Kidnappade Lindas mamma inför rätta

I går stod Helena A, 44, inför rätta för att ha kidnappat sitt eget barn. Hon förklarade sig oskyldig till brott och vill bli helt frikänd, trots att hon erkänner att hon 2005 tog Linda, 4, från hemland, dagis, kompisar och framförallt från hennes andra hem med pappa Pär, styvmamma Maria och två små systrar.

Anledning: Hon skulle skydda Linda från pappas sexuella övergrepp. Att dessa bara existerade i hennes eget och den galna barnpsykiatern Nina Yderbergs huvud, spelade förstås ingen roll. En mamma har rätt att ”skydda” sitt barn. Frågan är vem som skyddar barnen från mammor som Helena A?

Det här är inte en nyhetsartikel. Om jag haft i uppdrag att skriva en nyhetsartikel om rättegången mot Helena hade den sett helt annorlunda ut. Men här på bloggen tar jag mig friheten att ge min personliga syn på saken och man kan väl se inlägget som en mycket personlig kolumn. Bara så att vi slipper frågor om just detta!

Många trådar löper samman i fallet med Helena A. I tre och ett halvt år har hon gömt sig i Dominikanska republiken, precis som en annan svensk mamma som frivilligt kom hem till Sverige med sin kidnappade son häromveckan. Hon valde Eva Kornhall som försvarare, en advokat som är ökänd för att alltid ta mammors parti, att förneka att kvinnor misshandlar sina män och till och med uppmana mammor att trotsa lagen. En annan ”tillfällighet” är att både Helena A och den andra mamman, tog sina barn till Nina Yderberg. Ni må tycka att det är elakt av mig att kalla doktor Yderberg galen, men ta bara en titt på vad hon ställt till med.

Gång på gång har Socialstyrelsen granskat henne och kritiserat henne, men på grund av att hon lovade stänga sin klinik undgick hon länge granskning av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Till sist anmälde Socialstyrelsen henne dit, men jag hittar ingen uppföljande artikel som berättar hur det gick. Efter DN:s granskande artiklar och programmet Insiders avslöjanden om nätverk som hjälper mödrar att gå under jorden med sina barn, beslöt sig Yderberg för att ligga lågt. Han la ner Mor-barnmottagningen i Stockholm och flyttade till Uppsala. Och vem bor där om inte Eva Kornhall! I Uppsala finns också en mycket hårdför kvinnojour ...

Nåväl, tillbaka till Helena A. Hon skulle kunna vara en av de många svenskor som i 35-årsåldern upptäcker att de satsat allt på karriär och kul och glömt bort att bilda familj. Att bli kär och gifta sig är gammalmodigt och långsamt, därför letar den här sortens kvinnor bara upp en karl, får hans sperma, blir gravid och ser en härlig framtid för sig själv och den gosiga lilla bebisen. Det är bara ett litet aber: den där irriterande mannen som donerade sperman har fått för sig att han vill leka pappa!

När Linda föddes 2002 var förhållandet egentligen över mellan Pär och Helena, om det alls existerat. Men Pär gjorde som så många andra moderna män – han var med på förlossningen och flyttade sedan hem till mor och barn för att ta sitt ansvar. För säkerhets skull behöll han sin lägenhet och det dröjde inte länge förrän det blev ohållbart för dessa båda att dela hushåll. Pär flyttade men hade inte en tanke på att ge upp sin dotter för det.

Damn, he’s annoying, kanske Helena A tänkte och ställde upp en massa regler som förhoppningsvis skulle trötta ut Pär: Du får bara träffa Linda här hemma hos mig. Du får inte ha henne över natten. Du får inte ha henne en hel helg. Du ska komma ett par timmar tre gånger i veckan för jag har talat med experter och de säger att det är bättre med täta och korta kontakter med pappan än hela dagar eller helger. (Varför barn klarar att bo dygnet runt med mammor men bara står ut med pappor under täta och korta möten, förtäljer inte dessa experter.)

Pär kämpar på. Han vänder sig till tingsrätten för att få gemensam vårdnad och umgänget reglerat och man tillsätter en vårdnadsutredning. Sjuttioelva utredningar och umpteen beslut senare börjar Helena A komma till vägs ände. Hon blir inte av med den där irriterande spermadonatorn. Något drastiskt måste göras.

– En gång sa Linda till mig att pappa hade kissat på henne, men jag tänkte att hon nog blandade ihop det. Att det var hon som råkat kissa på pappa, sa Helena A i Södertörns tingsrätt i går.

– Men påskhelgen 2004 sa hon det igen. Att pappa både kissat henne i stjärten och slagit henne. Hon sa det med inlevelse, det var övertygande. Hon sa också att pappa fick lov att göra så för Linda hade varit dum, dum, dum.

– Jag ringde socialjouren på en gång. Jag tänkte definitivt inte lämna ut henne till honom igen, det var min skyldighet att skydda henne.

Socialjouren polisanmälde förstås – det är ju numera inskrivet i lagen att de har anmälningsplikt. Hur stolliga eller orimliga anklagelserna än är så ska de ringa polisen. Åtminstone när en mamma ringer och säger att pappan begått incest. Om en pappa ringer och säger att han sett hur mamman ligger i sängen och onanerar samtidigt som bebisen ammas, så får han rådet att absolut inte göra någonting. Han ska INTE störa mamman och hon är definitivt INTE en pedofil. Tror ni mig inte så ring dem själva och fråga!

I första polisförhöret säger Linda såhär: ”Pappa kissade på min rygg för han hade ingen potta och ingen toalett.” Eftersom polisen la ner alla misstankar mot Pär så tror jag att de hörde exakt det jag hör i detta uttalande: Linda har fått höra av sin mamma att hon ska säga att pappa kissade på hennes rygg, och eftersom det låter så konstigt i hennes huvud så försöker hon hitta en förklaring till varför hennes älskade pappa skulle göra något så knasigt. Han hade varken potta eller toalett!

Helena A gick då till BUP, men inte ens där blev de övertygade om att Linda hade utsatts för sexuella övergrepp. De tog emot Linda för några samtal men tyckte att det fick räcka så. Helena A bad då om namnet på en privatpraktiserande terapeut och gick därifrån med telefonnumret till Nina Yderberg. Och nu äntligen började det hända saker. Enligt Nina var Linda inte någon normal 2,5-åring – hon led av dissociativa symptom, hade en begynnande personlighetsklyvning och upplevde att hennes händer inte hörde till hennes kropp …

Men familjerättssekreteraren som gjorde den nya utredningen köpte inte stolligheterna. Pär hade vid den här tiden övervakat umgänge med Linda, det var han själv som föreslog det för att han alls skulle få träffa sin dotter. Totalt träffade han Linda tillsammans med kontaktpersonen under nästan 450 timmar. Men Helena A var irriterad – kontaktpersonen tyckte ju att Pär var en bra pappa och påstod att Linda var glad både inför och efter mötena med honom.

Våren 2006 började Linda säga oroväckande saker hemma hos pappa. Hon sa att hon kände sig ledsen för nu var det bara två veckor kvar, för mamma hade sagt att de snart skulle flytta. Linda sa också att det var mamma och Nina som sagt att det hade hänt – det där med att pappa kissat och slagit.

Men nu ska ni höra! Helena A som menar att en mor måste tro på sitt barn, hon tror inte alls på vad Linda sa vid dessa tillfällen och tycker inte heller att någon annan ska göra det. När Linda säger att mamma sagt att de ska flytta och att det är mamma och Nina som sagt att pappa gjort ”det där”, så ska hon inte bli trodd. Men när hon eventuellt) sagt att pappa kissat på henne, då ska hon bli trodd. Men jag antar att bara en mor har förmågan att avgöra när hennes barn talar sanning och när hon ljuger …

Hösten 2007 blir det äntligen huvudförhandling i vårdnadsmålet. Helena A har då vägrat att lämna ut Linda till Pär sedan i januari och utredaren, som egentligen tänkt föreslå gemensam vårdnad, inser att det bara finns en lösning: att ge Pär ensam vårdnad. Pär kommer att låta Linda träffa mamma, medan Helena tydligt klargjort att Linda i hennes vård inte kommer att få träffa pappa.

– Under förhandlingen såg jag vartåt det barkade, berättade Helena A i tingsrätten. Så jag bestämde mig för att lämna landet. I Dominikanska republiken hade jag några vänners vänner så jag fixade med de nödvändiga papperna.

Dagen innan domen som gav Pär ensam vårdnad om Linda kom, stack Helena A. Hon satte sig och Linda på ett tåg till Paris, därefter tog de ett flyg till Caracas i Venezuela och till sist flög de till Dominikanska republiken. En mycket smart manöver som gjorde det omöjligt för polisen att spåra dem. Vilket ju var hela tanken.

I 3,5 år, i 41 månader, i 1 324 dagar led Pär alla helvetes kval. Han visste inte om hans förstfödda var död eller levande eller om han någonsin skulle få se henne igen. Han vädjade till Helenas föräldrar, syskon och vänner att åtminstone ge honom ett livstecken. Helt kallsinnigt sa de att de inget visste.

– Mina föräldrar kom ner och hälsade på oss en gång om året, sa Helena i går. Och Linda skrev till sina kusiner.

I mars kom det osannolika tipset: Helena och Linda gömmer sig i hotellkomplexet Las Canas i Sosua. Vi som kände till det höll tummarna tills de var blå och undrade varför det tog så lång tid för Interpol att slå till. I slutet av maj kunde Pär och Maria äntligen flyga ner till Domikanska republiken och hämta Linda. Samma dag greps Helena och satts i häkte i väntan på utvisning.

– Det var hemskt, snyftade Helena i går. De skiljde mig och Linda åt och jag har inte träffat henne sen dess. De kunde ha gjort det på ett mera humant sätt.

Jag vet inte hur ni känner, men jag tappar hakan över detta uttalande. Denna kvinna har låtit Lindas pappa genomgå alla helvetes kval över sin försvunna dotter, men när hon äntligen tvingas stå till svars för sina kriminella handlingar då gråter hon och känner sig inhumant behandlad?

Åklagaren krävde ett straff i den högre skalan för Helena A, mellan två och fyra års fängelse för grov egenmäktighet med barn. Målsägandebiträdet Ia Sweger föreslog att Helena A skulle få lika många månaders fängelse som hon hållit Linda kidnappad, 41 månader.

Helena A och hennes advokat Eva Kornhall krävde frikännande med motiveringen att Helena faktiskt hade vårdnaden den dag hon lämnade landet. Att hon fråntogs den dagen efter och kände till detta senast en vecka senare, tyckte de inte hade med saken att göra. Eller hur man nu skulle tolka det förvirrade försvaret.

Rättens ordförande Björn Skånsberg (som för övrigt var en skojig bekantskap som styrde sin rättssal med järnhand!), skickade ut oss och efter en kvart meddelade han att Helena A skulle kvarstanna i häkte tills domen meddelas måndag 25 juli.

Det ska bli mycket intressant att se om Södertörns tingsrätt vågar döma ut ett rejält straff, ett som möjligen kan avskräcka mammor och pappor som just i detta nu smider diaboliska planer på att beröva sina barn rätten till den andra förälder – en rätt som är inskriven i FN:s Barnkonvention.