Varför traumamyten skadar de verkliga incestoffren

Det här inlägget är för alla som är intresserade av sanning och forskning, till skillnad från  ”överlevare” och bloggaren Catta som tycker att man inte behöver läsa forskningsrapporter för ”de kommer ändå fram till så olika saker” och som ”inte anser att man kan uttala sig om hur alla känner sig i en offersituation eftersom det givetvis är så olika”.

Ursäkta om jag blir lite raljerande nu, men det var väl ändå med förlov sagt inte särskilt genomtänkt?! I trettio års tid har vi fått höra att alla som utsattes för sexövergrepp i barndomen upplevde enorma trauman medan det pågick och att de aldrig kan leva normala liv efteråt. I princip varenda åkomma man drabbas av senare i livet kan härledas till denna fasansfulla upplevelse. Då var det helt okej att tala om ”hur offren upplevde det”.

Häromåret kom så forskaren Susan A. Clancys bok The Trauma Myth ut och ställde alla gamla sanningar på ända. För att inte riskera att få ett ensidigt underlag i sin studie så vände hon sig inte till kvinnojourer och incestföreningar när hon skulle ha tag i sina intervjuobjekt – hon satte in en annons i tidningen. De flesta av dem som sökte upp Clancy berättade historier hon aldrig kunnat föreställa sig. De hade inte alls varit livrädda medan övergreppen pågick och hade inte blivit hotade till livet om de avslöjade ”hemligheten”. Pedofilernas trick var i stället att få barnen att tycka om dem. Med smicker, beröm, uppmärksamhet och lögner fick de barnen dit de ville – exakt så som  Patrik Sjöberg beskriver att Viljo Nousiainen gjorde mot honom.

Genomgående var också att dessa offer kände sig onormala. Tidningar och tv var ju fulla med historier om barn som med våld och hot tvingats genomlida bestialiska övergrepp och det var ju uppenbarligen det ”normala”. Alltså var det något allvarligt fel på dem som ”tyckt om det” medan det pågick och först i efterhand förstått att de blivit utnyttjade och därmed å det grövsta svikna. Men nu går det inte alls att lyssna på offren – inte de offer som säger ”fel saker” i alla fall.

Givetvis har i Susan A. Clancys bok The Trauma Myth inte översatts till svenska och självklart är dess banbrytande resultat helt okända i Sverige. Men för er som är intresserade av sanningen och hur man på bästa sätt kan hjälpa de verkliga offren för sexuella övergrepp, så har jag här översatt  bokens förord. Ni som blir intresserade kan köpa boken här.

HÖSTEN 1996

Frank Girard är fyrtiotvå år gammal. Han har fast anställning som skatterådgivare, en fru sedan tjugo år tillbaka (hans gymnasieflickvän) och tre barn vars foton dinglar från hans nyckelring. En gång i veckan tränar han högstadieskolans basketlag och minst två gånger i månaden tar han med sig familjen till kyrkan. I mars varje år åker hela familjen till Sarasota i Florida där Frank tillsammans med sin bror har investerat i en timeshare-lägenhet nära stranden. På ytan har Frank allt – familj, ekonomisk trygghet och god hälsa – men inuti känns det annorlunda.

När Frank Girard var nio år gammal hände något som han tror skadade  honom på ett fundamentalt sätt, något som kraftfullt och permanent ändrade hur han ser på sig själv, vem han är, hans förmågor och hans rätt till framgång och lycka. I över tre årtionden har han hållit det som hände honom hemligt – han har dolt det fullständigt för sin fru, sin familj, sina vänner och så mycket det bara gick, för sig själv.

Roten till Franks tystnad är skam. Han misstänker att det som hände honom var hans eget fel, att han själv drog till sig det och som en konsekvens av detta måste det ”vara något fel på honom”. Det  hände därför att han på något sätt var ”onormal”. Föga överraskande vill han inte att någon ska veta, minst av allt de människor som står honom nära och som älskar honom.

Trots Franks ansträngningar för att inte tala om det som hände honom som barn, har saker hänt som gjort det allt svårare för honom att bevara tystnaden. Han har fått stora problem både på jobbet och i äktenskapet – problem som han tror har att göra med upplevelserna i barndomen – och han misstänker att problemen inte kan lösas utan något slags professionell hjälp eller support.

***

En kall regnig oktoberkväll tog Frank tunnelbanan hem från jobbet och fick syn på ett exemplar av Boston Globe på sätet intill honom. Medan han skummade igenom sidorna hoppade plötsligt en annons mot honom. Annonsen löd: ”Blev du sexuellt utnyttjad som barn? Ring Susan för mer information avseende en forskningsstudie av minnet vid The Department of Psychology vid Harvard University.” Frank läste annonsen två gånger. Trots att han skulle ha stigit av vid Alewife Station gick han av vid Harvard Square. Femton minuter senare stod han utanför dörren till mitt kontor, genomblöt. Kunde han vara med i studien? Kunde intervjun ske nu?

Efter mer än tre årtiondens tystnad var Frank redo att tala.

***

När detta hände var jag fortfarande student på Harvard University och hade just  påbörjat mitt forskningsprojekt om sexuella övergrepp som Frank hade läst om i tidningen. Det Frank berättade för mig var chockerande. Under ett halvår, när han var nio år gammal, hade han haft sexuella erfarenheter med en medelålders man som var god vän till Franks familj.

Detta var inte det chockerande. Undersökningar visar att sexuella övergrepp är vanliga och att vuxna alldeles för ofta utnyttjar barn för sexuella ändamål. Det som chockade mig var det Frank sa om hur han hade reagerat när det inträffade. Det som växte fram, ackompanjerat av långa pauser och ibland tårar, var att medan övergreppen inträffade så hade Frank inget emot dem. Som barn älskade han den här mannen och tyckte om uppmärksamheten. Ibland kändes det de gjorde skönt. Då ock då fick Frank basebollkort efter att mannen fått röra honom och det såg han fram emot. När mannen flyttade från stan blev Frank ledsen. Han saknade honom, att vara tillsammans med honom och uppmärksamheten han gett Frank.

När jag lyssnade till Franks beskrivning av sina reaktioner på övergreppen, förstod jag varför han skämdes och kände sig skyldig till det som inträffat – varför han känt sig ”onormal”. Med tanke på det jag fått lära mig och trodde på om sexövergrepp, så var han onormal.

I över trettio år har, först experterna och sedan samhället i stort, uppfattat sexuella övergrepp som fruktansvärda händelser för barn medan de pågår. Något som definitivt sker mot ett förskrämt barns vilja. Men för Frank hade övergreppen känts helt annorlunda medan de pågick.

Innan Frank gick ställde han en fråga till mig. Eftersom jag var forskare på Harvard och ”studerade såna här saker” kunde jag kanske hjälpa honom.

Jag sa att jag gärna ville försöka.

För första gången på två timmar tittade han mig rakt i ögonen: ”Det jag berättat för dig … hur vanligt är det?”

Först kände jag mig lättad. Detta var en fråga jag trodde jag enkelt skulle kunna svara på. Jag började: ”Frank, sexuella övergrepp i barndomen är mycket vanliga. Man beräknar att ett av fem barn …

Frank avbröt mig.

”Nej, inte det där med sexövergreppen, jag vet att ungar blir utsatta för det – det står för Guds skull i tidningarna hela tiden … Vad jag undrar är om andra barn reagerat som jag … du vet, som jag gjorde?

Frank syftade på det faktum att hans sexuella erfarenheter i barndomen inte hade varit tvingande – för han hade älskat den här mannen och tyckt om att vara tillsammans med honom. Frank hade inte på något sätt slagits eller gjort motstånd. Jag hade ingen om hur jag skulle besvara den frågan. Enligt allt jag visste om sexuella övergrepp på den tiden, enligt allt jag lärt mig av proffsen, så var Frank ett ovanligt offer men det ville jag inte säga till honom. Jag hade en stark känsla av att han inte ville veta det.

Så jag bestämde mig för att uttrycka mig lite luddigt.

Jag sa: ”Frank, forskningen kring sexuella övergrepp är fortfarande ganska ny. Kanske är det som du gjorde, ditt sätt att reagera, ganska vanligt. Jag menar, du var ett barn, du tyckte om honom och du förstod inte fullt ut vad du gjorde, vad han begärde från dig eller vad konsekvenserna skulle bli. Bara tiden och mer forskning kan visa om din upplevelse är vanlig eller inte.

Han verkade nöjd med det svaret. Men jag kände mig hemsk som inte hade varit helt ärlig mot honom.

                                                                    ***

Detta utspelade sig för mer än tio år sedan. I dag, efter ett oändligt antal timmars forskning kring sexuella övergrepp, efter allt jag läst och läst om igen om psykologi, psykiatri, juridik, kriminologi och sociologi, efter alla möten med olika experter, efter alla sexövergreppsoffer jag talat med – män och kvinnor, unga och gamla, rika och fattiga – känner jag mig inte hemsk längre. Det visade sig att det jag sa var sant.

I dag, trots de bästa intentioner, har de som arbetar med sexövergrepp utvecklat och spridit enorma missuppfattningar bland allmänheten kring dessa förfärliga brott – hur det egentligen går till och hur offren reagerar på det. I sina välmenande ansträngningar att skapa uppmärksamhet kring att sexuella övergrepp är skadliga och aldrig barnets fel, så har de valt att framhålla vissa  reaktioner vid övergrepp (såsom trauma, rädsla, våld, tvång och hot) som inte är karaktäristiska för de flesta offer. Konsekvensen av detta felaktiga fokus är att de yrkesverksamma ignorerar och allmänheten missförstår de bekymmer, den oro och farhågor som miljoner offer upplever – människor som Frank. Han och hans gelikar ignoreras, förminskas och förnekas.

I det rådande kulturella klimatet är det svårt att säga sanningen om sexuella övergrepp – att faktiskt berätta vad som händer och hur offer reagerar på detta. Många yrkesverksamma och målsägandebiträden oroar sig för att det ska leda till att samhället i stället skyller på offren eller ifrågasätter den skada som sexuella övergrepp orsakar. Men denna oro är obefogad. Sexuella övergrepp, som jag kommer att redovisa noggrant i den här boken, är aldrig offrets fel och det skadar definitivt dem, men inte på det sätt som så många av oss har blivit ilurade.

Det sägs ofta att försvaret är bäst hjälpt av sanningen. I det här fallet är det inte bara så att vi genom att se sanningen i vitögat, kan lossa den kedja av skuld, skam och hemlighetsmakeri som offren är fjättrade vid – det kommer också att hjälpa de rättsvårdande myndigheterna att lättare identifiera och straffa förövarna, ge psykiatrin bättre behandlingar och hjälpa föräldrar att på ett bättre sätt skydda sina barn från att bli offer för dessa grymma och ohyggligt vanliga brott.

Myten om att alla incestförövare nekar

Ett problem med att diskutera sexuella övergrepp mot barn är att så väldigt många myter florerar och att den som försöker punktera myterna anklagas för att själv vara pedofil eller pedofilvän. Kommentatorn Fdell påstod till exempel i mitt förra inlägg att jag och andra debattörer hävdar att barn ljuger om övergrepp. Låt mig bena ut det hela:

Jag har aldrig påstått att de flesta barn ljuger om övergrepp. Små barn kan hjärntvättas av en mamma som vill ha barnen för sig själv och bli av med deras pappa. Det finns ett flertal internationella studier som visar hur oerhört lätt det är att få barn att tro att de varit med om saker som aldrig inträffat. På Daddys blogg kan man se den utmärkta men skrämmande danska dokumentären Farliga förklaringar. Efter det kan man inte tvivla på hur lätt det är att skapa falska minnen hos barn. Det går för övrigt att göra med vuxna också, vilket inte minst professor Elizabeth Loftus visat.

Men att det barnen säger inte har inträffat är ju inte samma sak som att barnen ljuger. En lögn är medveten, ett falskt minne är för den drabbade lika sant som det äkta minnet. Men vem straffar den kallhamrade förövare som med berått mod får sitt barn att tro att pappa gjort äckliga saker med henne eller honom och därmed allvarligt skadar barnets självbild? Hittills är svaret: ingen.

När det gäller tonårsbarn är situationen lite annorlunda. Där kan ilska mot en förälder och/eller lust på stora skadeståndspengar driva fram lögner. I slutet av 2010 lyckades advokaten Peter Haglund (mannen som aldrig ger upp!) få Högsta Domstolen att inse att en pappa blivit oskyldigt dömd för våldtäkter av sin tonårsson. Mannen som först friades av tingsrätten råkade ut för ett feministiskt hovrättsråd och dömdes av hovrätten till FYRA års fängelse och 180 000 kronor i skadestånd. Men HD rev alltså upp domen.

Fdell påstår därefter att knappt någon åker fast för sexuella övergrepp mot barn. Det räcker i och för sig att öppna vilken dagstidning som helst för att hitta notiser och artiklar om motsatsen, men en sida som Fdell antagligen gillar har en lista som motbevisar F:s påstående. Observera att jag tycker att det är en vidrig hemsida, men just den här listan visar ju tydligt hur många som åker fast, skyldiga som oskyldiga.

Kommentatorn Valter kör en annan myt – den om att sexförbrytare alltid nekar. Han hade till och med läst att ”100 procent ljuger”. Valter skrev:

Samtidigt ska man vara väldigt medveten om hur många som ljuger som begått sexuella övergrepp. Läste nånstans att det faktiskt är så många som 100% som begår sexuella övergrepp på barn som ljuger och säger att de inte gjort något. Alltså alla ljuger om det. Pedofiler ljuger till 100% och nekar till brott. Det tycker jag inte att man ska glömma bort. Polisen är mycket medveten om statistiken och ser allvarligt på det.

Denna myt är särskilt obehaglig, tycker jag. För i förlängningen kommer själva nekandet i sig att bli ett bevis: ”Aha, du nekar! Etersom alla pedofiler nekar så vet jag nu att du har gjort det!” Det påminner om hur man gjorde under häxprocesserna med vattenprovet – om de anklagade sjönk och drunknade var de oskyldiga, om de flöt var de skyldiga.

Jag läser väldigt många domar och vet att det inte är sant att alla ljuger. I dag hittade jag till exempel den här domen från Attunda tingsrätt, avkunnad 4 april 2011, mot en kvinna som tillsammans med sin man haft sex med sin son och sonens kusin. Kvinnan dömdes till 4,5 års fängelse och hennes man kommer att få sin dom så fort hans rättspsykiatriska undersökning är klar.

Det intressanta med den här domen är att den är så tydlig. Både kvinnan och mannen erkänner att de har haft sex med sonen och sonens kusin, men menar att vissa saker är överdrivna och att andra inte ägt rum. Men de blånekar inte, vilket enligt Valter alltid är fallet med incestförövare. Hans påstående är härmed, med råge, dementerat.

Domen är även intressant såtillvida att jag tror att den beskriver ett ganska vanligt tillvägagångssätt i incestuösa familjer – själva motsatsen till vad som brukar påstås i debatten. Övergreppen har skett med lock och pock, inget våld eller tvång har använts. Ingen har hotats till livet om inte hemligheten bevarats, tvärtom har två av barnen själva bestämt att detta ska vara hemligt.

Det verkar inte heller som om sonens kusin (den som varit mest utsatt) har upplevt sig som ett offer förrän han fick en flickvän och berättade för henne vad han varit med om. I domen står det visserligen att det var han själv som blev illa till mods när hon ville fotografera honom naken, men det låter i mina öron som en efterhandskonstruktion. Inga foton har hittats, inget av de andra utsatta barnen har sett någon kamera etc.

Nu menar jag givetvis inte att det var okej av hans farbror och faster att ha sex med honom. Verkligen inte. Domstolen ser ju också mycket allvarligt på det inträffade och dömer ut hårda straff.

Men den som verkligen vill veta hur barn som varit med om incest eller andra sexuella övergrepp i barndomen mår, kan läsa The Trauma Myth av Susan A. Clancy. Denna amerikanska psykolog blev själv chockad när hon under sin forskning insåg att det som orsakade trauman hos de utsatta barnen inte var själva övergreppen i sig, utan det som händer när de blir medvetna om samhällets syn på det inträffade och när de får ”hjälp”.

Medan övergreppen pågår blir barnen sällan rädda eller panikslagna utan mest konfunderade. De förstår (av begripliga skäl) inte riktigt vad sex är, men eftersom det är sällsynt att förövarna plågar och skadar barnen, kan de uppleva det hela som skönt men konstigt.

Och här kommer Clancys extremt kontroversiella men icke desto mindre banbrytande upptäckt: Hela industrin kring ”incestöverlevarna” gör mer skada än nytta. Genom att ständigt behandla offren som om det som hände var fasansfullt och ger livslånga skador, utsätter de offren för nya och ibland ännu värre kränkningar än övergreppet i sig självt.

Förstår ni så hemskt? Med nästan allt annat som händer oss i livet går själva behandlingen ut på att man ska lägga det inträffade bakom sig och inse att man kan leva ett bra liv ändå. Men barn som varit med om sexuella övergrepp får lära sig att det var så fasansfullt att de aldrig kommer att bli riktigt normala igen. Trots att de själva inte kände så från början, så med all ”hjälp” de får kommer de snart att känna sig värdelösa, äckliga och dömda till evigt lidande.

Må straffet en dag bli mycket kännbart för alla dem som ”behandlar” barn och unga på detta omänskliga vis.

Om incestpaniken i Finland

Signaturen Observer länkade häromdagen till en artikel i finländska webbtidningen City, en artikel som få av oss kunde läsa eftersom vi inte behärskar finska. Nu har Observer varit vänlig nog att översätta den och jag har putsat lite på språket. Artikeln är från 2007, men mycket intressant för den fångar flera av de vanligaste misstagen myndigheterna gör i sin jakt på incestförövare. Det värsta av allt är att de inte förstår att de skadar barnen genom sina våldsamma ingrepp i familjerna.

En annan sak som bör påpekas är att kulmen inte alls nåddes på 90-talet i Sverige – incestanklagelserna är fler än någonsin nu. Det är sant att några domar revs upp, men det ledde inte till några reella förändringar. Flera familjerättsjurister säger numera öppet att de varnar sina manliga klienter för att driva vårdnadsmål – den som utmanar mamman om vårdnaden drabbas förr eller senare av incestanklagelser.

Här följer den översatta artikeln:

Tills motsatsen bevisats

Många anklagas för incest, trots att det saknas bevis. Varför trefaldigades incestanklagelserna på ett decennium? Är det frågan om en epidemi eller om moralpanik? Maktmissbruk eller inbillningssjuka? Och hur försäkrar man sig om barnets och förälderns rättsskydd?

1999 skilde sig Esbobon Ari och hans fru. Barnen stannade hos modern. Fadern fick umgängesrätt med barnen på särskilda tider men mycket snart inträffade en överraskande vändpunkt. Ari summerar:

”Jag fick ett samtal från socialmyndigheterna, där de sa att nu tänker vi ta ifrån dig umgängesrätten med dina barn och du inte kommer att ha någonting kvar.”

Ärendet började med anklagelser om sexuellt utnyttjande av hans egna barn, incest.. Modern hade fabricerat ihop anklagelserna med hjälp av chefen för en kvinnojour. Någon dom fick Ari inte, men hans barn hölls borta ifrån honom. På tre månader fick han inte träffa sina barn utan övervakning och senare begränsades umgänget till bara två timmar varannan vecka.

När anklagelserna om incest inte ledde någon vart stämplade man honom som våldsbenägen. Modern till Aris yngsta barn anslöt sig även hon till vårdnadstvisten och beskyllde honom för att ha våldtagit henne. Kvinnan dömdes senare för ärekränkning.

Man försökte stöta ut fadern ur barnens liv med olika anklagelser. Det fungerade för stunden. Under drygt två månader fick Ari bara träffa sina barn med övervakning och därefter bara två timmar varannan vecka. Ett år senare utfärdade en barnpsykiater ett yttrande där det konstaterades att Ari var en bättre vårdnadshavare för barnen än modern. Nu har han delad vårdnad om barnen.

I början av 1990 talet fick den finländska polisen ta emot cirka 300 anmälningar om sexuellt utnyttjande av barn. År 2006 var det mer än tre gånger så många. Under senare år har cirka en fjärdedel av fallen gått till åtal. Cirka en femtedel av incestanklagelser gäller far och son. Enligt socialmyndigheternas källor så förhåller det sig på detta sätt i närmare hälften av alla fall.

Det mest klassiska fallet: Niko

Aris erfarenheter är på intet sätt ovanliga. Speciellt vid skilsmässor är det oroväckande vanligt att man slår incestkortet i bordet. Faderns rättigheter är då begränsad, och barnets åsikt lyssnar man inte på. Socialverket agerar direkt på anklagelserna och fadern isoleras från familjen.

Man lyssnar inte heller alltid på modern, utan väljer att lyssna på socialarbetaren och barnpsykiatern. I dessa fall omhändertas barnet och isoleras från bägge föräldrarna. Detta förfarande upplevs som abrupt och överraskande.

Fallet Niko är klassiskt. 1990 så lekte Niko stjärtlekar, som ansågs opassande, med de övriga barnen på sitt daghem. Detta ledde till att han omhändertogs, föräldrarna förvägrades umgänge utan övervakning under tre års tid. Efter tre och ett halvt år på olika fosterhem återbördades han av länsrätten till sitt eget hem.

”Varför drabbades just jag”, lär Niko senare ha frågat sin mor.

Åklagarna driver dessa inceståtal med en personlig glöd, så försvaret har alltid en besvärlig dust framför sig. Om den åtalade vill försäkra sig om sitt rättsskydd bör han anlita en duktig advokat.

År 2003 åtalades ett par för sexuellt utnyttjande av sin egen dotter. Under polisutredningen försvann en del av materialet – det som inte styrkte åtalet. Inget hördes om de klädesplagg som hade skickats in för spermieanalys. Beslagtagna fotoalbum, hemvideon och datorer nämndes inte i rapporten. Föräldrarna hade turen att ha råd att anlita en skicklig advokat, som lyckades avslöja hela åtalet som en fars. Dottern återbördades till sina föräldrar men den friade fadern konstaterade:

”Med en vanlig knegares lön skulle man inte klara en sån här process. Man ruinerar sig nog på kuppen. Kommunen har större resurser.”

I detta fall hade man förresten också tur. För även när åtal ogillas, är det inte säkert att barnet får komma hem. I ett exempel slussades en liten flicka mot sin vilja under åtta års tid mellan olika fosterhem, trots att domstolarna under denna tidsperiod inte fann några bevis för incest.

Man kan överklaga omhändertagandet till en förvaltningsdomstol, men processen tar flera år i anspråk, och domstolen blandar sig ogärna i sådana fall. Ämnet är så känsligt att man vill lägga ansvaret på socialarbetaren, fastän denne saknar såväl juridisk som vetenskaplig kompetens för att avgöra fallet på ett opartiskt sätt.

Fallet Leena Muranen

Mentalvårdaren Leena Muranen är ett typexempel på en som fabricerar incestanklagelser. Hon har under 2000-talet fällts åtta gånger i rätten, senast 21 december 2007 i tingsrätten i Toijala, fick hon nio månaders ovillkorligt fängelse för ärekränkning.

Muranens förfaringssätt har varit att stödja mödrarna ända in i det sista. Hon har förfalskat barns vittnesmål och skrivit yttranden om människor hon aldrig träffat. I en intervju i ett TV-program, som producerades av Rundradion 2002, fick hon frågan: Varför lyssnar du aldrig på de människor som du beskyller?

Hon svarade: ”Först och främst handlar det om tidsbrist, och för det andra så är alla sexförbrytare i allmänhet sådana skickliga ordvrängare … så varför skulle jag egentligen kasta pärlor åt svin, om vi säger så?”

Till råga på allt har Muranen påstått att det aldrig varit frågan om grundlösa anklagelser när hon misstänkt incest. Det här synes vara en allmän princip bland de människor som initierar många brottsundersökningar.

Den anklagade ges inte ens tillfälle att försvara sig, om rätten ogillar åtalet. Rättens beslut påverkar på intet sätt barnets omhändertagande eller umgängesrätten – det är förvaltningsdomstolen som beslutar i dessa frågor, om den överhuvudtaget väljer att göra det. Och åklagarna ber givetvis inte heller den åtalade om ursäkt efter ett frikännande i domstolen.

Däggdjur åtrår inte sin egen avkomma

Forskningsdirektören Anu Suomela vid Sexpo har gått igenom protokoll och bevismaterial från åtskilliga rättegångar om sexuellt utnyttjande av barn. Hon har analyserat det vetenskapliga i undersökningsmetoderna och också jämställdheten mellan parterna under rättsbehandlingen. Det ser dåligt ut.

Eller vad sägs om barnpsykiatern, som ur eget huvud kom fram till att barnet hade erkänt att han/hon blivit sexuellt utnyttjad, och sedan vägrade att lyssna på barnets protester? När barnet blev argt, ansåg psykiatern att aggressionerna berodde på att sexuellt utnyttjande är ett så svårhanterligt ämne.

I fallet Niko användes hans teckningar av gevär och knivar som bevis för övergrepp. I ett annat fall ansågs det faktum att ett barn på barnhem vidrört sig själv, utgöra grund för att omedelbart misstänka fadern för incest. Faktorer av de mest varierande karaktär påstås ofta vara symptom, trots att forskarna inte lyckats hitta symptom som de facto visar om ett barn blivit sexuellt utnyttjat eller ej.

De metoder som används av finländska psykologer och psykiatrer vid intervjuer av barn, ger falska resultat. Föreskrivna råd och anvisningar följs sällan. Frågor upprepas gång på gång och barnet förleds att svara ja. Ofta genom att exempelvis i samband med docklekar framför suggestiva frågor som: ”På vilket ställe vidrörde pappa dig?”

Vattentäta bevis vid incestanklagelser är ytterst ovanliga, vilket beror på att incest är mycket sällsynt.

”Om det är frågan om ett litet barn och den misstänkte är en förälder, så har med största sannolikhet inget brott ägt rum”, konstaterar Suomela.

Precis som övriga däggdjur så avskyr en vanlig människa att ha sex med sin egen avkomma – eller med små barn överhuvudtaget. Att avvika från den här trenden är ytterst ovanligt. Så hur är det då möjligt att det formligen haglar beskyllningar?

”Orsaken är väl den fortsatta publiciteten kring ämnet. Sexuellt utnyttjande har varit en patentlösning i amerikanska filmer för att förklara människors problem”, säger Suomela.

Vem skyddar barnet?

Den svenska rättspsykologen Lena Hellbom Sjögren har gjort en grundlig undersökning av fallet Niko. Enligt henne äventyrade myndigheternas ingripande barnets hälsa och utveckling, precis som i många liknande fall.

Den häxjakt som de grundlösa incestbeskyllningarna utgör, skadar i slutändan barnet mest av alla. Alltså just de som barnskyddet, socialinstansen och barnpsykiatrin är till för att skydda.

Även när ett sexuellt utnyttjande verkligen har inträffat, så gör de vuxnas hysteriska bemötande av barnet mera skada än nytta. Med experters hjälp upplärs och invaggas barnet i rollen som offer. Enligt vissa undersökningar kan detta förfarande vara mera skadligt för barnets psykiska välbefinnande än att ha blivit sexuellt utnyttjat.

”Inte ska man gå ut och indoktrinera ett offer på detta sätt. Det gör man ju inte heller vid någon annan olycka”, säger Suomela.

”Vi säger ju inte till andra offer att nu är du invalidiserad för resten av ditt liv och du kommer att få det svårt framöver. Utan vi är till hjälp och stöder och uppmuntrar barnet i stället.”

Vid HNS (Helsingfors och Nylands Sjukvårdsdistrikt) har man reagerat på den oroväckande utvecklingen och grundat en speciell rättspsykiatrisk kunskapscentral för barn. Centralen avlastar polisen och rättsmyndigheten i deras arbete, då man inte längre i onödan begär undersökning från sjukhuset. Detta förbättrar också medborgarnas rättssäkerhet. På annat håll finns inte samma expertis till handa. Framförallt i Birkaland har detta lett till en stor mängd förundersökningar.

I Sverige nådde pedofili- och incestvågen sin kulmen på 90-talet varefter man började upphäva ogiltiga domar. I USA nådde man kulmen redan tidigare. Men Finland släpar efter. Högsta Domstolen tillkännagav i december ett unikt domslut, där en fällande incestdom från Hovrätten synades noggrant och upphävdes. Efter åratals processer i domstolar friades slutligen fadern från anklagelserna.

De mest obskyra argumenten som använts för att bevisa incest

1. Barnet använder sig av fula ord.

2. Barnet är sängvätare.

3. Barnet ogillar vit sås.

4. Barnet är frustrerat efter omhändertagandet.

5. Barnets far är schackspelare.