mig!
Och då griper polisen mannen, oavsett hur blodig han är …
Varför har så många kvinnor,som du,behov av att försvara männen,när det finns ett kvinnoförtryck på flera plan,t.ex.kvinnolöner.Jag har levt så länge och fördjupat mig så mycket,bl.a.åtta års arbete i en kvinnojour.för misshandlade kvinnor.Naturligtvis vet jag att detta är ett mycket komplext problem,med mycket under ytan,men att många kvinnor blir slagna för att de t.ex.vill studera eller vill behålla kontakt med familj och vänner för att inte tala om när de vill avsluta en relation,när dom inte orkar längre.Då är hon riktigt illa ute!Många kvinnor har en otroligt dålig självkänsla och känner sig så oälskade att de vill ge allt till sin man för att bli bekräftade,men blir illa slagna och ibland dödade?Förnekar du det?Om nu så många män,enligt dig,blir slagna varför startar de inte egna mansjourer?Det finns de som slår i alla relationer,föräldrar slår sina barn,vuxna barn slår sina åldrade föräldrar o.s.v.men den grymmaste misshandeln står män för,både mot kvinnor och andra män!!
Tutteluring
Marianne: Jag förstår att efter 8 års arbete i en kvinnojour kan man få en viss bild av världen. Det händer oss alla som jobbar med en viss typ av människor. Då gäller det att hålla huvudet kallt och se bortom sin del av världen.
Vi tar det i ordning:
1. Kvinnolöner. Skillnaden i lön mellan män och kvinnor på samma arbetsplats, med samma utbildning osv är mycket liten. Att män tjänar mera beror på vilka arbetsuppgifter de tar på sig, ansvar, övertid osv. Om det vore så att kvinnor konsekvent gjorde samma jobb för 80% av lönen, vem anställer då män? En kapning av löneutgifterna med 20% skulle ge en enorm konkurrensfördel.
2. Man kan dela in relationsvåld i två grupper. Slag i affekt under ett gräl och total nedbrytning av en annan människa. Jag förstår att du sett ett och annat av det senare på jouren, men det är inte hela bilden. De flesta fallen är i kategori ett och de är jämnt fördelade mellan könen åt båda hållen och lika förekommande i samkönade förhållanden. Och då har vi inte tagit upp psykisk misshandel och kvinnans dominans i hemmet när två flyttar ihop. Efter ett par år är mycket av hans grejer borta.
3. Förnekar du statistiken att kvinnor slår lika mycket, ofta använder tillhyggen, oftare startar, men skadas oftare av våld? Förnekar du att bögar och lesbiska är lika våldsamma? Och att när man skriver om våld i nära relationer tar man med alla grupper utom män, för de slår ju istället enligt konsensus. Läs gärna om Glenn Forrestgates bok om hur han misshandlades av sin fru. Och det har inget med styrka att göra. Han visste om han slog tillbaka eller ens anmälde skulle ingen tro honom. För axiomet lyder ”mäns våld mot kvinnor”.
4. Ja varför startar man då inte bara mansjourer? Det görs faktiskt försök, men som du kanske vet behövs pengar. Och se dem ges endast till kvinnojourer och de mansjourer som vill bota män som slår, dvs uppfyller förväntningarna. Män som blir slagna finns det inga pengar till.
5. Nej, den grymmaste misshandeln står VISSA män för. De allra flesta av oss män är riktigt trevliga typer, som aldrig slåss eller våldtar. Det är den manliga normen. Därför blir vi heligt förbannade när ni försöker förklara vissa mäns våld med någon allmän manlighet, ”mäns våld mot kvinnor”. De som verkligen slåss har oftast psykiska problem och/eller missbrukar alkohol, narkotika eller steroider. Att vissa kvinnor kan vara riktiga backstabbers eller golddiggers, ska det förklaras av ”kvinnors oärlighet och girighet”? Eller är det oärlig generalisering?
Om man i samhället byggt sitt arbete mot partnervåld på evidens istället för ideologiska axiom kunde vi komma betydligt längre och se varje slagen individ som hjälpvärd. Kanske hade man kunna identifiera riskpersonligheter av båda kön, bland alla oss som inte slåss och manipulerar. Svårt att fokusera med ena ögat stängt.
Det var fint skrivet AV!
Men vi har en lång lång uppförsbacke, och mycket hårt arbete att försöka fånga upp och börja knuffa samhället tillbaka uppåt, mot ljuset och mot upplysningstidens ideal.
Det är något av en tragisk paradox, att en ideologi som säger sig företräda en grupp människor som historiskt utsatts för svåra övergrepp, attackerar den hjälpande handen, och undergräver precis de intellektuella ideal och fundament som över huvud gjorde det möjligt att förändra samhället och deras situation till att börja med?
Så till den grad att de istället tvärtom börjar att företräda och propagera för ett system och ett tankesätt som har mera gemensamt med de system som under millennium sanktionerade och höll dem fångna?
Sträcker sig inte insikten eller erfarenheterna längre, glömmer man sin historia så fort?
Hade inte modiga människor som Galileo Galilei, och insiktsfulla tänkare som Francis Bacon riskerat sina liv för att utmanat kyrkan, och visat på dårskapen i en blind tro på auktoriteter och ideologi, så hade nog våra universitet fortfarande varit helt enkönade, och alla kvinnor förpassade tillbaka till historiens lott i hemmet.
Hade de inte visat på hur farligt det är att bara lita på sina intuitioner och personliga övertygelser, istället för att förutsättningslöst studera världen omkring oss, söka hypoteser, observationer och genomföra försök som kan visa oss hur världen verkligen fungerar.
Så hade nog få kvinnor haft den självklara friheten och möjligheterna som de har idag.
Därför är det så tragiskt att se hur de som företrädare för ”feminism” eller svaga och utsatta grupper i samhället, förordar och själva sanktionerar, en blind tro på auktoriteter, och ideologier som inte får ifrågasättas. Hur man förlitar sig på anekdoter och personliga övertygelser istället för observationer av verkligheten. Hur man förföljer, förlöjligar och trakasserar och till och med slår sönder andra människors liv, bara för att de bär andra åsikter än de själva.
Det känns ibland som cirkeln slutits, och att vi åter är tillbaka på 1420-talet, med inkvisitionen och en ideologisk världsbild som ingen får ifrågasätta, och vars ledning enväldigt beslutar vad som är sant eller falskt, rätt eller fel.
Vad jag egentligen ville komma till… frånsett allt mitt babblande. Att vi nog i många avseenden faktiskt får börja om, och precis som Galileo, så får vi måna om att lägga fram tydliga bevis, se till att ta ett litet steg i taget, ha ett stort tålamod, mod, och alltid försöka lägga med referenser eller källhänvisningar, som underbygger de påstående vi lägger fram.
Tack AV och d3mocritus för era insiktsfulla och kloka kommentarer. Jag instämmer med er båda och hoppas att Marianne förstår! 🙂
Jag blir upprörd och lite trött!Måste börja med att tala om att jag är omgiven av goda fina män,både i min familj och bland mina vänner.Jag skrev att förtryck mot kvinnor finns på många plan från misshandel till kvinnolöner.Inte att det var det stora problemet.Men det finns eller hur?Jag vet att vi i Sverige arbetar för att få bort denna orättvisa som inte anstår ett modernt land.Du säger att män tjänar mer för att de kan arbeta mer,ta mer ansvar och övertid.Är det så konstigt för du kan väl inte förneka att kvinnor också har det största ansvar för hem och barn.Till min glädje händer det mycket med de unga männen som nu inser att barnen också är deras och inte vill gå miste om sina barns kärlek.Kloka fina unga män!!!Så vi får kämpa på för mycket kommer att förändras när papporna finns med barnen från allra första början!
Naturligtvis är det inte friska harmoniska människor som misshandlar!!det finns alldeles för många som växer upp,ledsna,oälskade och otrygga,vars självkänsla djupt har kränkts.Jag har som förskollärare arbetat med barn i 30 år.Redan där borde vi kunna se de barn som växer upp under vidriga förhållanden(som Keith C,som djupt berörde mig!)men då måste det finnas alternativ som inte fortsätter övergreppen!vad jag också märkt under alla år i barnomsorgen är att pojkar faktiskt agerar ut,medan flickor ofta vänder det inåt mot sig själv.Jodå det finns flickor i nazistgängen och även i andra gäng också,men män och pojkar är i majoritet.Jag har också läst på!!
När jag var med och starta q-jouren-1980-,fick vi verkligen tigga pengar,efter ett par år fick vi 5000:-från kommunen och blev verkligen betraktade med skepsis.Idag,30 år senare är det nog mycket annorlunda med den ekonomiska biten.Vi ska inte tala om besöken hos polisen!Jag var där många gånger med kvinnor slagna och rädda och blev så illa bemötta.
Män måste starta jourer för män och ta ansvar för det.Vi blev också ofta utfrågade varför vi inte hjälpte män.Då fattar man inte mycket!Jag har inte det minsta behov att utan anledning tro att kvinnor är goda!Hon spelar klart också en roll i en relation.Men inte i någon relation borde det förekomma så mycket makt att det blir obalans.Kvinnor misshandlar och är grymma de också,men det är flest män som gör det!och förneka inte att det är flest män som begår incest och våldtäkt.Jag har ALDRIG läst om att någon kvinna har hållt hela städer i skräck genom att våldta någon!
Ska vi ta en tur runt världen?Congo,Bosnien,ja jag kan inte räkna upp alla världens länder.Vem står för det största våldet där?Som skjuter,våldtar,torterar.Majoriteten är män!!
Jag har inte heller något behov av att förtala män!!Jag vill att vi ska vara tillsammans i kärlek och samförstånd-för då mår våra barn allra bäst,jag levde med min man i kärlek och samförstånd i nästan 50 år.han var ofta chaufför,när vi hämtade kvinnor från våldsmiljöer.Och han var ingen mes som lät sig styras av mig!Men Gud må förlåta(nej jag är inte speciellt religiös)mig men jag har vid många tillfällen inte kunnat undvika att tänka:det måste vara fel på många mäns(Obs!inte alla män)aggressioner och sexualitet,när det händer så mycket hemskt!
Vad jag kan utläsa är det två män som har skrivit svar på min insändare och I.C.tackar dem hjärtligt,medan hon hoppas att jag ska förstå!!Ganska patroniserande eller hur?
Marianne, nu blandar du ihop ärter med morötter. Män är definitivt överrepresenterade när de gäller brott i största allmänhet och det beror på testosteronet. Men när det kommer till relationsvåld så vänds allt upp och ner.
I många år har vi i Sverige matats med att kvinnomisshandel beror på partriarkatet och ”könsmaktsordningen” och detta får nu inte längre ifrågasättas. Under förra mandatperioden satsade regeringen EN MILJARD KRONOR på mäns våld mot kvinnor. Utan att veta vad de gör.
För det blir ju aldrig bättre. Kloka människor frågar sig–: Varför inte? Svaret är: För att vi inte angriper det rätta problemet. Partnervåld är nämligen något helt annat än det feministerna och kvinnojourerna inbillat oss de senaste 30 åren. Män och kvinnor som slår sin partner är psykiskt sjuka och/eller missbrukare. Om vi inser det och börjar hjälpa dem som verkligen behöver det i stället för att skuldbelägga alla vanliga, gulliga män så kommer vi att göra mycket mera nytta. Och mycket mindre skada.
Och dessutom kan vi hjälpa de män som blir misshandlade. När vi erkänner att detta inte har med kön att göra, kommer allt att bli bättre.
@Marianne Åhlin
”Vad jag kan utläsa är det två män som har skrivit svar på min insändare och I.C.tackar dem hjärtligt,medan hon hoppas att jag ska förstå!! Ganska patroniserande eller hur?”
En av kärnpunkterna i mitt inlägg var att visa precis hur destruktivt det kan vara för ett samhälle, när man börjar värdera en text eller ett påstående, utifrån vem som säger det eller hur väl det stämmer överens med en på förhand uppsatt ideologi.
Jag värderar tvärtom inte ett påstående beroende på om det är en man eller kvinna som skrivit det, om personen är gammal eller ung, lång eller kort, är filosof eller bilmekaniker, sitter i en villa i Malmö, eller på ett internetcafé i Johannesburg.
Dess värde bestäms av dess innehåll, i relation till dess syfte.
Är syftet att försöka förklara eller analysera oss själva eller naturen och världen omkring oss, så värderas texten i förhållande till hur väl den objektivt, empiriskt och vetenskapligt klarar av att beskriva, förklara och förutsäga skeenden, händelser och observationer i vår omvärld.
Mitt intresse ligger i att studera hur naturen fungerar och förstå grunden till våra mänskliga beteenden, i alla de variationer som vi dagligen möter och ser omkring oss.
Och om texten och observationerna överbevisar mig, så är jag beredd att omedelbart ändra min tidigare åsikt, oavsett vem det är som råkar lägga fram bevisen.
Och det är nog en ödmjukhet som är sprungen ur lika mycket kunskap och erfarenhet som en brinnande nyfikenhet och respekt inför naturens fantastiska komplexitet.
Men jag skulle också vilja passa med en fråga,
Tänk om du har fel?
Vilka bevis skulle vara tillräckliga för dig, för att få dig att ändra din övertygelse och din åsikt?