Straffet sänks för Inte utan mina söner-mamman

Hovrättens dom mot George Pesors exfru kom i förmiddags, mamman vars gärningar jag beskriver i Inte utan mina söner. Straffet sänks från tio månader till sex månaders fängelse. Egentligen är det inte förvånande med tanke på med vilka silkesvantar svenska domstolar behandlar kriminella kvinnor. Se bara på veckans tidigare domar där Lunds tingsrätt lät mamma Bolin slippa undan med fyra veckors samhällstjänst trots att hon höll barnen fångna i Bagdad i ett år och att Gotlands tingsrätt frikände mamman som höll sina barn fångna på fastlandet i över ett år. Där var domaren Fredrik Benndorf oenig – han ville gå ”så långt” som till villkorlig dom och dagsböter.

Hovrättens dom är kort och utvecklar inga resonemang:

Därför skrev jag Inte utan mina söner

Det finns de som inte har förstått varför jag skrev boken Inte utan mina söner. De tycker synd om kidnapparen som under sex långa månader höll två pojkar på 9 och 11 år inspärrade, inte lät dem ringa hem till sin pappa George Pesor, inte lät dem gå i skola, inte lät dem träffa sina kompisar och som utövade den grymmaste av alla utpressningar  – hotade att ta livet av sig om pojkarna rymde.

Denna kidnappare är det så synd om att jag (för att inte såra hennes känslor)  borde ha avstått från att skriva boken som förklarar vad som ledde fram till hennes kriminalitet, hur hennes offer upplevde kidnappningen och vilken lycka de kände när pappa hittade dem. Jag borde inte ha bevakat rättegångarna mot kidnapparen (eftersom inga andra medier gjorde det så bevisar det att fallet är ointressant) men framförallt borde jag inte vara så förstående för människan bakom brottslingen att jag föreslår att hennes kallhamrade och egocentriska beteende kanske INTE beror på att hon är en ond människa utan på att hon lider av psykisk ohälsa och därmed kanske inte är fullt ut ansvarig för sina handlingar.

§7-undersökningen kan vara början på något bra

Jag är verkligen otroligt glad över utvecklingen i dagens förhandling i Svea hovrätt. Just när jag hade skrivit klart mitt förra inlägg, så hände det! När personalian hade dragits säger åklagare Thomas Malmenby så här:

– Efter att ha sett banden från förhören med dig i tingsrätten kan jag konstatera att du gör ett förvirrat intryck. Jag undrar om du har tagit hjälp av en psykolog eller liknande?

Mamman svarar: – Nej, det har aldrig varit på tal. Det är ju kostnader för det, ytterligare kostnader, det är bättre att satsa de pengarna på barnen.

Åklagaren:– Men tror du att du har behov av det?

Varför ser ingen de psykiskt sjuka?

Om en misstänkt suttit i rätten med snittade handleder där blodet rann ut, är jag övertygad om att såväl försvarsadvokaten som åklagaren och alla rättens ledamöter hade avbrutit förhandlingen. Rättens ordförande hade förmodligen sagt:

– Kära misstänkta, du blöder och det kommer att kosta dig livet om vi ingenting gör. Nu avbryter vi den här förhandlingen och ringer en ambulans. Så kan de sy ihop dig på sjukhuset och du får en chans att bli frisk. I vårt land skickar vi inte sjuka människor i fängelse!

I tingsrätten kunde jag inte blogga om George Pesors exfrus vittnesmål. Det vore alldeles för elakt att citera alla konstigheter hon säger. Det tog mig inte många minuter att inse att detta är en sjuk kvinna som borde ha fått hjälp för länge sedan. Att ingen i hennes omgivning sett till att hon fått förband på sina blödande sår, är fasansfullt. Hon hade inte behövt sitta här och blöda, hon hade inte behövt förlora kontakten med sina barn, hon hade inte behövt utsätta sina barn för en sju månader lång traumatisk kidnappning, hon hade inte behövt se fram emot flera månader i fängelse. Hon hade kanske varit en alldeles vanlig mamma som haft gemensam vårdnad om sina barn och kanske haft halva boendet. Shame on you, som inte hjälpte henne redan 2003 när den här hemska vårdnadstvisten tog sin början!

Mammans misstag i hovrätten

En och en halv timme efter utsatt tid satte äntligen rättegången mot George Pesors exfru i gång i Svea hovrätt i förmiddags. Åklagaren Thomas Malmenby och den misstänkta hade fastnat i varsin snödriva och blev kraftigt försenade.

Mamman som tvingade sina söner att leva gömda med henne i 174 dagar sitter rak som en eldgaffel på den anklagades stol. Under hela sakframställan rör hon inte en min, det är som om detta inte rör henne, som om hon bara är där kroppsligen, inte andligen. En enda gång rör hon på sig och säger något till sin advokat, Susanne Ekberg Carlsson (bilden), och det är när pojkarnas och Georges skadestånd kommer på tal. Mamman vill hålla skadeståndet så lågt det bara går.

Via sin advokat förklarar hon varför hon inte vill betala hela summan för Georges hotellkostnad när han var här och letade efter barnen: ”En vecka borde ha räckt, efter det var det inte påkallat att stanna här längre.”

Socialen uppmanar pappor att ge upp

Jag hinner tyvärr inte uppdatera bloggen lika ofta som jag skulle önska, men det positiva är att det betyder att jag har artiklar att skriva!

Nästa vecka ska jag till Stockholm och bevaka hovrättsförhandlingarna mot George Pesors exfru. Hon ska återigen försöka förklara varför hon ansåg sig ha rätt att kidnappa deras två söner och hoppas förstås på sänkt straff i stället för de tio månaders fängelse tingsrätten dömde henne till. Hon ska också försöka undvika ett större skadestånd. Detta bevisar ju tydligt att hon själv inte tycker sig ha begått något brott alls mot sina barn, att de inte påverkats negativt av att leva under jorden i ett halvår, att inte få tala med sin pappa, att inte få gå i skolan och inte träffa sina kompisar. I tingsrätten menade hon tvärtom att de ”hade julafton varje dag”! Överklagandet är skrivet av hennes advokat Susanne Ekberg Carlsson, t h, som (vilket ni som läst min bok vet) uppmanade sin klient att hålla sig undan med barnen tills äldsta pojken fyllt tolv år. Tyvärr anser sig inte åklagaren Thomas Malmenby kunna bevisa detta, annars hade den goda advokaten själv kunnat se fram emot en rättegång …

Den ömma modern har inget till övers för barnens lidande. I överklagandet skriver hon att de begärda beloppen för sveda och värk är ”ej medicinskt påvisbart vare sig beträffande George Pesor eller barnen, utöver de belopp som vitsordats”.

Ni som tror att kidnappade barn har ”julafton varje dag” bör titta in på Saknade Barns Nätverk, som i dag publicerat en översättning av Ph D Nancy Faulkners artikel som hur barn skadas av föräldrakidnappning: ”Bortförda barn lider känslomässigt, och ibland fysiskt i händerna på kidnapparföräldern. Många barn får höra att den andra föräldern är död eller inte längre älskar dem. Barnet har ryckts upp från familj och vänner, och bortförda barn får ofta nya namn av sina kidnappare. De instrueras av kidnapparföräldern att inte avslöja sina riktiga namn eller var de bodde förut. (Hoff, 1997)”

I slutet av artikeln finns också en lista över farliga föräldrar. Titta noga på den:

1. Har hotat att kidnappa eller har bortfört tidigare;
2. Är misstänksam och misstrogen på grund av en övertygelse om att övergrepp har förekommit;
3. Har paranoid-vanföreställningar;
4. Är sociopatisk;
5. Har starka band till ett annat land, och;
6. Inte känner sig ålagda att följa rättsordningen.

Om landets socialarbetare lärde sig denna lista utantill, särskilt punkterna 2-4 skulle de ganska snabbt kunna avgöra vilka föräldrar som kommer att vara bråkiga och totalt oresonliga i vårdnadstvister. Om de i stället för att dansa efter dessa föräldrars pipa började ifrågasätta dem, sätta tydliga gränser för hur man uppför sig och tydligt markerat att barnen inte mår bra av anklagelser som kastas hit och dit utan av att föräldrarna blir sams och lägger undan sina egna konflikter för barnens skull – ja, då skulle vi snart få en mycket bättre värld.

Men i stället verkar deras strategi vara – barnen åt mamman till vilket pris som helst. En av alla de många förtvivlade pappor (och deras lika förtvivlade flickvänner) som ringer mig berättade något ganska fantastiskt. När pappan kom till första mötet på Familjerätten som skulle göra deras vårdnadsutredning satt socialtanten med ett färdigifyllt papper framför sig och bad pappan skriva under:

– Kan inte du ge upp vårdnaden, så slipper vi allt det här? löd hennes käcka uppmaning.

Jo, det är ju också ett sätt att utföra ett uppdrag som tingsrätten ålagt en. I stället för att utreda vem som är den mest lämpliga vårdnadshavaren bestämmer man sig bara för att mamman är bäst och uppmanar pappan att ge upp i stället för att bråka med den stackars mamman och orsaka en massa onödigt arbete för socialsekreterarna. Tänk så mycket lättare livet hade varit för dem alla om bara papporna gav upp!

Nja, kanske inte för barnen som riskerar hamna hos den paranoida, sociopatiska och falskanklagande föräldern. Men vadå, det här handlar väl inte om barnen? Det handlar ju om mammorna och deras överlägsenhet som föräldrar!

Sydsvenskan recenserar Inte utan mina söner!

Hurra, hurra! I dag recenserar Sydsvenskan Inte utan mina söner på en helsida och med puff på förstasidan. Visserligen hatar recensenten Oline Stig min bok, men det spelar faktiskt ingen roll. Hon avskyr den för att hon inte tror på den, trots att hon själv har en bekant som befinner sig i en uppslitande vårdnadstvist och inte fått träffa sina barn på fyra år. Trots detta och trots George Pesors öde, vägrar Oline Stig att tro att vårt fina, jämställda svenska system skulle ägna sig åt att systematiskt diskriminera män.

Och man kanske inte ska klandra henne, det ÄR svårt att förstå hur fruktansvärt det går till ute på landets socialförvaltningar och familjerätter om man inte själv kommit i närkontakt med problemet. Och George Pesor i boken hade ju faktiskt tur – han träffade socialtjänstemän som förstod att hans exfru ljög och falskanklagade och då kan det vara lätt att tro att hans fall är mera regel än undantag.

Oline Stig skriver:

Om det faktiskt är så att pappor inte har samma rättigheter som mammor i vårdnadstvister vill jag veta varför. Fakta på bordet. En seriös undersökning av rättsläget. Historik, juridik, statistik, tack.

På den här punkten kan jag lugna Oline Stig. I och för sig var det inte just den boken jag hade som uppdrag att skriva, jag ville skriva en berättelse som satte fokus på frågan och beskrev en älskande och kämpande pappa till skillnad från de monster som oftast målas upp  i sanna (?) berättelser från livet-böcker. Men det kommer, Oline, det kommer!

Just nu ägnar sig drabbade pappor åt att ta fram statistik över svenska domstolars diskriminering. I Lunds tingsrätt gick till exempel 100 procent av alla vårdnadstvister mammornas väg … Flera nya böcker är på gång i ämnet och jag ska själv, tillsammans med en forskare och en jurist, skriva en ny bok som har arbetsnamnet Varför är  mamma så arg på pappa?

Hia dig bara lite, Oline Stig. Snart kommer varken du eller någon annan samhällsintresserad medborgare att kunna undvika att se den bistra sanningen om hur barn och pappor skiljs åt på grund av samvetslösa mammor och ett system som förutsätter att mammor är svaga och sanningsenliga och att pappor är grymma och ljugande. Det blir ingen rolig upptäckt för någon av er, men förhoppningsvis leder den till att alla barn i Sverige får åtnjuta FN:s Barnkonvention och dess paragraf om att barnet har rätt till båda sina föräldrar. Och jo, Oline, debatten som förhoppningsvis äntligen är på väg att dra igång kommer att gagna såväl din vän som alla andra pappor och deras barn. Det vågar jag sätta tusenlappar på.

Jag använder ingen som slagträ i mitt korståg mot feminismen. I och för sig är jag övertygad om att feminismen en dag kommer att hamna på samma historiens sophög som nazismen och kommunismen, men det är inte min främsta drivkraft. Det som driver mig är rättspatos och den enorma sorg jag känner för alla barn som berövas sina pappor och tvingas växa upp med en hatisk förälder som tar varje tillfälle att baktala den som gett upphov till halva barnets genuppsättning. Att all forskning dessutom visar att barn som växer upp utan biologisk pappa är kraftigt överrepresenterade i missbruk, kriminalitet och annat elände gör inte saken mindre angelägen.

En sista sak, Oline. Du förstod inte resonemanget som professor Marcus Felson (bilden) gör om kvinnors och mäns våld. Det hela är ganska enkelt. Män är enligt all tillgänglig statistik och forskning cirka åtta gånger mer våldsamma (våld på stan etc) än kvinnor – främst på grund av testosteronet. I rimlighetens namn borde det då vara åtta gånger vanligare att män slår sina hustrur/sambor än det är att kvinnor slår sina män/sambor. Men det är det inte! Forskning enligt conflict tactics scale visar att våldet är helt jämnt fördelat mellan könen. Det kan rimligtvis bara bero på en sak – att män uppfostrats till att det är mycket fult och skamligt att slå kvinnor och därför inte gör det lika ofta som de i motsvarande situation skulle slå en man.

Tyvärr uppfostras unga flickor till att det är helt okej att slå sina män, färskaste hjältinnan heter Elin Woods. Detta riskerar att leda till ett upptrappat partnervåld mot män som oftast inte vågar förstå att de är misshandlade. Inte ens när de får lampfötter av glas i huvudet och får åka till sjukhuset och sy. Hoppas att du får recensera Glenn Forrestgates bok När mardrömmen blev sann som snart kommer ut på Anomar Förlag, Oline. Den kanske får upp dina ögon en smula!

PS. Forskning visar också att kvinnor som slår sina män blir värre skadade än de som inte gör det, om han slår tillbaka. Det finns alltså all anledning att vara lika fördömande mot kvinnors våld mot män som man är mot mäns våld mot kvinnor. Om man vill att varken kvinnor eller män ska skadas allvarligt av partnervåld, vill säga.