1984, året som George Orwell gjorde odödligt, tröttnade en kvinna på sin make. Hon ville inte längre ha honom i sitt och dotterns liv och tog sig den för kvinnor numera självklara rätten att göra sig av med barnafadern. Hon tyckte inte att han skötte flickan på rätt sätt och uppskattade inte att han hade synpunkter på hur länge hon ammade och att hon ville att flickan skulle sova i deras säng i stället för i sin egen. Hon tog ut skilsmässa, men för att vara säker på att bli av med honom anmälde hon honom också för incest. Den anmälan skulle några år senare leda till en av Sveriges största rättsskandaler – styckmordsrättegångarna mot två fullständigt oskyldiga läkare. Där gick också startskottet för den incesthysteri och moralpanik som nu nått sådana proportioner att pappor i princip är rättslösa när en incestanklagelse utslungas. Den apparat som sätts igång för att avskilja pappan är näst intill omöjlig att kämpa emot. Även om pappan senare frias från alla misstankar fungerar socialtjänsten som en egen domstol utan möjlighet för medborgarna att granska. Socialtjänsten behöver inte ens dokumentera sitt arbete – de får själva välja vad de vill anteckna om det som sägs och görs. Och om socialen bestämmer sig för att pappan nog ändå var lite skyldig, så rekommenderar de ensam vårdnad för mamman och vips har ännu en pappa förlorat sitt barn.
I Attunda ting
srätt pågår just nu en förhandling som kommer att återupprätta läkarna Teet Härms och Thomas Allgéns förlorade heder. De har stämt staten på 40 milj
oner kronor för att de fick sina liv förstörda när de pekades ut som skyldiga till att ha styckat Catrine da Costa. Visserligen friades de från mordanklagelsen men vad spelade det för roll när alla ändå var övertygade om att de mördat och styckat den prostituerade Catrine? Den mobb som anfördes av rättsläkaren Jovan Rajs (bild) och författaren Hanna Olsson (bild), piskade upp en stämning som inte stod 1600-talets häxjägare efter i styrka och illvillighet. Frilansjournalisten Anders Carlgren bevakar rättegången på sin blogg och berättar i dag om hur TT förfalskar rapporteringen därifrån. Det är många som nu försöker dölja sina egna gamla misstag …
Bakom rättsskandalen låg Thomas Allgéns före detta fru. Hon som var så besatt av att skaffa fram bevis för att lilla Karin varit utsatt för övergrepp att hon själv begick fyra allvarliga övergrepp mot flickan. Fyra gånger släpade hon henne till gynekologiska undersökningar – den sista skedde under narkos! Att söva ett så litet barn med narkos är riskabelt och absolut inget som ska göras om inte man måste på grund av operation. I förra veckan vittnade Thomas Allgéns pappa, den pensionerade läkaren Lars Göran Alldén, 85:
– Karin fick genomgå fyra undersökningar trots att man varje gång kom fram till att inget hade skett. Men mamman var inställd på att det skulle ha skett och ville aldrig tro något annat än att Thomas gjort det här. Hon utsatte sitt barn för risker för att bevisa sin förutfattade tes.
Han berättade också om hur det gick till när Thomas kom för att besöka sjukhuset där mamman lagt in sig själv tillsammans med Karin.
– När Thomas kom in i rummet gick mamman genast till angrepp mot honom, på ett mycket provokativt sätt. När Thomas blev upprörd och gick därifrån brast Karin ut i förtvivlad gråt: Åh, min pappa, min pappa!
Anklagelserna ledde ingen vart den gången men ett par år senare var mamman drivande i att övertyga polisen om att Karins pappa varit med om att mörda och stycka Catrine da Costa. Som ”bevis” anförde hon saker som Karin skulle ha berättat för henne om hur hon varit med pappa och ”Tomt” och sett hur de ”borrade i tantens huvud och åt upp ögonen”. Hur någon enda människa kan tro att ett barn på tre år och sju månader kan berätta om något som skulle ha hänt när hon var ett och ett halvt år gammal är obegripligt. Men icke desto mindre vittnade ett stort antal ”professionella” om att att Karins berättelse var trovärdig, bland dem psykologen Frank Lindblad som i rätten tvingades medge att det givetvis påverkar ett barn om hela hennes omgivning ägnar stor uppmärksamhet åt hennes underliv och stjärt.
Psykiatern Tomas Eriksson smulade i sitt vittnesmål i Attunda tingsrätt fullständigt sönder Karins berättelse (egentligen mammans påstående om Karins berättelse) när han förklarade varför vi som barn har infantil amnesi, att vi inget minns före 3-4-årsåldern. Det beror på att hjärnan inte är tillräckligt utvecklad och därmed inte kan tillgodogöra sig information eller lagra den. Infantil amnesi beror på:
1. För att kunna minnas det man är med om måste man förstå det som sker. Barns hjärnor är inte så utvecklade vid 1,5 års ålder att de kan förstå komplicerade skeenden och sammanhang.
2. För att kunna minnas måste man ha tillräcklig minneskapacitet i hjärnan och det har inte 1,5-åringar. Det är som att försöka använda en dator utan hårddisk.
3. För att kunna minnas måste man ha ett tillräckligt utvecklat språk för att kunna redogöra för händelse. Det har inte så små barn.
– I slutet på 1980-talet rådde moralpanik i samhället inför allt som hade med sexuella upplevelser att göra. Det finns gott om bevis för hur psykologer framkallade falska, suggererade minnen som ledde till rättegångar där människor dömdes helt oskyldiga. Det brinner ett skammens ljus över den tidens barnpsykiatri, sa Tomas Eriksson.
– Det är konstigt att de här förhören någonsin beaktats. Människor har alltid känt till att det som små barn säger är rent nonsens. Att detta har kunnat vandra hela vägen genom rättsmaskineriet är konstigt, det borde ha avfärdats omedelbart.
Men det avfärdades inte, tvärtom togs det på största allvar och ansågs som ett bevis för att Allgén och Härm varit på rättsläkarstationen och styckat Catrine, medan lilla Karin tittade på. Förutom att det förstörde livet för Thomas Allgén och Teet Härm, betydde det att Karin förlorade sin pappa och alla andra släktingar på hans sida och att den som verkligen mördade Catrine da Costa kom undan. Och dessutom – det la grunden för den omänskliga behandling av pappor som våra myndigheter i dag ägnar sig åt. Genom att helt felaktigt tro att det är vanligt förekommande att pappor utsätter sina barn för sexövergrepp, genom att helt okritiskt lyssna på mammor som vill ha ensamrätt på sina barn, genom att nonchalera pappors betydelse i barnens liv och genom att gömma sig bakom sekretessregler kan socialtjänst och familjerätter fortsätta förstöra liven för tiotusentals barn och deras pappor.
Någon enstaka gång blir det uppenbart även för socialtjänsten att de har att göra med en mamma som ljuger. När allt hon anklagat pappan för visar sig vara felaktigt, händer det faktiskt att de rekommenderar ensam vårdnad för pappan. Så var det för George Pesor i min bok och så var det för Johan, Flickan E:s pappa. Hans före detta fru gick över alla gränser men var så segerviss att hon inte ens begärde något umgänge med sin dotter i det fall pappan skulle få vårdnaden! Det kunde helt enkelt inte inträffa i hennes värld. När Johan fick vårdnaden hade hon inte en tanke på att lägga ner sin förtalskampanj och börja samarbeta för dotterns skull – i stället tog hon lagen i egna händer och kidnappade Flickan E.
Hon greps i Köpenhamn för någon månad sedan men släpptes tyvärr ur häktet. Om hon hade suttit inlåst hade hon inte kunnat fortsätta sin vidriga och smutsiga kampanj mot Johan, den som skadar deras dotter så oerhört mycket. Godtrogna och lättlurade människor läser nu den sjuka och lögnaktiga pamfletten hon och Marina Engan lagt ut på namninsamling.se och skriver på för att förmå myndigheterna att utreda det som redan utretts ett flertal gånger. Johan har INTE haft barnporrbilder i datorn, Flickan E är INTE rädd för sin pappa, det har ALDRIG funnits några bevis för den misshandel och de sexövergrepp mamman yrar om och hennes fanatiska kampanj för INGET gott med sig för tösen. En mamma som inte kan se att hennes främsta ansvar är att samarbeta med pappan och låta barnet älska och få vara med dem båda, är faktiskt ett allvarligt hot mot barnets möjligheter att växa upp till en harmonisk människa.
Det är sådana mammor som är de verkliga förövarna. Det är sådana mammor som gör allt för att dölja sanningen, exempelvis genom att skicka anonyma mejl till en tidnings annonsörer för att tysta den som berättar sanningen. Så här skriver en sådan mamma på Facebook:
Barnens Röst: Intressant för reklamvärlden – kolla in Resumé! Vad som helst är inte tillåtet som alla vet – skönt att VD på Mediagruppen har agerat. Tack Fredrik!!!
Bland alla de uppmuntrande mejl och telefonsamtal jag fått sedan jag i förra veckan blev av med uppdraget som chefredaktör för Villaliv, kändes ett extra trösterikt. Det var från Rurik Holmberg, som skrivit den här debattartikeln på Newsmill, och han citerade Stanislaw Jerzy Lec, 1906-1966:
”Många som skyndat före sin tid tvingas invänta den på obekväma tillflyktsorter.”
Vi förfasas ofta över rättsrötan i andra länder. Själv är jag så arg så jag skakar varenda gång jag tänker på West Memphis 3-fallet där tre helt oskyldiga tonårskillar dömdes för de bestialiska morden på tre smågrabbar i Arkansas 1993. De greps för att de lyssnade på hårdrock, klädde sig i svarta bandtröjor och läste Steven King-böcker – något som ansågs suspekt i bonnhålan West Memphis. Det räckte för att stadens åklagare skulle inbilla sig själv och rätten att tonåringarna offrat de tre smågrabbarna i en satanistisk ritual. (Ständigt dessa satanister …) När den förståndshandikappade Jessie Misskelley Jr, efter många timmars förhör, till sist bröt ihop och sa det poliserna ville höra – att han och hans kompisar mördat pojkarna – slog dörren igen om dem. Trots att inte ett enda bevis någonsin presenterades, trots att många bevis på deras fullständiga oskuld lagts fram under de sjutton år som gått, trots indicier som pekar åt specifika håll, sitter de fortfarande och ruttnar i fängelset. Damien Echols väntar på att bli avrättad med en dödlig injektion medan Jessie och Jason Baldwin har livstidsdomar. Det är så lite man kan göra men Maria och jag bestämde oss i alla fall för att inte ge varandra julklappar i år utan satte i stället in 500 kronor var på killarnas Legal Defence Fund. Gör det ni också, ni som kan!
INGRID CARLQVIST 