I mumiernas land

Det är intressant att följa hur bildandet av det svenska Tryckfrihetssällskapet tagits emot i Sverige. Som om det vore ett nazistfäste. I skrivande stund är föreningens hemsida ur funktion, och i dag skulle de ha hållit sitt andra offentliga möte – om genusforskning, jämställdhet, kvotering etc. Alltså, en aktuell och relevant fråga, ganska långt från nazismen och Förintelsen, för att nu bara få det sagt.

Men ack.

Två av de tre talare som först hade tackat ja till att komma, sa plötsligt nej. De ursäktade sig med att säga att de hade funnit att sällskapets Facebook-sida var hemvist för ”främlingsfientlig” retorik. Och strax haglade anklagelser och fördömanden i de sociala medierna. Effekten uteblev inte.

Det är som tjejbaciller
Här måste vi komma ihåg en sak. Att få stämpeln ”främlingsfientlig” är detsamma som medialt självmord i vårt kära grannland. Det är lite som med tjejbaciller i skolan. När du fick dem var du utstött. Riktiga killar blandar sig inte med tjejer, liksom man i Sverige inte blandar sig med människor som på ett eller annat sätt, mer eller mindre intelligent, med eller utan akademiska referenser, i klartext eller mer inkapslat, förhåller sig kritiska eller skeptiska till den sedan mitten av 1970-talet förda invandringspolitiken – den som av olika anledningar uppnått i princip helig status i Sverige.

Jag önskade sällskapet lycka och framgång vid dess första offentliga möte i Malmö i slutet av januari. Mötet var både välbesökt och välbevakat av Skånepolisen. Aldrig hade jag sett så många poliser vid ett politiskt möte och jag blev smickrad över min egen stora betydelse – ända tills jag upptäckte att det talrika polisuppbådet berodde på att Lars Vilks satt i publiken.

Men det skulle inte gå många veckor förrän sällskapet hamnade i stark motvind.

Den naturliga ordningen återskapad
Det är klart att dagens inställda möte är en stor propagandaseger för mainstream-medierna. Uppenbart för envar vem som bestämmer. Det gör de starka. Ytterligare ett litet tag, i alla fall. De starka – mainstream-medierna sekonderade av EXPO, Timbro m fl – har återupprättat den goda tonen och återskapat den naturliga ordningen i Sverige. Ännu en gång har man undvikit att blanda killar och tjejer, äpplen och päron, de riktiga med de felaktiga. Exit Tryckfrihetssällskapet.

Logiken är så slående att man måste vara en galvaniserad svensk för att inte se den.

En av dem heter Kaj Schueler och är kulturchef på Svenska Dagbladet. Han påpekade i enkommentar att ord är farliga. Det kan han naturligtvis ha rätt i och det är långt ifrån första gången vi hör denna invändning. Saken är bara den att tystnad och diskretion i samhällsfrågor förmodligen är värre eftersom det med tystnad och diskretion är underförstått att man gör klokast i att inte tala om problemen – vare sig det gäller invandring, den galopperande genusideologin eller något helt annat.

Hokus pokus – problemen borta?
Det må så vara att den politiska och industriella klassen vill fixa problemen i det fördolda, så som den långa och ärorika svenska traditionen bjuder, men poängen är att problem antingen inte tåler dagens ljus – eller hokus pokus – helt enkelt inte finns. Schuelers inställning verkar vara den sistnämnda och låt mig bara gissa att när den distingerade kulturchefen står öga mot öga med ett socialt fenomen han inte förstår eller inte erkänner, så är hans instinkt att tiga – eller skriva om något helt annat. Konst, till exempel, det är oftast helt ofarligt.

Ett annat problem med mantrat om att ord är farliga är att det officiella Sverige steg för steg gör sig självt handlingsförlamat och inte kan/vågar/vill delta i en ganska vanlig och legitim politisk debatt om invandring eftersom man vägrar befatta sig med den.

Jag har länge upplevt det som paradoxalt att intelligenta människor, som i akademiska och kulturella sammanhang talar sig varma för att respektera ”the other” och om betydelsen av ”otherness”, har så jättesvårt för att mötas och diskutera med dem som i en viss fråga har en helt annan analys eller synpunkt än de själva har.

Denna vägran att befatta sig med det som är annorlunda leder inte till en ädlare offentlighet. Tvärtom. Det leder till en karikerad offentlighet och ett mumifierat politiskt samtal som distanserar sig mer och mer från den sociala, ekonomiska och kulturella verkligheten. Mumier kan inte tala. Människor kan.

Politik är att stå upp för något och ta de smällar det kostar att stå i den goda sakens tjänst. Allt annat kan vi tryggt överlåta åt reklambranschen, spindoktorerna och all världens relativister.

 Mikael Jalving

Översättning från danska av Ingrid Carlqvist

Föreläsningen om genusforskning inställd

På grund av den hetsjakt som råder på oliktänkande i Sverige, har Tryckfrihetssällskapet tvingats fatta det tråkiga beslutet att ställa in mötet om Genusforskning på universiteten. Skräcken för att bli utstött ur etablissemangets famn, gjorde att två av de tre föreläsarna hoppade av. Och därmed bevisade de hur extremt viktigt det är att vi har startat TFS. Kampen för det fria ordet känns mer angelägen än någonsin.

Och tro inte att vi ger upp! Tryckfrihetssällskapet kommer snart tillbaka med ett nytt datum och ett nytt tema.

Eftersom så många felaktigheter och illasinnade rykten sprids om Tryckfrihetssällskapet vill jag här ta tillfället i akt att med kraft slå fast att sällskapet inte har några åsikter alls förutom den att våra frihetsrättigheter är hotade och att vi måste kämpa för dem.

Så här lyder vår programförklaring:

“Tryckfrihetssällskapet är en partipolitiskt obunden förening vars främsta syfte är att kämpa för det fria ordet, varhelst det hotas och oavsett vem som hotar det. Föreningen stödjer sig på två av Sveriges grundlagar: Tryckfrihetsförordningen från 1949 som ska garantera ”fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning” för varje medborgare, samt Yttrandefrihetsgrundlagen som sedan 1991 stadgar att ”alla svenskar har rätt att uttrycka sina åsikter, tankar, känslor i radio, tv, videogram, ljudupptagningar eller andra sorters upptagningar”. Föreningens mål är att tillhandahålla stöd och skydd varhelst yttrandefrihet och intellektuell frihet hotas. Detta görs genom opinionsbildande arbete och vid öppna möten där inbjudna talare från hela världen berättar om sitt arbete för yttrande- och tryckfrihet.”

Syftet med sällskapet är alltså belysa och sprida kunskap om de många frågor som main stream-medierna tystar ner. Det kan vara invandring, det kan vara genus, det kan vara religioners inverkan på våra mänskliga rättigheter – det kan vara allt möjligt. Det skrämmer mig att så många svenskar helt frivilligt avstår från sin viktigaste frihetsrättighet – yttrandefriheten.
TFS valde att på vårt första möte ha tystnaden kring den svenska invandringen som tema. Detta har väckt ett hat emot oss som jag i och för sig visste skulle komma, men inte desto mindre skrämmer mig. Det borde skrämma alla som bor i Sverige och vill behålla vår öppna demokrati.

TFS har också öppnat en diskussionsgrupp på Facebook. Den är inte på något sätt liktydig med sällskapet. Vi låter människor tala om det som deras hjärtan är fulla av. Det som det finns behov av. En del framför kloka och begåvade åsikter, andra är stolliga.

Men ska det verkligen vara så svårt för människor att förstå varför det är viktigt att bemöta Förintelseförnekarna? Har svenskarna glömt att det var tystnaden och rädslan för att inte tycka som alla andra, som förde nazisterna till makten i Tyskland? Har etablissemanget glömt att det i princip var en enda person, Torgny Segerstedt, som under Andra världskriget vågade skriva kritiskt om nazismen?

Ingrid Carlqvist

ordförande i Tryckfrihetssällskapet

 

Se Douglas Murrays utmärkta föredrag hos Trykkefrihedsselskabet i Köpenhamn. Lyssna om och om igen till hans kloka ord om varför det är så otroligt viktigt att inte förbjuda eller ignorera de åsikter man själv tycker illa om. Det är bara genom att möta våra motståndare som vi kan bli klokare. Ibland kommer vi då (hemska tanke) att inse att vi hade fel, ibland kommer vi att bli styrkta i vår uppfattning. Men vi kommer alltid att bli klokare!