Jag hatar faktiskt ingen alls

Vänner och ovänner! 

Man bör inte räkna med att folk ska förstå allt man skriver och/eller hålla med om det. Men vad ska man göra med alla yttrandefrihetshatare som påstår att man tycker saker som man inte gör? För ordningens skull känner jag därför ett behov av att slå fast några saker:

1. Jag hatar inte muslimer. Jag är oroad över att så få sekulära muslimer står upp för demokrati och yttrandefrihet utan låter islamisternas tolkning av Koranen och deras anspråk på världsherravälde vara det som dominerar.

2. Jag hatar inte bögar. Tvärtom älskar jag många bögar – i min värld är de precis som alla andra. Vissa är generösa och underbara, andra är inskränkta och elaka. Att jag alltid har varit av uppfattningen att folks sexualitet är deras ensak är just en av anledningarna till att jag oroas över islamisternas framfart.

3. Jag hatar inte olika raser. Att påpeka att det finns forskning som visar att den generella IQ:n i vissa länder är högre än i andra, betyder inte att man hatar eller föraktar människor från länder med hög eller låg IQ. Ett av den här gruppens mest elaka troll la upp en länk där det påstods att rasister har lägre IQ och med den logiken undrade jag om han då oroade sig över att vi skulle få fler rasister i Sverige när det nu kommer många människor från länder med generellt lägre IQ. Antingen tror man på teorin om att rasism har med IQ att göra eller så gör man det inte. Man kan liksom inte bara välja att skälla blonda och blåögda människor med lågt IQ för rasister.

4. Jag hatar inte kvinnor heller. Det faktum att det finns fler män än kvinnor med extremt högt IQ, gör mig varken förbannad eller ledsen eller hatisk. Det är som det är, so what? Det betyder inte att alla kvinnor har lägre IQ än alla män.

5. Jag hatar faktiskt inte någon människa alls. Många hatar uppenbarligen mig för att jag säger sanningar som en del inte vill höra. Det är smällar man får ta. För mig är sanningen det viktigaste och jag kommer att fortsätta skriva om problemen i vårt samhälle utan att dölja vissa obekväma saker. Ni som önskar hata mig får naturligtvis fortsätta med det, men jag tycker ni ska sluta anklaga mig för saker jag inte står för. Eller förresten, fortsätt med det. Det visar ju bara att ni inte kan debattera mot mig med sanningen som vapen. Ni måste ljuga för att ”vinna”.

Succé för Tryckfrihetssällskapets första möte!

Första mötet avklarat – och vilken succé det blev! Över hundra personer kom, trots att vi inte hade annonserat om mötet och trots att medierna försökte tiga ihjäl oss och inte skrev minsta lilla rad om Tryckfrihetssällskapet i förväg. På bilderna under syns fr v Hans Rustad, Gunnar Sandelin, jag (Ingrid Carlqvist), Lars Hedegaard och Mikael Jalving.

Men Niklas Orrenius på Sydsvenskan hade tidigare på dagen intervjuat mig i egenskap av intiativtagare till föreningen. Jag gjorde mitt bästa för att få honom att förstå att syftet med Tryckfrihetssällskapet är att sprida kunskap om hur våra demokratiska fri- och rättigheter är hotade i ett land där journalisterna idkar en sådan självcensur att de faktiskt döljer fler obehagliga problem och sanningar än avslöjar dem.

Jag tycker att Orrenius är en av de bättre kollegerna. Han har t ex skrivit många reportage om Sverigedemokraterna och deras kamp för att nå riksdagen och inte som så många andra kallat dem främlingsfientliga i var och varannan mening. Han har också i en väldigt självutlämnande artikel i Publicistklubbens årsbok 2007, skrivit hur han en gång lät sig dras med i den obehagliga och ohederliga kulturen på svenska redaktioner att ljuga om människor och partier man ogillar. Det som hände var att när Sverigedemokrater vid ett möte i Rottne blev misshandlade, så antydde Niklas Orrenius att partiet själva iscensatt misshandeln – trots att han egentligen inte trodde det.

Så här skrev han i sin utlämnande artikel i årsboken:

”Jag tycker illa om Sverigedemokraternas politik och lät detta påverka mitt omdöme. Därmed anslöt jag mig till en redaktionell tradition på Sydsvenskan och, vågar jag påstå, på de flesta andra nyhetsredaktioner.”

Det var trevligt att träffa Niklas Orrenius och jag t-r-o-r att han förstod vad som driver mig och varför dessa frågor är så viktiga – inte bara för mig utan för hela Sverige. Hela Europa, för den delen, men läget är värst i Sverige eftersom vi lever under en sådan bedövande tystnad och konformism.

Niklas Orrenius kom också på mötet och skrev därifrån  en tämligen förutsägbar och insinuant artikel. Men det kunde ha varit värre och jag har fortfarande förhoppningar om att det större reportage han ska skriva om både oss och våra danska kolleger, har en annan ton och går betydligt djupare in på vår tids svåra frågor.

En ganska otrevlig bekantskap var Daniel Vergara på Expo. Han bad att få ställa några frågor till mig efteråt, men inte mycket av det jag sa fann nåd inför hans penna. Han försökte hela tiden få mig att säga att Tryckfrihetssällskapets enda mål är att kritisera islam och invandring och vad jag än svarade så tittade han bara ilsket på mig. Lägg märke till hur han i sin artikel skriver att föreningen ”säger sig vilja ta upp tabubelagda frågor som inte får utrymme i media”. Vår dolda agenda är uppenbarligen något hela annat …

När Lars Hedegaard hade berättat lite om hur danska Trykkefrihetsselskabet bildades 2004, var det dags för Gunnar Sandelin att berätta sin historia. Han jobbade i många år på Aktuellt där chefen kommenderade honom att göra sådana snyfthistorier om invandrare att ”folk skulle gråta framför tv-apparaterna”. När Gunnar skrev en avslöjande debattartikel i DN med rubriken ”Journalisterna mörklägger sanningen om invandrarna”, tog det hus i helvete. Vänner tog avstånd från honom, kolleger vågar inte äta lunch med honom på stan och han får inga jobb.

Jag säger ibland, halvt på skämt och halvt på allvar, att Sverige allt mer liknar DDR. Men när Gunnar berättade om hur människor efter artikeln ringde hem till honom och avslöjade att de inte vågar tala om för sina kolleger och inte ens för sina barn och äkta makar att de tycker som han i invandringsfrågan, insåg jag att det är alldeles sant. Sverige är exakt som DDR. Det var också ett samhälle där folk inte vågade tala med sina familjer om sitt missnöje med statens politik. Där fanns risken att familjemedlemmar angav dem för Stasi – här är risken att familjemedlemmarna tar avstånd från en. Kan det bli värre? Är inte detta så nära man kan komma totalitarism utan att införa diktatur?

Mikael Jalving analyserade tystnaden i Sverige och la fram flera dogmer som han menar styr oss. Jag hoppas kunna lägga ut hans tal översatt till svenska senare – alla hänger nog inte med i danskan. Till sist sa Hans Rustad några ord om situationen i Norge där etablissemanget så förtvivlat gärna vill att Anders Behring Breivik ska tillhöra en högerextremistisk falang att de vägrar tro på psykiatrernas diagnos om paraniod schizofreni. Nu har de lyckats driva igenom en ny undersökning av två  nya psykiatrer.

I publiken fanns de båda kontroversiella konstnärerna Lars Vilks och Dan Park. Vilks är som vi alla vet så jagad av galna islamister att han måste vara omgiven av flera säkerhetsvakter vart han än går. Jag tycker det är ynkligt av hans kolleger att de inte alla ritar varsin rondellhund och därmed täpper till truten på alla lättkränkta dårar. De kan ju inte slå ihjäl varenda konstnär i Sverige och om detta hände skulle kanske Vilks kunna leva ett normalt liv igen.

Dan Park (ovan t v)  dömdes nyligen för sitt tilltag att skoja med dem som blev kränkta av ett skämt om negerslavar på en nationsfest i Lund. Det är lätt att vara provokatör i ett land så överfullt med lättkränkta människor, och skrämmande att man kan dömas så lättvindigt. Allt tyder på att Dan Park överklagar – jag håller tummarna.

Positivt inställda till vårt möte är Snaphanen.dk och avpixlat.info. Läs deras artiklar!

Vi kommer snart att lägga upp videor från talen samt översättningar till svenska.