Fy fan för elaka och anonyma skvallerkärringar

För några veckor sedan kom boken ”Horungen” ut, skriven av mig. Den handlar om Donya Wihbi, som under den relativt långa tid vi skrivit boken, har kommit att bli en kär vän till mig. Det gör mig därför väldigt ont att elaka och anonyma skvallerkärringar på Flashback baktalar henne och sprider lögner om henne. Framförallt upprörs jag av att de hävdar att hennes fasansfulla barndom inte har ägt rum, att hon hittat på alltsammans. Det är ännu ett övergrepp orkestrerat av hennes pappa.

Ni som har följt min blogg vet att jag är en svuren motståndare till all form av barnkidnappning. Min ståndpunkt är mycket enkel: Ingen förälder har rätt att röva bort sitt barn från den andra föräldern, bryta bandet mellan mor/far och barn och tala illa om den frånvarande föräldern. I extrema fall kan man tänka sig att barnen måste skyddas från all kontakt med en galen eller kriminell förälder, men då ska man ha domstolarna med sig och man ska alltid vara beredd att ompröva om inte kontakt ändå är bättre. Blod är tjockare än vatten och alla barn har rätt att känna sitt ursprung och få älska båda sina föräldrar.

Jag skiter högaktningsfullt i om den bortrövande föräldern är man eller kvinna, svensk eller utlänning, kristen eller muslim, vänsterpartist eller sverigedemokrat. Ingen har rätt att skada sitt barn på detta vis.

Den första bok jag skrev om ett sådant här fall var ”Inte utan mina söner” och denna blogg startades just för att skapa diskussion om den boken. Den handlar om en svensk mamma som skilde sig från sina söners australiske pappa, men inte kunde godta att han fanns kvar i deras liv. Hon började anklaga honom för sexövergrepp, släpade pojkarna till olika läkarundersökningar och betedde sig helt enkelt mer och mer galet.

Det gick så långt att barnen omhändertogs och fosterhemsplacerades och att deras mamma fick besöksförbud hos dem. Under tiden kämpade deras pappa för att få den legala vårdnaden, vilket han till sist fick. Han berättade för domstolen att han då planerade att flytta hem till Australien för att få lugn och ro för sig själv och pojkarna, något domstolen godkände eftersom de gav honom ensam vårdnad.

Men pappan ville aldrig beröva pojkarna deras mamma. Under ett par års tid betalade han deras resor till Sverige för att de skulle få umgås med sin mamma över jul och sommar. Under ett sådant besök kidnappade hon pojkarna och gick under jorden. Polisen stod handfallen och det slutade med att pappan själv åkte till Sverige och letade upp dem. De fanns hemma hos morföräldrarna …

Tyvärr fick inte boken den uppmärksamhet den förtjänade, tycker jag. För det här med att röva bort sina barn, ett brott som i lagtexten kallas ”grov egenmäktighet med barn” ökar för varje år som går. Och det är ett av få brott där kvinnor är i majoritet. Vi behöver en diskussion om vad det innebär att vara förälder, att om man har skaffat barn med en person man sedan kommer att avsky så har man ingen rätt att försöka få barnen att avsky mamma eller pappa. Man får helt enkelt bita i det sura äpplet och låta barnen fortsätta älska och umgås med den andra föräldern.

Många anklagade mig då för att ”hata kvinnor”. De påstod att bara för att jag inte själv fått några biologiska barn, hatar jag mammor och har vigt mitt liv åt att baktala dem. Det är befängt och inte värt att besvara, men jag vill bara att ni ska komma ihåg detta när jag nu berättar vad jag anklagas för när jag skriver en bok om en pappa som kidnappade sin dotter.

Det är faktiskt mer än tre år sedan jag fick förfrågan från förlaget Lind & Co om jag ville skriva boken om Donya. Som vanligt när jag får en sådan förfrågan säger jag att vi måste träffas först och se om vi gillar varandra. Om jag ska vara språkrör för en annan människa måste jag förstå henne eller honom och kunna sätta mig i hans/hennes situation. Om jag får minsta lilla känsla för att personen ljuger eller har ondskefulla  syften med boken, tackar jag nej.

För mig är sanningen viktig. Jag är en löjligt ärlig och uppriktig person och mår fysiskt dåligt om jag ibland tvingas ta till en vit lögn. Mitt ansikte är som en öppen bok och det syns genast om jag tycker illa om någon. Av lätt insedda skäl har jag därför svårt med folk som ljuger.

Första gången jag träffade Donya upplevde jag henne som en plågad och olycklig ung kvinna som hade lämnat sin pappa efter åratals misshandel, hittat sin mamma men tappat bort henne igen. Hon var så ensam och rotlös och det var uppenbart att hon behövde  tala om allt det hemska som hände och skriva om det, både för sin egen skull och för att ge kraft och mod åt andra barn som bor med föräldrar som misshandlar dem och har berövat dem mamma eller pappa. Från första stund har Donya varit tydlig med att boken INTE bara ska vara ännu en hemsk historia ur levande livet – den ska väcka debatt och få föräldrar att tänka efter innan de förvägrar sina barn rätten till båda föräldrarna.

I början ville Donya inte gå ut med sitt namn. Hon är fortfarande orolig för att hennes pappa ska göra henne illa och hon oroade sig för de yngre syskonen. Ett tag satte vi på pausknappen och la boken åt sidan. Jag hade ett par andra böcker som brådskade och Donya behövde tänka. När vi tog upp arbetet igen var Donya säker: Hon ville inte skämmas längre. Hon ville gå ut och rakryggat berätta vad som hände henne. Hon ville starta en debatt om fega svenska lärare och myndighetspersoner som är så rädda för att bli kallade rasister att de blundar när de ser att invandrarbarn far illa. Hon ville ge mod åt andra kidnappade barn och framförallt ville hon tala om att den som blir berövad sin ena förälder ALDRIG kommer över det. Det är ett sår som inte KAN läkas och även om man återfår kontakten i vuxen ålder så är det särskilda bandet brutet och kan aldrig bli vad det  borde vara.

Och vad anklagas jag nu för? Ja, nu hatar jag pappor! Eller förlåt, eftersom jag är kritisk till islamiseringen av vårt samhälle så anklagas jag för att ha skrivit boken som ett led i min ”counter-jihadistiska kamp” – jag är en sån som hatar muslimska pappor …

De anonyma skvallerkärringarna försöker jämföra mig med Liza Marklund som med boken ”Gömda” satte igång en extremt vinklad och enögd debatt om partnervåld. Det gick inte att kontrollera sanningshalten i boken alls, eftersom huvudpersonen var anonym och man inte fick veta var i landet det utspelades. Vi förväntades bara tro på helt osannolika historier om hur ”män med vapen” lyckades springa på ”Mia” i diverse olika städer och hota henne. Vi förväntades tro att man kan haka av dörrar som är stängda och låsta och att inga myndigheter gjorde något för den stackars hotade ”Mia”. Och det gjorde folk! De trodde stenhårt på det! Lagar skärptes av Sveriges riksdag som ett resultat av denna bok.

När det så många år senare kom fram att boken var extremt överdriven och till och med falsk på sina ställen, blev människor djupt besvikna. Och denna besvikelse drabbar mig och Donya. Folk menar nu att om vi inte belägger allt vi skrivit med diverse dokument, så kan man inte lita ett enda dugg på Donya. Att allting är öppet för vem som helst att kontrollera, bryr de sig inte om. Det går utmärkt att ringa Ingrid Norrman, nyligen pensionerad från UD, och fråga om det är sant att hon fick hjälpa Donya att komma loss ur farbrödernas klor. Det går utmärkt att ringa Donyas fostermamma och fråga om Donya verkligen var så illa åtgången som hon berättar. För den som verkligen vill veta finns svaren där ute.

En annan sak som jag tycker är ledsamt är att så få verkar förstå att bara för att man har vårdnaden har man inte rätt att beröva sitt barn all kontakt med den andra föräldern. Nu hävdar ju jag och Donya att det var mamman som hade den juridiska vårdnaden medan pappan säger att han hade den. Han hänvisar också till att barn i Libanon ”tillfaller” pappan vid nio års ålder. Eftersom Donya bara var åtta år så hjälper ju inte det argumentet, men det må vara hur det vill med den legala vårdnaden. Pappan hade hur som helst ingen rätt att klippa bandet mellan Donya och hennes mamma. Hindra all kontakt mellan dem och orsaka så mycket psykiskt lidande för både mor och barn. Den som inte förstår hur fel det är kan inte vara utrustad med en enda gnutta empati, så agerar bara fullständigt egoistiska och känslokalla människor.

Men mot dumhet kämpar till och med gudarna förgäves. Och som vanligt finns det ett klockrent Churchill-citat att glädjas åt:

You have enemies? Good. That means you’ve stood up for something, sometime in your life.