Lördagen 15 oktober. Solen flödar över Malmö och ett ungdomsförbund tillhörande ett riksdagsparti ska hålla en demonstration och efterföljande torgmöte. Det borde på sin höjd locka några sympatisörer och kanske få en del förbipasserande att stanna upp några minuter. Men nu är det SDU, Sverigedemokraternas ungdomsförbund, som arrangerar och därför är Malmö en belägrad stad.
Halva det gigantiska Stortorget är avspärrat med kravallstaket och det är inte helt lätt att övertyga poliserna och SD:s representanter om att jag är journalist, särskilt som jag inte hittar mitt presskort. Men jag blir till sist insläppt, jag ser väl snäll ut. Ovanför oss cirklar en polishelikopter, varv efter varv. Det står piketbussar och ”svarta major” i vartenda hörn av torget och sex ridande poliser står beredda utanför det vackra, vita landshövdingeresidenset och framför det ännu vackrare Rådhuset väntar gulklädda SDU:are på att ställa upp för sin demonstration. På andra halvan av Stortorget, bakom kravallstaketen, står de som kallar sig antirasister. De skriker: ”Inga rasister på våra gator! Inga rasister i våran riksdag!” Några sjunger John Lennons Imagine men sedan hör jag plötsligt: ”Ut med packet!”
Ut med packet?! Antirasisterna beter sig inte bara som sämsta sortens nynazister, de använder till och med samma slagord. Bisarrt.
Vad de hundratals poliserna kostar skattebetalarna har jag ingen aning om, men den här gången klarar Malmöpolisen i alla fall sin uppgift. Till skillnad från 2009 när en Israeldemonstration fick avbrytas på grund av äggkastande motdemonstranter. Det tar visserligen en hel timme innan tåget släpps iväg från Stortorget och det berodde enligt uppgift på att polisen rensade bort ligister från tågets väg. Tre personer greps misstänkta för förberedelse till upplopp och totalt omhändertogs ett tjugotal människor. Under väntetimmen står ungdomarna i kortärmade t-shirtar och håller tappert upp sina svenska flaggor och SDU-banderoller.
– Fryser du inte? frågar jag flickan som står längst fram.
– Jo, som bara den!
– Hur känns det att stå här och höra alla människor som skriker på er och kallar er rasister?
– Det känns ingenting alls. Jag bryr mig inte.
Men en som bryr sig är Joakim Makkonen, som sitter i kommunfullmäktige för SD i Ystad. Han skakar på huvudet åt motdemonstranterna.
– Jag känner mig annekterad av dem! Det är så tröttsamt att bli kallad rasist när vi tvärtom säger att en svensk kan se ut hur som helst, bara han eller hon accepterar svenska lagar och regler och anpassar sig till vårt land. Och störst ansvar har dina kolleger – det är främst journalisternas fel att folk tror att vi är rasister!
Jag håller med honom. Jag kan inte begripa varför nästan alla svenska journalister och medier framställer Sverigedemokraterna som nästan- nazister. Det är inte bara ohederligt, det är farligt och uppviglande – det syns ju tydligt på mobben bakom kravallstaketen. De busvisslar, skramlar med nyckelknippor, skriker och visar fingret åt ungdomarna som vill diskutera politik och stå upp för sina åsikter. Och vad deras åsikter är har de uppenbarligen ingen aning om och inget intresse av att höra heller.
I gruppen bakom kravallstaketen är det minsann inte Voltaires ord som gäller: Jag avskyr din åsikt, men är beredd att dö för din rätt att uttrycka den. Snarare tycks de förmedla: Jag avskyr din åsikt och du ska dö för att du uttrycker den.
Efter en timmes väntan får demonstranterna äntligen börja tåga. Deras väg är kantad av kravallstaket och poliser, men SDU får åtminstone utnyttja sin demokratiska rättighet att demonstrera. Runt omkring dem, bakom kravallstaketen står människor och skriker: ”Inga rasister på våra gator! Inga rasister i våran riksdag!” Hatet i deras röster och ögon, skrämmer mig. Vad är det för pöbelfasoner? Vad hade hänt om inte poliserna skyddat de demonstrerande ungdomarna? Antagligen hade ”antirasisterna” kastat sig över dem och slitit dem i stycken, som de blodtörstiga bestar de såg ut att vara.
De gula SDU-flaggorna vajar i vinden men i tåget är det alldeles tyst. Så brukar det tydligen vara i dessa tåg, här ropas inga slagord som ”ropen skalla, dagis åt alla” eller varför inte ”ropa skalla, ej asyl till alla”. Tåget går den korta biten fram till Gustav Adolfs torg, rundar en fontän och tågar sedan tillbaka till Stortorget igen.
När tåget återkommer till Stortorget har antalet motdemonstranter minskat drastiskt. Polisens taktik har lyckats – många ”antirasister” fastnar bakom de yttre avspärrningarna.
Vid ett par tillfällen springer poliser iväg mot dessa yttre avspärrningar. Motdemonstranter har försökt forcera kravallstaketen, men här släpps ingen jävel över bron. Poliserna stoppar allt i sin linda.
Så kommer äntligen talen igång. SDU:arna har skruvat upp volymen i högtalaren till max och det tjuter i öronen på oss som står innanför avspärrningen. Utanför avspärrningarna står unga kvinnor och män och sliter i kravallstaketen för att åstadkomma så mycket väsen som möjligt. Poliserna låter dem hållas och säger bara till när de blir för våldsamma.
Förste talare är William Hahne, vice ordförande i SDU:
– Det är absurt att det ska behövas 600 poliser för att vi ska kunna genomföra en helt laglig demonstration – för att skrikande vänsterextremister hotar oss. Mötes- och yttrandefriheten är grundläggande i vår demokrati, men här står ni och struntar fullständigt i våra grundlagar.
Förbundsordföranden Gustav Kasselstrand sa:
– Det är positivt att vi kunde genomföra vår demonstration men samtidigt väldigt tragiskt att det ska behövas en så stor och kostsam insats för att ett ungdomsförbund till ett riksdagsparti ska kunna nyttja sina grundlagsskyddade rättigheter i Sverige.
Läs de meningarna en gång till och fundera på vad det är som händer. Hur har så många svenskar fått för sig att de har rätt att hindra meningsmotståndare från att utnyttja sina demokratiska, medborgerliga, grundlagsskyddade rättigheter? Vems fel är det? Var gick det snett?
Själv är jag djupt bekymrad över tillståndet i Sverige. Det är hög tid för ett demokratiskt kunskapslyft för svenska folket. Den som tror att demokrati betyder att partier vars åsikter JAG inte gillar inte ska få sitta i riksdagen eller demonstrera eller hålla torgmöten, borde tvingas tillbaka till skolbänken.
INGRID CARLQVIST 