Jag publicerar här Max Scharnbergs recension av Thérèse Juels bok Fällda för sexövergrepp. Max har själv studerat två av fallen i Juels bok och redogör här för de många motsägelser från målsägarna som åklagare och domare helt bortsett ifrån för att kunna fälla den misstänkte. Jag gillar Max idé om ett Försvarsinstitut!
Vid ett möte den 19 april år 2010 berättade Högsta Domstolens f d ordförande Johan Munck att en bekant åklagare ansåg att 20 % av dem som sitter i fängelse inte har begått de brott som de fällts för. Själv hoppades Munck att det inte skulle vara mer än 10 %. Men han konkretiserade vad detta innebär: det finns mellan 500 och 1000 oskyldiga i våra fängelser, och en del har fått mycket långa straff. Det dröjde många år innan någon gjorde en grundlig analys av styckmordsfallet och Thomas Quick-fallen. Men i dag finns det få som tror på de dömdas skuld.
Många undrar i stället över hur de alls kunde fällas på grundval av den s k bevisningen. Det tycks inte röra sig om enstaka olycksfall i arbetet, utan om toppen av ett isberg. Detta framgår bl a av f d justitiekanslerns utredning, och även av en nyutkommen bok Fällda för sexövergrepp – om rättsfall i Sverige, i vilken Therese Juel redovisat tio andra fall som gått snett.
Jag fäster mig vid några mönster som återkommer i flera fall: stölder, dagböcker, påstådda ögonvittnen. Dessutom ändrar många flickor sin berättelse, när deras tidigare versioner motbevisats, eller om de har glömt vad de sagt tidigare. Men i en och samma omständighet ser domstolarna ett bevis ”bortom rimligt tvivel” ifall den framförs av åklagaren, medan den viftas undan om den kommer från försvaret. I boken ingår t o m ett mål där alls ingen har beskyllt den åtalade för brott. Åtalet hänger i luften, ty åklagaren har inte ens en målsägande att stödja sig på. Ett antal mindre tillverkningsföretag är inhysta i samma byggnad.
Den 22 september 2004 kl. 22:08 slår stöldlarmet på. Väktaren som befinner sig mitt i staden åker omedelbart till byggnaden. Han är framme efter sex minuter och har hela tiden telefonkontakt med en kollega som befinner sig hemma. Utanför byggnaden ser han en kvinna med en hund. När hon ser honom ropar hon ”Gå ut!! Gå ut!!” Detta hör kollegan tydligt i telefonen. Kvinnan försöker försena väktaren. Hon försöker också att få honom att gå in genom en annan dörr än den han måste använda för att stänga av larmet.
Sekunderna innan väktaren skulle gå in genom dörren säger kvinnan att hon har blivit våldtagen och att hon håller på att svimma. Väktaren hjälper henne att lägga sig ned. Detta försenar honom naturligtvis, men efter att ha stängt av larmet tillkallar han polis och ambulans. Det är obegripligt varför ett våldtäktsoffer skulle ropa ”Gå ut!! Gå ut!!” vid åsynen av en väktare. Och kvinnan hade inga problem med att stå upp förrän väktaren befann sig intill dörren. Själv tyckte han att kvinnan simulerade. Till polisen säger hon att våldtäktsmannen var en av de tre ester som arbetar i byggnaden.
Nästa dag förhörs alla tre. De fotograferas också. Efter ännu en dag deltar kvinnan i en fotokonfrontation. Hon får se foton av åtta personer, framifrån och i profil, däribland alla tre ester. Hon pekar ut person nr 2 och säger sig vara ganska så säker. Samma dag träffar hon en kurator och säger att hon vet vem som våldtagit henne. – Men nr 2 är inte från Estland. Några få dagar senare dör kvinnan av en blandning av alkohol och tre mediciner. Det är livsfarligt att blanda två av medicinerna.
På vilka sätt har kvinnan identifierat förövaren? (a) På foto utpekade hon ingen av esterna utan en person som inte ens arbetade i företagshuset. (b) Hon har sagt att det var en av de två esterna som hennes sambo pekade ut för henne en söndag två veckor tidigare. Men redan innan fotokonfrontationen sade hon uttryckligen att det inte var den yngre av esterna. Den man som fått pseudonymen Richard var inte bara den yngste av esterna utan den yngste av alla som arbetade i huset. (c) Hon har sagt att förövaren inte hade någon skäggväxt. Men just Richard har en stor mustasch. (d) Hon har sagt att förövaren hade kort hår, och det hade inte Richard. Det finns m a o fyra angivelser som alla utesluter Richard.
Sedan hände ingenting under lång tid. Några veckor senare åkte Richard till Estland och hämtade hit sin fru och sina barn. Men 11 månader efter stöldlarmskvällen häktades Richard, ty hans säd hade hittats i kvinnans könsorgan. Han fälldes och ådömdes 2½ års fängelse och 10 års utvisning. Om åklagaren hade ansett detta vara ett starkt bevis, hade han knappast förhållit sig passiv i 11 månader. Dessutom kan den gynekologiska undersökningen inte utesluta att säden kommit dit t o m en hel vecka tidigare.
Polisförhören gällde alltid vad som hände på stöldlarmskvällen, och man hade aldrig visat Richard ett foto av kvinnan med hunden. Domarna ansåg Richards berättelse om ett tidigare samlag med en tillfällig kvinna för orimlig, därför att hon var supervillig. Men även i så fall kan den inte slå ut de fyra nyss nämnda motbevisen. Dessutom kunde en verklig våldtäktsman lätt ha hittat på en historia som var mer ”trovärdig” i domares ögon.
I skrifter om bevisvärdering finner man ej sällan påståenden om domarnas förtrogenhet med allmänna sannolikheter. Nu har forskning visat att de inte har en dylik förtrogenhet. Men domare borde dessutom tänka på att människor som kommer i kontakt med speciella institutioner (domstolar, hjärtkliniker, psykiatrin etc.) har hamnat där just därför att de sannolikheter som gäller i samhället i stort, inte gäller för just dessa personer. Varifrån skall domare skaffa sig kunskap om den sexuella supervilligheten hos kvinnor som har närapå dödliga mängder av fyra gifter i blodet?
Hur bortförklarade man resultatet av fotokonfrontationen? Åklagaren fann det naturligt att kvinnan hade misstagit sig, ty hon hade enbart fått se gamla bilder som polisen hade liggande. Men kan domarna verkligen ha förbisett att fotona av esterna var högst 24 timmar gamla? Dessutom hade Richard endast varit i Sverige i två månader innan stöldlarmskvällen. Fallstudier är ofta mycket lärorika.
Och när alla fakta läggs på bordet, inser man att Richard-fallet inte innehåller några komplikationer. Däremot ingår det många teoretiska aspekter i ett annat fall som rör 60-åriga Lars och 14-åriga Marie. Bl a förekommer det läkarjournaler och dagböcker från båda parter. Två män, däribland Lars, visade upp läkarjournaler enligt vilka de var impotenta. Inte Lars utan den andre led dessutom av svår njurbäckeninflammation och misstänkt prostatacancer, så för honom var det slut med sex. Men i båda fallen viftade domstolarna bort dessa bevis med motiveringen att läkarna endast vet vad patienterna har sagt. Och, fortsatte domstolarna, patientutsagor inte blir sannare av att stå i en läkarjournal.
Detta argument är malplacerat därför att domstolarna mestadels accepterar det som står om målsäganden i läkarintyg och journaler. ”Orsaken till att Marie sökte hjälp var att hon mådde psykiskt dåligt efter att hon börjat få minnesbilder från sexuella övergrepp. Sommaren –03 började hon må dåligt, sov inte, kunde inte äta. Det var då mardrömmar började dyka upp om övergreppen.” Denna läkare har ju inte heller annat än patientens ord ang. sömnrubbningar, ätbesvär, mardrömmar eller övergrepp. Läkaren gick likväl i god för att Marie hade gjort ett självmordsförsök just p g a övergreppen.
När rättegångarna och överklagningsmöjligheterna var slut, upptäcktes det att Marie verkligen hade gjort ett självmordsförsök. Men det gjorde hon tre månader innan hon träffade Lars för första gången. Läkarintyget är bl a baserat på den psykoanalytiska teorin om bortträngning, minnesförlust och senare återkomst av övergreppsminnena. Försvaret anlitade en sakkunnig som redogjorde för att bortträngningsteorin är ett vetenskapligt bedrägeri. Men då ändrade åklagaren, målsäganden och hennes biträde bara berättelsen. Marie hade ingenting bortträngt, utan hon hade hela tiden kommit ihåg övergreppen.
Samma läkare hade dessutom uppfunnit en egen diagnos och falskeligen påstått att den ingår i DSM-IV, som är den diagnostiska manual som används över halva världen. Men om en läkare felaktigt tillskriver patienten minnesförlust och senare återkomst av minnena, så bör hennes kompetens ifrågasättas. Men i stället ifrågasatte domarna försvarets sakkunniga. Marie har ett lyte och säger själv att hon har mobbats i skolan för det. Överläkaren försäkrade att Maries beskyllningar mot Lars absolut inte kunde ha orsakats av hennes lyte.Den försvarssakkunniga noterade att överläkaren alls inte kunde veta detta, samt att överläkaren dessutom hade utgått från en allt-eller-intet-lag: endera är övergreppsbeskyllningen till 100% eller till 0% orsakad av lytet. I domen betecknas denna kritik så att den sakkunniga har hängivit sig åt spekulationer.
Båda Lars och Marie har fört dagböcker. I Maries dagbok anges ett kryss vid det datum Lars hade haft sex med henne. Självklart är det lätt att tillfoga dylika kryss i efterhand. Och Lars kan bevisa att han inte befann sig på den gård där övergreppen skulle ägt rum på somliga av de utpekade dagarna. Alla kryssen har dessutom skrivits med samma kulspetspenna, som ofta skiljer sig från den penna som använts för att skriva dagens utförligare text. Och om ett övergrepp hänt en bestämd dag, är det egendomligt att en dylik upplevelse inte har satt minsta spår i dagbokens normala redogörelse för anmärkningsvärda händelser under dagen.
På frågan varför hon fortsatte komma till Lars, när hon ständigt missbrukades, svarade hon: ”Jag blev så van vid det.” Om överläkaren tror på bortträngningsteorin, hur vill hon då förklara Maries kryss? Fram till år 2003 skulle Marie haft minnesförlust ang. övergreppen. Råkade hon ut för en lång serie av minnesförluster, en efter varje samlag? Eller upplevde hon en enda stor minnesförlust efter att övergreppen tog slut? Hann hon precis sätta kryss i dagboken direkt efter samlagen och innan hon råkade ut för minnesförlusten? Hur kunde hon nästa gång komma ihåg att hon skulle skriva något som helst – och om detta skulle vara ett kryss eller en cirkel?
Marie har påstått att flera utomstående har varit ögonvittnen till övergreppen. Tyvärr förnekar samtliga ”ögonvittnen” detta. Om detta skriver domstolen bara att även om ingen har sett något, så kan övergreppen likväl ha hänt. Men detta är ett goddag-yxskaft svar. Om Marie falskeligen har postulerat ögonvittnen som inte existerar, så är hon definitivt inte trovärdig och pålitlig ang övergreppen. Domstolen tog inte heller intryck av att de sexuella beskyllningarna började just efter att Lars hade polisanmält Marie för att ha stulit 4000 kr från honom.
Therese Juels bok kan utgöra utgångspunkten för många teoretiska problem. Det förefaller som om domarna förlitar sig på en sorts ”magkänsla” och sedan rättfärdigar den med handplockade detaljer. Men om detta är vad som sker, så är det olyckligt att juristerna lär sig s k ”bevisvärderingsmetoder” som ändå inte ger någon vägledning i konkreta fall. I boken får vi se försvarsadvokater som är ansvarsfulla och ihärdiga – men också sådana vars insats är till ingen nytta.
Och här kommer vi in på ett mycket viktigt område: ”häktning med restriktioner”, där den åtalade inte får träffa andra än sin försvarsadvokat. Jag kan inte se att denna åtgärd var befogad i något av de fall som Juel beskriver. Kanske har den snarare missbrukats av åklagare som har funnit sin egen bevisning svag. Men häktade personer vet sällan vilka rättigheter de har. Och man kan inte vänta att en advokat, som i ett rättsfall endast ser en inkomstkälla, skall informera klienten om att han under vissa omständigheter har rätt att byta advokat. Dessutom kan släktingar ibland hitta starka bevis som talar mot åtalet.
På sikt menar jag att vi inte kommer ifrån den lösningen att inrätta ett allmänt försvarsinstitut, sidoordnat med åklagarämbetet. Ett försvarsinstitut kunde tillhandahålla relevanta fakta, t ex att det varken existerar bortträngning eller övergreppssymptom. Däremot behöver vi ingen ny lag för att se generöst på arvodet åt advokater som lägger ned mycken tid på att hitta bevisning som kan bli avgörande för fallets utgång.
Hej Karina och alla andra som undrar varför jag inte bloggar!
INGRID CARLQVIST 