Straffet sänks för Inte utan mina söner-mamman

Hovrättens dom mot George Pesors exfru kom i förmiddags, mamman vars gärningar jag beskriver i Inte utan mina söner. Straffet sänks från tio månader till sex månaders fängelse. Egentligen är det inte förvånande med tanke på med vilka silkesvantar svenska domstolar behandlar kriminella kvinnor. Se bara på veckans tidigare domar där Lunds tingsrätt lät mamma Bolin slippa undan med fyra veckors samhällstjänst trots att hon höll barnen fångna i Bagdad i ett år och att Gotlands tingsrätt frikände mamman som höll sina barn fångna på fastlandet i över ett år. Där var domaren Fredrik Benndorf oenig – han ville gå ”så långt” som till villkorlig dom och dagsböter.

Hovrättens dom är kort och utvecklar inga resonemang:

Därför skrev jag Inte utan mina söner

Det finns de som inte har förstått varför jag skrev boken Inte utan mina söner. De tycker synd om kidnapparen som under sex långa månader höll två pojkar på 9 och 11 år inspärrade, inte lät dem ringa hem till sin pappa George Pesor, inte lät dem gå i skola, inte lät dem träffa sina kompisar och som utövade den grymmaste av alla utpressningar  – hotade att ta livet av sig om pojkarna rymde.

Denna kidnappare är det så synd om att jag (för att inte såra hennes känslor)  borde ha avstått från att skriva boken som förklarar vad som ledde fram till hennes kriminalitet, hur hennes offer upplevde kidnappningen och vilken lycka de kände när pappa hittade dem. Jag borde inte ha bevakat rättegångarna mot kidnapparen (eftersom inga andra medier gjorde det så bevisar det att fallet är ointressant) men framförallt borde jag inte vara så förstående för människan bakom brottslingen att jag föreslår att hennes kallhamrade och egocentriska beteende kanske INTE beror på att hon är en ond människa utan på att hon lider av psykisk ohälsa och därmed kanske inte är fullt ut ansvarig för sina handlingar.

§7-undersökningen kan vara början på något bra

Jag är verkligen otroligt glad över utvecklingen i dagens förhandling i Svea hovrätt. Just när jag hade skrivit klart mitt förra inlägg, så hände det! När personalian hade dragits säger åklagare Thomas Malmenby så här:

– Efter att ha sett banden från förhören med dig i tingsrätten kan jag konstatera att du gör ett förvirrat intryck. Jag undrar om du har tagit hjälp av en psykolog eller liknande?

Mamman svarar: – Nej, det har aldrig varit på tal. Det är ju kostnader för det, ytterligare kostnader, det är bättre att satsa de pengarna på barnen.

Åklagaren:– Men tror du att du har behov av det?

Varför ser ingen de psykiskt sjuka?

Om en misstänkt suttit i rätten med snittade handleder där blodet rann ut, är jag övertygad om att såväl försvarsadvokaten som åklagaren och alla rättens ledamöter hade avbrutit förhandlingen. Rättens ordförande hade förmodligen sagt:

– Kära misstänkta, du blöder och det kommer att kosta dig livet om vi ingenting gör. Nu avbryter vi den här förhandlingen och ringer en ambulans. Så kan de sy ihop dig på sjukhuset och du får en chans att bli frisk. I vårt land skickar vi inte sjuka människor i fängelse!

I tingsrätten kunde jag inte blogga om George Pesors exfrus vittnesmål. Det vore alldeles för elakt att citera alla konstigheter hon säger. Det tog mig inte många minuter att inse att detta är en sjuk kvinna som borde ha fått hjälp för länge sedan. Att ingen i hennes omgivning sett till att hon fått förband på sina blödande sår, är fasansfullt. Hon hade inte behövt sitta här och blöda, hon hade inte behövt förlora kontakten med sina barn, hon hade inte behövt utsätta sina barn för en sju månader lång traumatisk kidnappning, hon hade inte behövt se fram emot flera månader i fängelse. Hon hade kanske varit en alldeles vanlig mamma som haft gemensam vårdnad om sina barn och kanske haft halva boendet. Shame on you, som inte hjälpte henne redan 2003 när den här hemska vårdnadstvisten tog sin början!

Mammans misstag i hovrätten

En och en halv timme efter utsatt tid satte äntligen rättegången mot George Pesors exfru i gång i Svea hovrätt i förmiddags. Åklagaren Thomas Malmenby och den misstänkta hade fastnat i varsin snödriva och blev kraftigt försenade.

Mamman som tvingade sina söner att leva gömda med henne i 174 dagar sitter rak som en eldgaffel på den anklagades stol. Under hela sakframställan rör hon inte en min, det är som om detta inte rör henne, som om hon bara är där kroppsligen, inte andligen. En enda gång rör hon på sig och säger något till sin advokat, Susanne Ekberg Carlsson (bilden), och det är när pojkarnas och Georges skadestånd kommer på tal. Mamman vill hålla skadeståndet så lågt det bara går.

Via sin advokat förklarar hon varför hon inte vill betala hela summan för Georges hotellkostnad när han var här och letade efter barnen: ”En vecka borde ha räckt, efter det var det inte påkallat att stanna här längre.”

Socialen uppmanar pappor att ge upp

Jag hinner tyvärr inte uppdatera bloggen lika ofta som jag skulle önska, men det positiva är att det betyder att jag har artiklar att skriva!

Nästa vecka ska jag till Stockholm och bevaka hovrättsförhandlingarna mot George Pesors exfru. Hon ska återigen försöka förklara varför hon ansåg sig ha rätt att kidnappa deras två söner och hoppas förstås på sänkt straff i stället för de tio månaders fängelse tingsrätten dömde henne till. Hon ska också försöka undvika ett större skadestånd. Detta bevisar ju tydligt att hon själv inte tycker sig ha begått något brott alls mot sina barn, att de inte påverkats negativt av att leva under jorden i ett halvår, att inte få tala med sin pappa, att inte få gå i skolan och inte träffa sina kompisar. I tingsrätten menade hon tvärtom att de ”hade julafton varje dag”! Överklagandet är skrivet av hennes advokat Susanne Ekberg Carlsson, t h, som (vilket ni som läst min bok vet) uppmanade sin klient att hålla sig undan med barnen tills äldsta pojken fyllt tolv år. Tyvärr anser sig inte åklagaren Thomas Malmenby kunna bevisa detta, annars hade den goda advokaten själv kunnat se fram emot en rättegång …

Den ömma modern har inget till övers för barnens lidande. I överklagandet skriver hon att de begärda beloppen för sveda och värk är ”ej medicinskt påvisbart vare sig beträffande George Pesor eller barnen, utöver de belopp som vitsordats”.

Ni som tror att kidnappade barn har ”julafton varje dag” bör titta in på Saknade Barns Nätverk, som i dag publicerat en översättning av Ph D Nancy Faulkners artikel som hur barn skadas av föräldrakidnappning: ”Bortförda barn lider känslomässigt, och ibland fysiskt i händerna på kidnapparföräldern. Många barn får höra att den andra föräldern är död eller inte längre älskar dem. Barnet har ryckts upp från familj och vänner, och bortförda barn får ofta nya namn av sina kidnappare. De instrueras av kidnapparföräldern att inte avslöja sina riktiga namn eller var de bodde förut. (Hoff, 1997)”

I slutet av artikeln finns också en lista över farliga föräldrar. Titta noga på den:

1. Har hotat att kidnappa eller har bortfört tidigare;
2. Är misstänksam och misstrogen på grund av en övertygelse om att övergrepp har förekommit;
3. Har paranoid-vanföreställningar;
4. Är sociopatisk;
5. Har starka band till ett annat land, och;
6. Inte känner sig ålagda att följa rättsordningen.

Om landets socialarbetare lärde sig denna lista utantill, särskilt punkterna 2-4 skulle de ganska snabbt kunna avgöra vilka föräldrar som kommer att vara bråkiga och totalt oresonliga i vårdnadstvister. Om de i stället för att dansa efter dessa föräldrars pipa började ifrågasätta dem, sätta tydliga gränser för hur man uppför sig och tydligt markerat att barnen inte mår bra av anklagelser som kastas hit och dit utan av att föräldrarna blir sams och lägger undan sina egna konflikter för barnens skull – ja, då skulle vi snart få en mycket bättre värld.

Men i stället verkar deras strategi vara – barnen åt mamman till vilket pris som helst. En av alla de många förtvivlade pappor (och deras lika förtvivlade flickvänner) som ringer mig berättade något ganska fantastiskt. När pappan kom till första mötet på Familjerätten som skulle göra deras vårdnadsutredning satt socialtanten med ett färdigifyllt papper framför sig och bad pappan skriva under:

– Kan inte du ge upp vårdnaden, så slipper vi allt det här? löd hennes käcka uppmaning.

Jo, det är ju också ett sätt att utföra ett uppdrag som tingsrätten ålagt en. I stället för att utreda vem som är den mest lämpliga vårdnadshavaren bestämmer man sig bara för att mamman är bäst och uppmanar pappan att ge upp i stället för att bråka med den stackars mamman och orsaka en massa onödigt arbete för socialsekreterarna. Tänk så mycket lättare livet hade varit för dem alla om bara papporna gav upp!

Nja, kanske inte för barnen som riskerar hamna hos den paranoida, sociopatiska och falskanklagande föräldern. Men vadå, det här handlar väl inte om barnen? Det handlar ju om mammorna och deras överlägsenhet som föräldrar!

Sydsvenskan recenserar Inte utan mina söner!

Hurra, hurra! I dag recenserar Sydsvenskan Inte utan mina söner på en helsida och med puff på förstasidan. Visserligen hatar recensenten Oline Stig min bok, men det spelar faktiskt ingen roll. Hon avskyr den för att hon inte tror på den, trots att hon själv har en bekant som befinner sig i en uppslitande vårdnadstvist och inte fått träffa sina barn på fyra år. Trots detta och trots George Pesors öde, vägrar Oline Stig att tro att vårt fina, jämställda svenska system skulle ägna sig åt att systematiskt diskriminera män.

Och man kanske inte ska klandra henne, det ÄR svårt att förstå hur fruktansvärt det går till ute på landets socialförvaltningar och familjerätter om man inte själv kommit i närkontakt med problemet. Och George Pesor i boken hade ju faktiskt tur – han träffade socialtjänstemän som förstod att hans exfru ljög och falskanklagade och då kan det vara lätt att tro att hans fall är mera regel än undantag.

Oline Stig skriver:

Om det faktiskt är så att pappor inte har samma rättigheter som mammor i vårdnadstvister vill jag veta varför. Fakta på bordet. En seriös undersökning av rättsläget. Historik, juridik, statistik, tack.

På den här punkten kan jag lugna Oline Stig. I och för sig var det inte just den boken jag hade som uppdrag att skriva, jag ville skriva en berättelse som satte fokus på frågan och beskrev en älskande och kämpande pappa till skillnad från de monster som oftast målas upp  i sanna (?) berättelser från livet-böcker. Men det kommer, Oline, det kommer!

Just nu ägnar sig drabbade pappor åt att ta fram statistik över svenska domstolars diskriminering. I Lunds tingsrätt gick till exempel 100 procent av alla vårdnadstvister mammornas väg … Flera nya böcker är på gång i ämnet och jag ska själv, tillsammans med en forskare och en jurist, skriva en ny bok som har arbetsnamnet Varför är  mamma så arg på pappa?

Hia dig bara lite, Oline Stig. Snart kommer varken du eller någon annan samhällsintresserad medborgare att kunna undvika att se den bistra sanningen om hur barn och pappor skiljs åt på grund av samvetslösa mammor och ett system som förutsätter att mammor är svaga och sanningsenliga och att pappor är grymma och ljugande. Det blir ingen rolig upptäckt för någon av er, men förhoppningsvis leder den till att alla barn i Sverige får åtnjuta FN:s Barnkonvention och dess paragraf om att barnet har rätt till båda sina föräldrar. Och jo, Oline, debatten som förhoppningsvis äntligen är på väg att dra igång kommer att gagna såväl din vän som alla andra pappor och deras barn. Det vågar jag sätta tusenlappar på.

Jag använder ingen som slagträ i mitt korståg mot feminismen. I och för sig är jag övertygad om att feminismen en dag kommer att hamna på samma historiens sophög som nazismen och kommunismen, men det är inte min främsta drivkraft. Det som driver mig är rättspatos och den enorma sorg jag känner för alla barn som berövas sina pappor och tvingas växa upp med en hatisk förälder som tar varje tillfälle att baktala den som gett upphov till halva barnets genuppsättning. Att all forskning dessutom visar att barn som växer upp utan biologisk pappa är kraftigt överrepresenterade i missbruk, kriminalitet och annat elände gör inte saken mindre angelägen.

En sista sak, Oline. Du förstod inte resonemanget som professor Marcus Felson (bilden) gör om kvinnors och mäns våld. Det hela är ganska enkelt. Män är enligt all tillgänglig statistik och forskning cirka åtta gånger mer våldsamma (våld på stan etc) än kvinnor – främst på grund av testosteronet. I rimlighetens namn borde det då vara åtta gånger vanligare att män slår sina hustrur/sambor än det är att kvinnor slår sina män/sambor. Men det är det inte! Forskning enligt conflict tactics scale visar att våldet är helt jämnt fördelat mellan könen. Det kan rimligtvis bara bero på en sak – att män uppfostrats till att det är mycket fult och skamligt att slå kvinnor och därför inte gör det lika ofta som de i motsvarande situation skulle slå en man.

Tyvärr uppfostras unga flickor till att det är helt okej att slå sina män, färskaste hjältinnan heter Elin Woods. Detta riskerar att leda till ett upptrappat partnervåld mot män som oftast inte vågar förstå att de är misshandlade. Inte ens när de får lampfötter av glas i huvudet och får åka till sjukhuset och sy. Hoppas att du får recensera Glenn Forrestgates bok När mardrömmen blev sann som snart kommer ut på Anomar Förlag, Oline. Den kanske får upp dina ögon en smula!

PS. Forskning visar också att kvinnor som slår sina män blir värre skadade än de som inte gör det, om han slår tillbaka. Det finns alltså all anledning att vara lika fördömande mot kvinnors våld mot män som man är mot mäns våld mot kvinnor. Om man vill att varken kvinnor eller män ska skadas allvarligt av partnervåld, vill säga.

Recension av Inte utan mina söner

Corren har en recension av min bok i dag. Recensenten har lite svårt med svepande formuleringar, skriver hon:

För högt tonläge är det. Redan i bokens förord förmedlas bilden av hur radikalfeminister indoktrinerat samhället att bli mansfientligt. Sverige tycks styrt av galna kvinnojourkvinnor och förslagna mammor som ljuger inför domstolar men ändå får rätt.

Jag försöker bortse från de svepande formuleringarna. Jag vet att de är lika vanliga i det andra lägret. Där anklagas personer som, likt Carlqvist, försvarar enskilda män för kvinnofientlighet eller pedofili. Ett slags krig pågår och i bloggosfären viner beskyllningar och hatord.

Samma krig startade mellan Georg Pesor och hans före detta fru när hon i samband med skilsmässan gjorde allt hon kunde för att hindra honom från att vara med deras två söner. ”Inte utan mina söner” är en skicklig skildring av en pappa som tidigt bestämmer sig för att behålla lugnet hur absurda anklagelser som än riktas mot honom. Paniken bubblar i stället upp hos läsaren som undrar får det verkligen gå till så här?

Mer lögner från Eva-Britt Dahlström

Någon behagade i går skämta med Eva-Britt Dahlström. Hon fick ett mejl från någon som utgav sig för att vara jag och upplyste henne om att Rättssäkerhetsorganisationen överklagat lagmannens vid Blekinge tingsrätt beslut att låta henne sitta kvar som nämndeman. Eftersom jag inte mejlat henne, mejlade jag henne (!) och bad henne sluta ljuga. Hon svarade att jag visst mejlat henne, varpå jag bad henne skicka över det falska mejlet och fick detta svar:

Tyvärr- jag kastade det – men det kom från en AA adress med dina kommentarer och hela överklagandet-

Det kom även ett mail från den mannen som du har skrivit om i din bok på engelska. Jag kastade även det./Eva-Britt

Jag har ju lärt känna Eva-Britt Dahlström som en djupt ohederlig politiker med gräslig människosyn och ett diktatoriskt förhållningssätt till sina bloggläsare. Men jag trodde faktiskt inte att hon skulle låta direkta lögner ligga kvar. Jag har INTE mejlat henne och det är inte jag som ligger bakom överklagandet, det är Johann Binninge på Rättssäkerhetsorganisationen, RO. Däremot tycker jag att det är bra att han begärt överprövning eftersom Eva-Britt Dalhström är ett starkt hot mot rättssäkerheten för alla dem som hamnar i rättegångar och tvister i Blekinge tingsrätt. Det faktum att lagmannen Pia Johansson inte anser att Eva-Britt Dahlström är alltför färgad av sina fördomar för att kunna vara med och avgöra exempelvis vårdnadstvister, gör att man måste resa frågetecken för hela den tingsrätten. Undrar om Minpappa.nu-gruppen har satt tänderna i Blekinge tingsrätt än?

Mejlet som inte kom från mig var sannolikt klippt och klistrat från mitt förra blogginlägg och Johan Binninges kommentar med överklagandet. Och det hade ju Eva-Britt själv kunnat läsa sig till. Men Eva-Britt vill ju helst bara läsa och skriva om sådant hon redan ”vet”. Jag kan sätta en hundring på att Eva-Britt inte läst min bok Inte utan mina söner – ändå ”vet” hon att den innehåller faktafel och lögner. Det ”vet” Eva-Britt gissningsvis för att hon varit i kontakt med George Pesors före detta fru.

Kvinnan som fick sina barn tvångsomhändertagna sedan hon ringt polisen och påstått att George tänkte ta livet av sig själv och barnen i Sala silvergruva. Det spännande besöket i gruvan förvandlades till polisförhör för George och fosterhem för killarna. Kvinnan som fick besöksförbud i fosterhemmet för att hon påverkade barnen negativt, kvinnan som släpade med killarna på läkarundersökningar för att försöka bevisa sexövergrepp, kvinnan som ansågs vara en så dålig mor att både tingsrätt och hovrätt gav pappa George rätt att flytta till Australien för att skapa lugn och harmoni för barnen, kvinnan som fortsatte sina polisanmälningar tvärs över jordklotet, kvinnan som svor på Bibeln att hon inte skulle kidnappa sina barn. Kvinnan som kidnappade sina barn och höll dem fångna utan möjlighet att få kontakt med sin pappa, sina kompisar och sin skolgång i Melbourne. Kvinnan som dömdes till tio månaders fängelse för detta allvarliga brott.

Denna kvinna litar Eva-Britt Dahlström på. En dömd brottsling. Förstår ni varför det går emot allt sans och förnuft att låta henne sitta och döma människor i Blekinge tingsrätt? George Pesor mejlade henne och ni vet ju redan vad hon gjorde med det – hon kastade det. Men så här skrev han i alla fall:

Dear Eva Britt,

My name is George Pesor,

I have received some information from a Swedish Newspaper regarding some information “concerning serious and false assertions” that you are making in regards to me as a person and the case surrounding the kidnapping of Frank and Andre, including false assertions you have said in regards to Swedish Courts and Australian Courts handling of the matter.

I will be honest with you.

I am quite appalled at your judgment. Have you read all the court documents? Are you qualified to make assertions ? do you have full knowledge of the matter regarding the whole matter?

Today I will begin contact with a law firm in Sweden, to ascertain my position in relation to your unfounded allegations against me.

I expect and look forward to an explanation from yourself, In the hope  of resolving this matter amicably without legal recourse.

If you feel more comfortable in replying in Swedish, you may do so, as I speak fluent Swedish.

Yours Sincerely

George Pesor

Det är nu många som reagerar på Eva-Britt Dahlström. Läs Kimzha, Maukonen, Ramona Fransson, Mikael Karlsson och Daddy som dömer ut Sverige totalt som rättsstat. För den som inte satt sig in i problematiken låter kanske hans inlägg överdrivet och många säger nog: ”Men sååå kan det väl ändå inte vara? Inte i Sverige?” Tyvärr har Daddy rätt. De senaste årens feministiska indoktrinering av hela samhället har lett oss rakt i fördärvet, på så många olika plan. På universiteten ägnar man sig åt stolligheter som genuscertifiering i stället för att forska och ge eleverna bildning och kunskap. Nästan ingen vågar protestera, (ve den som inte rättar in sig i genusledet) men i dag går professor Bertil Holmlund till attack i Upsala Nya Tidning och jämställer genusscertifieringen med marxism-leninism av Sovjetmodell. Han har helt rätt, precis som Pelle Billing som skriver:

Det är dags att benämna genusvetenskapen vid sitt rätta namn: den är en ideologisk rörelse som först lyckades få egna universitetsinstitutioner runt om i Sverige, och nu vill den även börja kontrollera andra institutioner. Detta är skrämmande.

Ja, det är riktigt skrämmande. Genusvetenskap är förstås ingen vetenskap överhuvudtaget och man undrar hur i hela friden universiteten kunde gå på den bluffen? Men genustänkandet genomsyrar nu varenda myndighet och institution, även domstolarna. Att låta Eva-Britt Dahlström sitta med och avgöra vårdnadstvister eller påstådda brott mot kvinnofridslagen (hur kan vi ha en lag som bara gäller ena könet?) är som att låta en nazist avgöra om en judisk mamma eller en kristen pappa ska få vårdnaden. Nazisten kommer i tio fall av tio att välja pappan för nazisten är övertygad om att alla judar dricker små barns blod. Och Eva-Britt Dahlström kommer i tio fall av tio att välja mamman för Eva-Britt Dahlström är övertygad om att alla pappor är pedofiler, hustrumisshandlare och våldtäktsmän. Det har hon gång på gång bevisat i sin retorik på bloggen.

Jag vill inte tysta Eva-Britt, både hon och nazisterna och pedofilerna har rätt till sina åsikter och sina bloggar. Men jag vill inte att någon enda man ska riskera att dömas av henne. Man måste kräva mera av de folkvalda. När Eva-Britts gäng mejlar till mina arbetsgivare och kallar mig pedofilkramare är syftet att tysta mig och hindra andra människor från att höra sanningen om hur illa ställt det är med rättssäkerheten i vårt land och hur myndigheterna systematiskt berövar barn deras pappor. Jag tror att Eva-Britt hade trivts ganska bra i Sovjetunionen …

Recensioner

Det är inte lätt att bli recenserad på tidningarnas kultursidor – tur att det finns vanliga läsare som recenserar böcker här på nätet! Madelene Björk har lagt in sin recension av Inte utan mina söner på flera olika ställer:

http://www.bockeronline.se/visa_recension.asp?RID=64

http://www.boksidan.net/bok.asp?bokid=8749

http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9197738263

http://www.bokia.se/bok/9789197738262/inte-utan-mina-soner-ingrid-carlqvist/

Jag vill förstås att boken ska säljas i tusentals exemplar, men det är som sagt inte lätt att synas och finnas i den enorma bokflod som strömmar ut varje vecka. Så ni som tycker att boken är viktig får mer än gärna sprida budskapet till era vänner, på recensionssajter, på bloggar och gå ut i bokhandlarna och fråga efter den. Vill ni köpa dedikerade exemplar så går det utmärkt att beställa sådana av mig! Skicka ett mejl så fixar vi det – bra julklappstips, va?!

Ni vet väl att Pappa-barn Kristianstad ordnar Barnkonventionens dag 20-21 november? Barnkonventionen fyller 20 år men fortfarande är den inte upphöjd till lag i Sverige och för att uppmärksamma detta ska ett stort antal människor hålla tal och belysa svenska barns rätt till båda sina föräldrar. Jag är en av talarna, så har ni vägarna förbi Kristianstad så kan ni väl komma dit!

Tvärtemot barnkonventionens anda fungerar det i Sverige så att familjerätter och BUP-mottagningar har fullt upp med att avskilja pappor från sina barn. Om en mamma vill bli av med barnens far behöver hon i princip bara viska sexövergrepp i örat på någon av dessa myndighetspersoner och vips är pappan ett minne blott. Några av de få undantagen från denna regel är faktiskt de tjänstemän som George Pesor träffade när hans barns mamma kom med sina falska anklagelser. Om det berodde på att dessa tjänstemän var ovanligt intelligenta eller på att mamman kom med ovanligt stolliga anklagelser, är svårt att säga. Kanske var det en kombination av dessa båda ting.

För allra vanligast är att familjerätterna, socialförvaltningarna och BUP-mottagningarna jobbar efter samma princip – ta det säkra före det osäkra (vilket jag här ska bevisa i själva verket är att ta det osäkra före det säkra). I deras värld betyder det att eftersom sexövergrepp är så vanligt förekommande (osant) och eftersom barn får så fruktansvärda störningar av att ha dragit sin pappa i snoppen (osant), så är det bäst att hindra pappan från att ha någon som helst kontakt med sitt barn. Utan att det finns minsta bevis för att övergrepp har skett och utan att ha en aning om vad detta avskiljande leder till. Myndigheterna gör nämligen inga uppföljningar av dessa barn! Hur gick det för Lisa ett år efter att hennes pappa försvunnit ur hennes liv, tre år efteråt, fem år, tio år efteråt? Ingen vet och ingen bryr sig.

Men det finns kunskap om hur det går för barn som växer upp utan kontakt med sin biologiska pappa. Peter Österberg, fil mag i socialpsykologi, har t ex gjort en studie om hur barns emotionella relationer till de egna föräldrarna påverkar deras interna och externa anpassning samt skolprestation, den kan laddas ner via hans hemsida. Den och många andra studier visar att en bedövande majoritet av de barn som hamnar snett i missbruk, kriminalitet, skolk etc är just de som har dålig eller ingen kontakt alls med sin biologiska pappa. Men trots att det alltså är bevisat skadligt för barn att avskiljas från sin pappa är det just det som familjerätter, socialförvaltningar och BUP-mottagningar ägnar sig åt. Alltså tar man i själva verket det osäkra (tron att alla barns mammor talar sanning när de anklagar pappan för övergrepp) i stället för det säkra (att barn blir tryggare och lyckligare individer när pappa finns i deras liv). Hur väl rimmar det med barnens bästa?

I Amerika har man nyligen uppmärksammat Scott Becker som efter 30 år fick kontakt med sin dotter April. Mamman försvann med henne när hon var väldigt liten och i alla år har de sökt efter varandra. Det var inte förrän April googlade ”Scott Becker looking for April” som miraklet plötsligt inträffade. Det finns ett inslag på msnbc men jag hittar det inte just nu. Men här är i all fall en länk som berättar om deras återförening. Den lycklige Scott blev inte bara pappa utan även morfar till två barn …
http://www.lugaluda.com/2009/11/07/scott-becker-looking-for-april-scott-robert-becker-looking-for-april/

Undrar inte också ni vad dessa tjänstemän och myndigheter ska säga den dagen då alla barn som miste sina pappor kräver svar på frågan: ”Varför förstörde ni våra liv genom att ta våra pappor ifrån oss?”

Politikerna är i alla fall totalt omedvetna om vad om försiggår ute på socialförvaltningar, familjerätter och BUP-mottagningar. När reportern Carina Glenning i Östgöta-Correspondentens Fars Dags-bilaga frågar Ulrik Lindgren, som är sakkunnig hos folkhälsominister Maria Larsson, varför socialen systematiskt gynnar mammor i samband med separationer och skilsmässor, svarar han såhär:

”Det låter som ett för bestämt värderande av vad socialtjänsten gör. Det överlägset vanliga är gemensam vårdnad. Enligt BO:s rapport ‘Upp till 18’ har 94 procent av de som skiljer sig gemensam vårdnad. Bland det stora flertalet av dem som inte har det har mamman ensam vårdnad i drygt 90 procent av fallen.”

Eeh …? Att mammor och pappor i de flesta fall, utan myndigheters inblandning, klarar av att ta gemensamt ansvar för sina barn har ju över huvud taget inte med saken att göra. Frågan gällde varför socialen systematiskt gynnar mammor i vårdnadstvister. Ulrik Lindgren är uppenbarligen medveten om att mammorna får vårdnaden i 90 procent av dessa fall, men förstår ändå inte frågan. Och tycker uppenbarligen inte att det är ett problem. Suck.

Läs Paus Fars Dag-special, i pdf