När ska barn börja räknas som människor?

1900-talet var enligt Ellen Key barnens århundrade. I Sverige blev det förbjudet att aga sina barn 1979 och i skolan har lärarna snart ingen auktoritet över huvud taget eftersom elevernas rättigheter alltid räknas högre än deras skyldigheter. Men det finns uppenbarligen ett område där barn inte räknas som människor alls, där de kan behandlas precis hur som helst och efteråt får nöja sig med ett så ynkligt skadestånd att det är uppenbart att barn inte räknas som fullvärdiga människor. Jag talar om de barn vars föräldrar ser dem som sina ägodelar och tvingar iväg dem från hemmets trygghet, låser in dem, utsätter dem för farliga situationer, tvingar dem att genomgå kroppsliga förändringar som de inte önskar och låter dem leva i hopplöshet och förtvivlan, utan möjlighet att påverka sin egen situation. Jag talar om de kidnappade barnen.

Barn är visserligen inte ”fullvärdiga” människor i så måtto att deras hjärnor inte är färdigutvecklade. De behöver hjälp av kloka och kärleksfulla föräldrar som stöttar dem i deras väg mot vuxenlivet, föräldrar som i bästa fall ger dem villkorslös kärlek, uppmuntrar dem att tro på sig själva, ger dem möjlighet att få utveckla sina gåvor och lär dem skilja på rätt och fel, sanning och lögn, gott och ont. Föräldrar som ordnar praktiska saker som tak över huvudet, varm mat i magen och en trygg tillvaro.

Ett smakprov ur Mellan himmel och jord

De två veckorna i Marocko gjorde susen. Jag har just satt punkt för boken Mellan himmel och jord, skickat manuset till Benny Rosenqvist och om allt är till belåtenhet så kommer boken ut senare i år på Forma Publishing Group och blir månadsbok hos bokklubben Livsenergi.

Den första boken jag skrev tillsammans med Benny heter Ljusfolket och blev en riktig succé – på förlaget sa de att de aldrig hade skickat ut så många månadsböcker någonsin och befarade massreturer. Men de fick nästan inga böcker alls i retur! Många människor finner stor tröst i Bennys berättelser om hur allt funkar på andra sidan och varför vi lever många liv här på jorden.

Birgitta Allmos vedervärdiga drapa

Krönikören Anna Laestadius Larsson i Svenska Dagbladet har läst Birgitta Allmos fullständigt vedervärdiga drapa Vem vågar tro på ett barn – Södertäljeflickan och verkligheten. Jag plågade mig igenom den för ett par månader sedan och skrev om den här. Att ALL tycker att boken är bra, beror med största sannolikhet på att hon är en av alla dem som trooooor på allt kvinnor säger om övergrepp, satanistritualer och incest – en sjukdom som många i medierna drabbats av. En journalists främsta uppgift är att ifrågasätta och kritiskt granska, men av någon anledning gäller inte detta när kvinnor ”talar ut” och skriver böcker om sitt hemska förflutna. Ingen har till exempel ifrågasatt Eva-Britt Dahlströms historia och det ska nu bli mycket intressant att se om någon lokal reporter följer upp det avslöjande jag gjorde om henne i går. Vågar de? Tveksamt. Det är ju så ”elakt” att ifrågasätta kvinnor och konfrontera dem med lögner. Kvinnor är ju en annan sort, lite svagare, lite dummare och man kan därför inte ställa dem till svars för sina handlingar … OBS! IRONI.

Max Scharnberg om fejkaren Freud

Max Scharnberg har skrivit en mycket upplysande kommentar (till mitt inlägg om Thomas Quick) om Freud som jag väljer att lyfta fram här så att ingen missar den. Max är en av våra främsta experter på Freuds arbeten och har i flera böcker dissekerat hans falsarier.

”Ingrid Carlqvist citerar vad hon skrev redan för sju månader sedan, bl a följande: ”Att en chefspsykolog (Birgitta Ståhle) vid en rättspsykiatrisk klinik hjälper sin patient att fabulera fram mord efter mord och sedan springer till polisen och berättar vad hon fått fram så att polisen kan börja jobba. Hennes ”vetenskapliga” teori går ut på att den som begår grova sexuella övergrepp och dödar sina offer, själv har blivit utsatt för grova sexualbrott som barn.”

Jag kan berätta hela linjen av de vetenskapliga bedrägerier som Birgitta Ståhles ideologi bygger på.

Kraften i vandringssägner

Min kompis Maria älskar vandringssägner eller urban legends som de kallas i Amerika. Ni vet sådana där historier som någon berättar med upphetsad ”nu-ska-du-få-höra-röst”, sådana som alltid hänt en kompis till en kompis och som är extremt pinsamt, upprörande eller allmänt otroligt. Numera sprids de här historierna ofta via mejl och det händer inte sällan att tidningar med bristande källkritik publicerar dem, inte minst under sommaren när det råder nyhetstorka och redaktionerna är befolkade av vikarier.

En av de första jag hörde var den om en kvinna som var ute i Pålsjö skog (jag bodde i Helsingborg) när bilen fick motorstopp och hur det gick till minns jag inte, men det slutade med att någon satt på hennes biltak och dunkade ett avhugget huvud mot taket. Någon som minns hur den gick?

När EuroDisney var nyöppnat i Paris ringde några upprörda människor till Kvällspostens redaktion och frågade varför vi inte skrev om de stackars, stackars svenska föräldrarna som åkt till EuroDisney med sina två barn och blivit av med dem där. Nöjesparken larmade polisen men hur de än letade så var barnen borta. Antagligen kidnappade av någon barnhandelsliga som tänkte utnyttja dem till barnporr och prostitution. Föräldrarna var fortfarande kvar i Frankrike och letade dag och natt efter barnen, men EuroDisney hade erbjudit dem stora pengar för att inte berätta för tidningarna vad som hänt.

Därför avskyr jag Stieg Larsson-böckerna

Jodå, jag slukade också dem, Stieg Larssons hyllade deckare som snart nått över hela världen, blivit filmer och allt. Men redan efter ett par hundra sidor var det något som kändes fel. Jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var. Slutet var helkorkat i första boken – sonen övertar pappans mördande, men hallå vilken töntig upplösning – men det var inte det jag störde mig på. Många deckare har krystade upplösningar och kan ändå vara njutningsbara att läsa. Nej, det var något annat som inte stämde.

Till sist kom jag på det. Första boken heter Män som hatar kvinnor men hela trilogin handlar egentligen om kvinnor som hatar män. Lisbeth Salander är ett monster, en mördarmaskin och sådana har vi förvisso haft många manliga varianter av förut. Skillnaden är att de brukar vara skurkar men Lisbeth Salander är hjältinnan! Hon har en gång blivit utsatt för övergrepp och nu använder hon all sin vakna tid åt att hämnas. Hennes bestialiska tortyr beskrivs in i minsta detalj och meningen är att vi ska hurra. Jippi! Hon skär! Hon slår! Hon dödar! Vilken toppentjej! När jag läste att Stieg Larsson var en stor beundrare av Eva Lundgren (professorn som tror på satanister) och hennes ovetenskapliga undersökning ”Slagen dam” föll alla pusselbitarna på plats.

Därför tycker jag också väldigt illa om den här bilden. Elin med golfklubban i högsta hugg bredvid en sönderslagen Tiger. Hur tänker ni som skrattar åt den bilden? Att det är okej för kvinnor som blir bedragna att slå sina män med golfklubbor? Är det inte just sådant våld ni påstår er bekämpa i kvinnojourer och debatter? Patologiskt svartsjuka män som kontrollerar sina kvinnors minsta steg och vid påstådd eller fullbordad otrohet halvt slår ihjäl henne, med golfklubban eller med knytnävarna? Vad är skillnaden?

Unni Drougge har lagt upp bilden på sin blogg och skriver ett förvirrat och hatiskt inlägg som heter Privatlivets manliga helgd. Jag blir faktiskt inte riktigt klok på vad inlägget går ut på, men jag tror att Unni är upprörd för att man inte skyddar Elins privatliv? Elin har rätt att slå Tiger med golfklubba när han är otrogen och svineriet är att tidningarna har mage att skriva om det? Eller vad menar människan egentligen?

Hur som helst så VET Unni att kvinnors våld mot män knappt existerar så den invändningen stönar hon bara åt. Ja, den ”sanningen” har vi ju blivit matade med i så många år så det är inte gott för Unni Drougge att veta hur det egentligen ligger till. Men snart kommer Glenn Forrestgate ut med en bok på Ramona Franssons förlag och den kan nog hjälpa Unni och alla andra förnekare av kvinnligt partnervåld att se sanningen. Glenn var i tio år tillsammans med en psykiskt sjuk psykopatkvinna som bankade skiten ur honom, tvingade honom att gå timslånga promenader mitt i natten, isolerade honom från familj och vänner och fick honom att tro att om bara han ändrade sig så skulle hon inte tvingas slå honom. Eftersom polisen inte trodde på Glenn när han anmälde sin sambo för misshandel så anmälde han till sist sig själv för att ha slagit henne. Det trodde de gärna på, så Glenn fick fängelse och kunde på så sätt komma undan sin galna kvinna.

Eller Lars kompis som var tillsammans med en kvinnlig arbetskamrat som slog honom och plågade livet ur honom med sin svartsjuka och sitt kontrollbehov. Ingen trodde på honom, men när hon som hämnd anmälde honom för misshandel (flera månader efter att de separerat och han hade träffat en ny flickvän), då stormade polisen in i hans hem en fredagskväll och grep honom mitt framför ögonen på flickvännen och hennes barn. Han satt anhållen hela helgen utan att få veta vad han var misstänkt för. Så småningom reddes det hela ut, men kom inte och påstå att vi är lika inför lagen. Kvinna säger att man slår henne = polisen rycker ut med allt de har utan minsta bevis. Man kommer blåslagen till polisen och säger att kvinna slår honom = polisen skrattar och frågar om han som kan karate, inte kan försvara sig?! Det sista exemplet kommer från Jonas i Kristianstad som numera inte får träffa något av sina barn. Varför? För att mamman till yngsta barnet (som slog honom, brände honom med cigaretter och knivskar honom) gick till polisen och socialen och påstod att Jonas är våldsam … Bevis? Nej, varför det? Hon är kvinna och kvinnor måste man troooo på, man får inte ifrågasätta deras berättelser för då kränker man dem på nytt …

När ska människor ta till sig all den forskning och all fakta som visar att partnervåld inte är könsbundet? Att kvinnor slår lika ofta och lika mycket som män och att ingens våld är acceptabelt? När ska regeringen fördela miljonerna rättvist och inte kasta 800 miljoner kronor åt hatiska och ljugande organisationer som Roks? När ska mansjourer få bidrag för att jobba med kvinnors våld mot män? I dag är det bara mansjourer som lovar att jobba med män som slår kvinnor, som får pengar!

Faktum är att man skulle kunna hävda att fruar är mer våldsamma mot sina män än tvärtom. Män är generellt sett åtta gånger mer våldsamma än kvinnor – ändå är det inte åtta gånger så vanligt att män slår sina fruar än tvärtom. Partnervåldet är helt jämnt fördelat (undantaget dödligt våld) och anledningen till att kvinnomisshandel i hemmen inte är åtta gånger vanligare än mansmisshandel i hemmet, går säkert att relatera till uppfostran. Pojkar får mycket tidigt lära sig att man inte slår på flickor och såna som är mindre och svagare än en själv. Flickor däremot lär sig att det är helt i sin ordning att ge sin pojkvän en örfil om han är oförskämd eller otrogen. Och eftersom Unni och andra tycker att det är okej att kvinnor slår otrogna män så finns det inget tabu mot att dänga golfklubban i hans huvud. En man som slår en kvinna är däremot en första klassens skitstövel och det tycker både kvinnor och män. Det är därför så få män slår sina fruar, de lägger band på sig för de har lärt sig att det är fruktansvärt fel.

De män som misshandlar är psykiskt sjuka och/eller missbrukare. De kvinnor som misshandlar är också psykiskt sjuka och/eller missbrukare. Sedan har vi den stora skaran kvinnor som är helt friska men tycker sig ha rätt att ge otrogna män örfilar. Eller slå dem i huvudet med golfklubbar. Påhejade av Unni & Co. Och av Ann Söderlund i Aftonbladet.

I trygghetsnarkomanernas land

Jag har äntligen köpt och läst David Eberhards bok ”I trygghetsnarkomanernas land”. Vilken kille, vilken bok – ni bara måste läsa den! David Eberhard, som är psykiater och chef för psykakuten vid S:t Görans sjukhus i Stockholm, beskriver på ett fantastiskt klarsynt och underhållande sätt varför vi i ”världens tryggaste land” är så rädda för allt och alla. De som växer upp i en helt vadderad och disneyfierad miljö invaggas nämligen i tron att ingenting är farligt. När de sedan blir vuxna och drabbas av svek, arbetslöshet och insikten om att livet en dag ska ta slut blir de helt handlingsförlamade och vänder sig till Farbror staten och kräver att få hjälp.

Det är därför psykakuten numera översvämmas av unga människor vars flick- och pojkvänner lämnat dem och inte som förr endast uppsöks av dem som har allvarliga självmordstankar och psykotiska vanföreställningar.

KimhZa Bremer tipsade mig om ett exempel på alla dessa larm som dagligen och stundligen skrämmer svenskarna. på DN Debatt i dag. Artikeln är samtidigt ett exempel på den förföljelse av helt vanliga pappor som Daddy och andra drabbas av. Där skriver förre vice statsmininstern Ingela Thalén och Bodil Långberg, ordförande och kanslichef på Stiftelsen Allmänna Barnhuset, en varningsartikel om de tusentals barn som i Sverige lever med skyddad identitet. Jag tycker att syftet med artikeln är lite oklart, men deras tes är om jag förstått det rätt att det är synd om dessa barn för att de har skyddad identitet … Vilket väl i bästa fall gavs dem för att de var på flykt undan en farlig person. Men nu är det dåligt att de är skyddade för då kan de inte vara med i scouterna?

Stiftelsen Allmänna Barnhuset är inte det slags barnhus som finns i bl a Göteborg där poliser timme ut och timme in plågar små barn som uppenbarligen inte varit med om några sexövergrepp, med äckliga frågor och i värsta fall planterar in falska minnen i deras hjärnor. Den här stiftelsen grundades redan 1633, då som ett hem för föräldralösa barn. Nu beskriver de sin verksamhet så här:

Idag ligger fokus på att utveckla och sprida kunskap kring utsatta barn. Det gör vi genom att stödja forskning, driva metodutvecklingsprojekt, ordna konferenser och publicera skrifter.

Thalén och Långberg har säkert ett gott syfte med sin artikel – visst är det synd om barn som skiljs från sin ena förälder, tvingas ljuga om sin identitet och inte får vara med i scouterna. Men vari ligger det verkliga problemet? Det kanske inte är att ingen myndighet gjort en utredning om hur svårt det är för barn att leva gömda och utan sina ena förälder (det är rätt lätt att räkna ut med sunda förnuftet). Det stora och ruskiga problemet är väl det faktum att 4 276 barn lever gömda i Sverige (enligt artikelförfattarna siffror från 2008).

Fattar ni?! Fyratusentvåhundrasjuttiosex barn har fått skyddade personuppgifter i vårt land. Om vi antar att de i genomsnitt är två syskon så skulle det alltså betyda att vi har 2 138 pappor som är så farliga för sina barns fysiska och mentala hälsa att det bästa är att de inte får träffa dem, att de inte ens får lov att skriva brev till dem, att de inte får lov att veta var deras egna barn bor, om de har det bra, är friska och lyckliga. Ja, ni vet, sådana som Daddy… Hans envisa kamp för att få lov att älska och ta hand om sin dotter har ju gjort mamman så ”skräckslagen” att hon fått skyddad identitet för sig och Rania.

Så hur många av dessa 2 138 pappor är egentligen så farliga för sina barn att de ska fråntas all kontakt med dem? Hälften? En fjärdedel? En bråkdel? DET vore något att först och främst ta reda på. För om 90 procent av de barn som lever med skyddad identitet gör det helt i onödan så är problemet ganska lätt åtgärdat och alla borde bli glada över insikten att barnen inte behöver leva gömda längre.

Framförallt borde någon se över hela systemet med skyddade personuppgifter. Vad jag förstår räcker det att en mamma polisanmäler sina barns pappa för misshandel och sexövergrepp, för att hon ska få socialens hjälp med skyddade personuppgifter och ny bostad på ny ort. Vips är barnen antingen skyddade från en monsterpappa eller har fått sina liv uppochner-vända på grund av att deras mamma lider av vanföreställningar som understöds av de sociala myndigheterna i ett gigantiskt folie à deux.

Tänk om folkhälsoministern Maria Larsson kunde undersöka det i stället för att bara förutsätta att alla dessa 4 276 barn faktiskt har behov av skyddad identitet. En gång var hon en tuff dam som ifrågasatte att Roks över huvud taget skulle få skattepengar med tanke på vilka åsikter de framförde i dokumentärerna Könskriget. Nu är hon tyvärr mycket nöjd med Roks. Så här svarade hennes presschef Niclas Thorselius när jag nyligen mejlade honom och frågade vad som hände med Maria Larssons interpellation till dåvarande jämställdhetsminister Jens Orback där hon ställde tre riktigt bra och relevanta frågor:

• Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att bygga upp en verksamhet, liknande den i Kanada och Norge, för att hjälpa män som slår att sluta slå?
• Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att avbryta det ekonomiska stödet till det starkt politiserade ROKS och i stället låta kommunerna administrera stödet för kvinnojourer till väl fungerande verksamheter runtom i landet?
• Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta mot bakgrund av Gunilla Ekbergs agerande?

Svaret var ganska nedslående, tycker jag:

Hej Ingrid! Det var den människosyn som Roks högsta ledning visade upp med uttalandet ”män är djur” som var ursprunget till att Maria Larssons interpellation. Mycket har hänt sedan dess och Roks nuvarande ledning tar tydligt avstånd från detta. Maria Larsson tycker att organisationen fyller en mycket viktig uppgift.
Mvh
/niclas th.

Jag kan bara beklaga att Maria Larsson rättat in sig i det radikalfeministiska ledet. Roks har möjligen tagit avstånd från män är djur-uttalandet men de hävdar fortfarande att partnervåld enbart handlar om kvinnomisshandel och att det i sin tur beror på könsmaktsordningen. I det här inlägget går jag igenom flera direkt lögnaktiga uttalanden på deras hemsida.