De feministiska myterna på väg att krackelera

Pär Ströms nya bok Sex feministiska myter har glädjande nog fått en del uppmärksamhet och den är inte bara av det negativa slaget. Annat var det när hans förra bok Mansförtryck och kvinnovälde kom ut 2007. De hånfulla recensionerna, gliringarna och idiotförklaringarna vällde över honom. Så här sammanfattade Maria Wilhelmson det i tidningen Kristdemokraten i juni 2008, en text jag här publicerar med hennes tillstånd:

”Det blev verbal skottlossning på kultur- och ledarsidor, i tevesoffor och debattprogram när författaren Pär Ström dristade sig till att påstå att män är strukturellt förtryckta och diskriminerade på vissa områden. Han visade i sin bok Mansförtryck och kvinnovälde, att härskartekniker är vapen som inte enbart män använder för att hålla kvinnor på mattan. Det finns också förtryckarmetoder som kvinnor tar till för att få makt över män. Inte oväntat drabbades han av just det som han beskrev. Både manliga och kvinnliga härskarvapen avlossades mot honom i en långt utdragen kanonad.

Retade många kvinnor


Ström retade upp många kvinnor när han bland mycket annat ifrågasatte det omhuldade och allmänt vedertagna påståendet att kvinnors dubbelarbete medför att de sliter mer för familjen än män. Han visar med statistik att män, när man lägger ihop förvärvsarbete och hemarbete, jobbar 14 minuter mer än kvinnor varje dag. Han påvisade också hur män ofta diskrimineras i vårdnadstvister. Här beskrev han en särskild härskarteknik som kvinnor använder mot män: B-vapnet. B står för barn. En intressant och välbehövlig debatt hade kunnat ta fart. Men icke. Först försökte den stora och röststarka skaran antagonister tiga ihjäl boken.

Men när Pär Ström i januari 2008 publicerade sig på Brännpunkt i Svenska Dagbladet kände några tongivande skribenter att det var dags att ta till vapen med grövre kaliber. Nu skulle Ström sänkas! Ströms budskap vantolkades med berått mod. Han förlöjligades, hånades och hotades. Ann-Charlotte Marteus, Expressen, förklarade att hon inte hade läst boken samtidigt som hon kallade honom latmask(!) och uppmanade honom att diska sin urdruckna kaffekopp själv. De som höll med om att män inte har det så lätt alla gånger förklarade som vanligt även detta med att hänvisa till de patriarkala strukturerna. Ström ömkades och tillråddes att sätta på sig de feministiska glasögonen. Då skulle han få det rätta genusperspektivet på världen.

Ifrågasatte psykisk hälsa


Daniel Levin, Göteborgs-Postens kulturredaktion, ifrågasatte Pär Ströms psykiska hälsa. Helst hade han väl sett att denne avvikare inte skulle få vandra fritt bland oss andra. I Aftonbladet fick Ström komma till tals med ett inlägg som nån dag senare följdes upp av debattredaktör Lotta Gröning genom publiceringen av en artikel skriven av författaren Susanna Alakoski. Den beskrev en lång rad rättigheter som kvinnor vunnit genom åren. I samband med denna artikel ställde Gröning följande fråga till läsarna: Kvinnor borde väl ha lika rättigheter som män, eller? Alakoskis artikel ställdes mot Ströms och det suggereras alltså att Ström är motståndare till jämställdhet mellan könen.

En annan skribent ville sätta lille Pär i en babybjörnsele. I DN fortsatte förlöjligandet med en artikel av Ulrika Kärnborg under rubriken Slaget om snuttefilten hårdnar. Tidningen Stockholm City vill ge honom en suspensoar i glasfiber. Han torde behöva bättre skydd än så med tanke på det förtäckta hot som levereras av Doktor Gormander i Aftonbladet. Han tycker visserligen inte att det är i sin ordning om Pär Ström blir nedklubbad med ett järnrör, men han säger sig inte bli förvånad om så skulle ske. Gormander vulgariserar också Ströms problematisering av synen på mäns och kvinnors värde på ett direkt osmakligt sätt. Ström frågar sig och oss varför det anses självklart att kvinnor ska räddas före män i nödsituationer. Doktor Gormander beskriver att den tanken bara kan komma från en kille som knuffar undan barnen för att först komma ned i livbåten när fartyget sjunker.

Det intressanta med debattinläggen är att de uttrycker en så höggradigt aggressiv försvarsinställning. Många känner sig uppenbarligen starkt hotade – både i sina könsroller och karriärpositioner. Att vissa inflytelserika kvinnor absolut inte vill ha nån kritisk debatt om könsmaktsordningen är sorglustigt men begripligt. Det finns ju så mycket att vinna på att uppfattas som systematiskt diskriminerad.

Och hur förhåller det sig med de herrar i debatten som verkar så uppretade över Pär Ströms påstående att även män kan vara offer? Jag tror att här kan finnas ett mått av sårad manlighet: Tanken att de i vissa sammanhang skulle kunna tillhöra det svagare könet skrämmer dem. Och det är så mycket tryggare att betrakta kvinnor som maktlösa.

Visa att han är karl


Också ett ohöljt förakt för svaghet har vädrats i debatten. En riktig man får inte vara svag eller beklaga sig. Eller med författaren Katarina Mazettis uppmaning till Pär Ström: Visa att du är karl! Rabaldret kring Pär Ströms bok visar framför allt att debattvillkoren i Sverige är både trista och fundamentalistiska. Vissa saker får man inte säga. Bland det mest förbjudna i dag är att ifrågasätta feminismens konsekvenser och ibland rent sexistiska uttryck. Och ve den som likt Pär Ström vågar säga att även män kan vara offer. Då riskerar man att antingen bli ihjältigen eller ihjälslagen.”

Nu har Pär Ström debatterat i morgon-tv mot en man från Feministiskt Initiativ, som han fullständigt sopade banan med. Han har varit hos Aschberg i Radio1 och han har har fått en kanonrecension i Nya Wermlands-Tidningen. Någonting har hänt på de fyra år som gått och även om det är lååååångt kvar tills den stora allmänheten inser hur förda bakom ljuset de blivit av statsfeminismen i Sverige, så får man glädja sig åt de små framstegen. Fortfarande uppfattar de flesta människor det som att man svär i kyrkan när man säger att man inte är feminist (och jämställer det idiotiskt nog med att man skulle vara kvinnofientlig), men en dag kommer feminismen att gå samma väg till mötes som kommunismen före den. Egentligen är dessa två ismer grenar på samma träd – byter man klass mot kön i retoriken så ser man att det är i princip samma ideologier.

Feministerna försöker förstås även nu att framställa Pär Ström som en fanatisk misogynist, men deras argument blir allt ihåligare. I tidningen ETC skriver socialdemokraten Veronica Palm och två andra s-kvinnor en debattartikel med rubriken Håll er borta från Ströms bok. Två saker kan man konstatera om den artikeln: De uppmanar människor att INTE läsa boken (för att då kanske de blir övertygade om hur stollig feminismen är?) och de påstår att Pär Ström som har hundratals källhänvisningar far med osanningar om kvinnolöner etc utan att själva kunna motbevisa det på bättre sätt än att det ”finns hela bibliotek med forskning som bevisar” att det inte är myter att kvinnor får sämre sjukvård eller lägre lön för samma jobb. Patetiskt.

Pär Ström har myntat ett bra ord för alla oss som är för verklig jämställdhet mellan könen (att män och kvinnor har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter och att lika spelregler gäller). Vi är jämställdister. Börja använda det ordet du också, så kanske feministerna snart är ett otäckt minne blott!

Barnen i Mark får komma hem!

En novemberdag 2009 ringde den förtvivlade fostermamman Eva på min mobiltelefon. Hon grät så mycket att jag först inte förstod vad hon talade om, men så småningom fick hon fram att myndigheterna tagit hennes och makens två fosterbarn, ett romskt syskonpar, som bott hos dem sedan späd ålder.

Eva hade fått mitt namn av Bo Edvardsson, docenten i utredningsmetodik vid Örebro universitet, som gjort sig känd som en stark och orädd kritiker av socialtjänstens undermåliga utredningar. Jag intervjuade Edvardsson redan i min artikelserie Incestpaniken 1992 och han mindes väl mig som en orädd reporter.

För Eva fick ingen hjälp av medierna då. De flesta svenska reportrar är livrädda för allt som har med vårdnadstvister och omhändertaganden att göra – det är getingbon där man garanterat får många ilskna reaktioner. Jag satte mig in i Evas fall och intervjuade en mängd ansvariga. För mig rådde det ingen tvekan om vilket fruktansvärt övergrepp myndigheterna begått mot de två barnen som jag valde att kalla Rasmus och Fanny.

Jag försökte sälja artiklarna till Aftonbladet – de tackade vänligt men bestämt nej. Jag ringde då Expressen som tackade ja, men när de väl fick artiklarna bestämde de sig för att inte publicera. Trots att de hade betalt en ganska stor summa för paketet och trots att jag hade täckt in de flesta vinklarna.

Då publicerade jag i stället artiklarna på min blogg, du kan läsa dem här.

Ett halvår senare gjorde Uppdrag Granskning sitt strålande reportage. Nadja Yllner berättade om allt det jag skrivit om och mer därtill. Och givetvis är teve så enormt mycket bättre på att gå rakt in i hjärtat på människor, så NU skrev minsann både Aftonbladet och Expressen om fosterbarnen! Och alla kallade dem för Fanny och Rasmus.

I går kväll kom det efterlängtade beskedet – Rasmus och Fanny får komma hem till sina älskade fosterföräldrar igen. Eva och Anders får hem ”sina” barn. I kväll visar Uppdrag Granskning hur det hela gått till.

Men vad händer nu? Får sociala myndigheter bära sig åt hur som helst? Ska ingen straffas för att två små barn blivit traumatiserade (ja, här kan man sannerligen använda detta ord!) genom att slitas från sitt hem och placeras först hos sin utvecklingsstörda mamma och sedan när det återigen visade sig att hon inte klarade av dem, till än det ena än det andra nya fosterhemmet?

Det är hög tid att tjänstemän och politiker inom socialtjänsten görs ansvariga för sina beslut. De kan ta barn ifrån deras föräldrar lite hur som helst och eftersom de aldrig behöver stå till svars för sina beslut, kan de fortsätta helt obekymrat. Detta är helt oacceptabelt och det enda man kan hoppas på är att Fannys och Rasmus öden kommer att leda till nya regler. Att deras lidande får något slags mening genom att färre barn i framtiden kommer att drabbas av liknande övergrepp.