Tvinga inte barn att välja förälder!

Vid Frank Radosh är en 13-årig kille som tvingats fatta det grymmaste beslut ett barn kan ställas inför: Att välja bort en av sina föräldrar. En gång var Vid en riktig liten mammagris, han var som ett ”plåster på mamma Anna” som hon själv uttrycker det. Sedan hans pappa Nino kidnappade honom till Bosnien för drygt två år sedan har hans kontakt med mamma varit i stort sett helt avbruten. Härförleden fick de dock träffas en kort stund på socialkontoret i Trebinje i den serbiska delen av Bosnien där Nino håller sin son gömd, men det blev inte det kärleksfulla möte Anna drömde om. Och antagligen Vid också drömde om, innerst inne.

Polisen: Föräldrarna förstår inte hur illa de gör barnen

I går var jag på seminariet som Saknade Barns Nätverk arrangerade i Stockholm. Det var första gången Internationella dagen för försvunna barn uppmärksammades i Sverige. Redan 1982 utnämnde dåvarande presidenten Ronald Reagan 25 maj till en dag för försvunna barn, eftersom det var den dagen 6-årige Etan Patz försvann när han var på väg till skolan. Etan hittades aldrig och några år senare dödförklarades han.

I Amerika försvinner en del barn därför att de kidnappas av fullständiga främlingar – sjuka människor som av olika anledningar vill ha ett barn att älska eller plåga. Det är tack och lov ett i princip helt okänt fenomen i Sverige och vi har än så länge inte behövt trycka bilder på försvunna barn på våra mjölkpaket. Ändå försvinner svenska barn hela tiden. En del med myndigheternas goda minne – mammor som utan anledning får skyddad identitet för sig och barnen och försvinner högst påtagligt för såväl pappan som hela släkten på hans sida.

Seminarium om kidnappade barn

I flygande fläng (på väg till Stockholm) vill jag bara tipsa läsare i huvudstaden om ett mycket viktigt seminarium som äger rum i morgon, 25 maj. Det är SBN, Saknade Barns Nätverk, som arrangerar en hel eftermiddag med politiker, advokater, poliser, läkare och andra som försöker göra en insats för att hitta bortförda barn och förhindra fler föräldrar att kidnappa sina barn.

Seminariet är kostnadsfritt och äger rum på biografen Astoria, Nybrogatan 15, klockan 12.30-17. Vill du delta så skicka ett mejl till:

info@saknadebarn.org

Bland talarna finns  kd-politikern Annelie Enochson, en av dem som engagerat sig mest för de kidnappade barnen, och Ia Sweger som varit George Pesors advokat genom hela den helvetesresa han gått igenom med sin före detta fru. Ni som har läst Inte utan mina söner vet ju att lagstiftningen och Haag-konventionens regler lämnar en hel del att önska.

Själv kommer jag att vara på plats och hoppas få tid att skriva ett fylligt referat efteråt. Jag ska gå dit tillsammans med vackra D – tjejen som kidnappades av sin pappa från Beirut när hon var åtta år och fördes till Sverige utan möjlighet att få kontakt med sin mamma. Vi håller på och skriver hennes livs historia just nu och boken som kommer ut på Lind & Co framöver ska heta Horungen. Det var så hon kallades av sin pappas nya fru …

Dagen avslutas med ballongsläpp, en vit ballong för alla de barn som just nu är registrerade som bortförda av UD.

Barnen berättar själva om kidnappningen

Barn älskar mamma och pappa och barn har en FN-stadgad rätt till båda sina föräldrar. Men vissa föräldrar gör barnen så illa att de ibland får stå tillbaka ett tag. Mammor och pappor som inte kan skilja sina egna behov från barnens, utan kidnappar dem och tvingar dem att leva gömda och utan kontakt med den andra föräldern, måste bestraffas. När straffet är avtjänat får de nog finna sig i att de inte längre har en självklar rätt att umgås med och uppfostra sina barn. Inte för att fortsätta straffa dessa föräldrar utan för att barnen måste få tid att läka. Mammor och pappor som inte ens förstår att det de utsatt barnen för är kriminellt och skadligt, kanske inte kan träffa dem förrän de fått hjälp. Inte utan övervakning i alla fall.

Delseger för Vids mamma Anna

Kidnappade Vids chanser att snart få komma hem till Sverige har ökat. En bosnisk domstol har äntligen erkänt Svea Hovrätts beslut om att det är mamma Anna som har ensam vårdnad om pojken och det betyder att hennes ensamma vårdnad nu även gäller i Bosnien. Pappan som kidnappat honom begår alltså ett egenmäktighetsbrott i Bosnien just nu genom att han håller Vid gömd där.

Vids pappa försöker nu överklaga till landets Högsta domstol men chansen att han får upp ett vårdnadsärende där får nog bedömas som liten. I stället försöker han väcka opinion i Bosnien genom att sprida ut lögner i lokala medier. Läs mer på Saknade Barns Nätverk!

Hjälp kidnappade Vid – mejla Carl Bildt!

Lina Lundin har skrivit en bra artikel om kidnappade Vid på Saknade Barns hemsida. Jag fick låna den och hoppas verkligen att ni alla engagerar er i Vids öde. Här finns faktiskt något konkret som vi alla kan göra – mejla utrikesminister Carl Bildt eller lämna kommentarer på hans blogg. Nedan finns ett förslag som man kan lägga in dag efter dag. Undrar hur många dagar det går innan Carl Bildt börjar undra vem den där Vid är och hur han kan hjälpa till?!

Vid Frank Radosh kidnappades av sin pappa för två år sedan. Hans mamma Anna har upprepade gånger varit i Bosnien för att vara med vid rättegångar och försöka få hem sin son. Det är hon som har vårdnaden och det är en ren skandal att Bosnien vägrar lämna ut pojken. Hjälp Vid!

När ska barn börja räknas som människor?

1900-talet var enligt Ellen Key barnens århundrade. I Sverige blev det förbjudet att aga sina barn 1979 och i skolan har lärarna snart ingen auktoritet över huvud taget eftersom elevernas rättigheter alltid räknas högre än deras skyldigheter. Men det finns uppenbarligen ett område där barn inte räknas som människor alls, där de kan behandlas precis hur som helst och efteråt får nöja sig med ett så ynkligt skadestånd att det är uppenbart att barn inte räknas som fullvärdiga människor. Jag talar om de barn vars föräldrar ser dem som sina ägodelar och tvingar iväg dem från hemmets trygghet, låser in dem, utsätter dem för farliga situationer, tvingar dem att genomgå kroppsliga förändringar som de inte önskar och låter dem leva i hopplöshet och förtvivlan, utan möjlighet att påverka sin egen situation. Jag talar om de kidnappade barnen.

Barn är visserligen inte ”fullvärdiga” människor i så måtto att deras hjärnor inte är färdigutvecklade. De behöver hjälp av kloka och kärleksfulla föräldrar som stöttar dem i deras väg mot vuxenlivet, föräldrar som i bästa fall ger dem villkorslös kärlek, uppmuntrar dem att tro på sig själva, ger dem möjlighet att få utveckla sina gåvor och lär dem skilja på rätt och fel, sanning och lögn, gott och ont. Föräldrar som ordnar praktiska saker som tak över huvudet, varm mat i magen och en trygg tillvaro.

Socialen uppmanar pappor att ge upp

Jag hinner tyvärr inte uppdatera bloggen lika ofta som jag skulle önska, men det positiva är att det betyder att jag har artiklar att skriva!

Nästa vecka ska jag till Stockholm och bevaka hovrättsförhandlingarna mot George Pesors exfru. Hon ska återigen försöka förklara varför hon ansåg sig ha rätt att kidnappa deras två söner och hoppas förstås på sänkt straff i stället för de tio månaders fängelse tingsrätten dömde henne till. Hon ska också försöka undvika ett större skadestånd. Detta bevisar ju tydligt att hon själv inte tycker sig ha begått något brott alls mot sina barn, att de inte påverkats negativt av att leva under jorden i ett halvår, att inte få tala med sin pappa, att inte få gå i skolan och inte träffa sina kompisar. I tingsrätten menade hon tvärtom att de ”hade julafton varje dag”! Överklagandet är skrivet av hennes advokat Susanne Ekberg Carlsson, t h, som (vilket ni som läst min bok vet) uppmanade sin klient att hålla sig undan med barnen tills äldsta pojken fyllt tolv år. Tyvärr anser sig inte åklagaren Thomas Malmenby kunna bevisa detta, annars hade den goda advokaten själv kunnat se fram emot en rättegång …

Den ömma modern har inget till övers för barnens lidande. I överklagandet skriver hon att de begärda beloppen för sveda och värk är ”ej medicinskt påvisbart vare sig beträffande George Pesor eller barnen, utöver de belopp som vitsordats”.

Ni som tror att kidnappade barn har ”julafton varje dag” bör titta in på Saknade Barns Nätverk, som i dag publicerat en översättning av Ph D Nancy Faulkners artikel som hur barn skadas av föräldrakidnappning: ”Bortförda barn lider känslomässigt, och ibland fysiskt i händerna på kidnapparföräldern. Många barn får höra att den andra föräldern är död eller inte längre älskar dem. Barnet har ryckts upp från familj och vänner, och bortförda barn får ofta nya namn av sina kidnappare. De instrueras av kidnapparföräldern att inte avslöja sina riktiga namn eller var de bodde förut. (Hoff, 1997)”

I slutet av artikeln finns också en lista över farliga föräldrar. Titta noga på den:

1. Har hotat att kidnappa eller har bortfört tidigare;
2. Är misstänksam och misstrogen på grund av en övertygelse om att övergrepp har förekommit;
3. Har paranoid-vanföreställningar;
4. Är sociopatisk;
5. Har starka band till ett annat land, och;
6. Inte känner sig ålagda att följa rättsordningen.

Om landets socialarbetare lärde sig denna lista utantill, särskilt punkterna 2-4 skulle de ganska snabbt kunna avgöra vilka föräldrar som kommer att vara bråkiga och totalt oresonliga i vårdnadstvister. Om de i stället för att dansa efter dessa föräldrars pipa började ifrågasätta dem, sätta tydliga gränser för hur man uppför sig och tydligt markerat att barnen inte mår bra av anklagelser som kastas hit och dit utan av att föräldrarna blir sams och lägger undan sina egna konflikter för barnens skull – ja, då skulle vi snart få en mycket bättre värld.

Men i stället verkar deras strategi vara – barnen åt mamman till vilket pris som helst. En av alla de många förtvivlade pappor (och deras lika förtvivlade flickvänner) som ringer mig berättade något ganska fantastiskt. När pappan kom till första mötet på Familjerätten som skulle göra deras vårdnadsutredning satt socialtanten med ett färdigifyllt papper framför sig och bad pappan skriva under:

– Kan inte du ge upp vårdnaden, så slipper vi allt det här? löd hennes käcka uppmaning.

Jo, det är ju också ett sätt att utföra ett uppdrag som tingsrätten ålagt en. I stället för att utreda vem som är den mest lämpliga vårdnadshavaren bestämmer man sig bara för att mamman är bäst och uppmanar pappan att ge upp i stället för att bråka med den stackars mamman och orsaka en massa onödigt arbete för socialsekreterarna. Tänk så mycket lättare livet hade varit för dem alla om bara papporna gav upp!

Nja, kanske inte för barnen som riskerar hamna hos den paranoida, sociopatiska och falskanklagande föräldern. Men vadå, det här handlar väl inte om barnen? Det handlar ju om mammorna och deras överlägsenhet som föräldrar!

En bra motion som avslogs i riksdagen

Lina Lundin på Saknade Barns Nätverk gör ett fantastiskt arbete för föräldrar som råkar ut för den värsta mardrömmen av alla – att få sitt barn bortrövat av den andra föräldern. Ingen, och jag menar verkligen ingen, har rätt att kidnappa sina barn. Det spelar ingen roll om man är en mamma som fått för sig att pappan utsätter barnen för sexuella övergrepp och anser sig motarbetad av myndigheter och domstolar eller om det är en pappa som menar att mamman med falska anklagelser om sexuella övergrepp gör barnen illa och anser sig motarbetad av myndigheter och domstolar.

INGEN HAR RÄTT ATT TA SINA BARN FRÅN SIN INVANDA MILJÖ, TVINGA DEM ATT LEVA GÖMDA OCH FRÅNTA DEM ALL KONTAKT MED EN  ÄLSKAD FÖRÄLDER. INGEN!

Om jag bara hade tid skulle jag skriva om alla de barn som SBN hjälper. Ni ser säkert att det rullar en banner här på bloggen med bild på försvunna Linda Agnvall. Det gör mig så ont om henne och hennes pappa Pär som inte sett sin tös sedan oktober 2007. Då försvann mamma Helena med henne sedan hon förlorat vårdnaden. Helena är efterlyst av polisen och anhållen i sin frånvaro, misstänkt för grov egenmäktighet med barn, ett brott som kan ge fängelse i flera år.

Ni som vet var Helena och Linda befinner sig – använd ert civilkurage och ring polisen! Linda har rätt till en normal uppväxt hos den förälder som domstolarna funnit mest lämplig. Hon ska inte gömmas undan av en icke frisk mamma som inte ens kan ta Linda till sjukhuset om hon skulle skada sig eller bli allvarligt sjuk. Så fort hennes personnummer knappas in kommer efterlysningen nämligen att poppa upp. Ni som gömmer denna egoistiska kvinna och dömer Linda till ett halvt liv, hur försvarar ni er? Vad ska ni säga till Linda den dagen hon blir stor nog att ställa er till svars? Lyft luren och ring 11414 och berätta var Helena och Linda finns.

Jag har alltid tyckt att kristdemokraterna är ett konstigt och udda parti och det har aldrig fallit mig in att lägga min röst på dem. Men något underligt har hänt: Kd är nu det det enda parti i Sveriges riksdag som INTE anslutit sig till feminismen och tramsteorierna om könsmaktsordningen. Dessutomhar tidningen Kristdemokraten har bett mig att skriva krönikor och riksdagskvinnan Annelie Enochson slogs i dag för att denna utmärkta motion skulle gå igenom:

Samordningsmyndighet för ärenden om bortförda barn
Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en översyn av möjligheten att inrätta en myndighet med ansvar för samordning av ärenden om bortförda barn samt med ansvar för förebyggande arbete och utgivande av handlingsplaner.
Motivering

Barn som kidnappas av en främling eller av en förälder, vårdnadshavare eller ej, far alltid illa. Ett barn som plötsligt får hela sin värld vänd uppochned, speciellt barn som tas ut ur sitt hemland, där språk, kultur och levnadssituationen snabbt byts ut, mår dåligt fysiskt och psykiskt. Ju längre barnet måste leva med sin bortförare, desto sämre mår det. Snabba åtgärder måste därför vara en prioritet i ett samhälle som säger sig värna om barn och barns rättigheter.

Sverige behöver en samordningscentral som hanterar barnbortföranden. Problemet är stort och allvarligt och det växer för varje år genom en ökande internationalisering och en mer rörlig värld. Samordningscentralen bör ordnas som en myndighet och vara tillgänglig 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan, på ett journummer. Personalen som ska arbeta här skall vara specialutbildade inom barnbortföranden och gärna själva ha personlig erfarenhet av vad detta innebär. Det betyder mycket att som drabbad individ få tala med någon som verkligen vet vad du känner och går igenom. En sådan samordningscentral behöver stå i direkt kontakt med bl.a. UD, ambassader, advokater verksamma inom området, polis, socialtjänst och kommunerna, m fl och verka för samordning av relevanta kontakter både i och utanför Sverige.

Idag är det endast UD som hanterar dessa ärenden genom enheten för konsulära och civila ärenden. Personalen som idag handlägger dessa ärenden på UD har en rent administrativ roll och upplevs av många föräldrar som mycket passiva. De får inte ta ställning och aktivt verka för att barnet skall återföras, vilket av de drabbade upplevs som att de inte får all den hjälp de behöver och en brist på engagemang från handläggarnas sida. UD har inte resurser att i tillräcklig utsträckning träffa föräldrarna till de barn vars ärenden de handlägger i tillräcklig utsträckning. Det behövs därför en samordningscentral som kan sköta samarbetet mellan olika myndigheter och även upprätta handlingsplaner för att förebygga och åtgärda olovliga bortföranden av barn.

Om en förälder känner ett hot att barnets andra förälder kan föra bort barnet så måste det finnas en akut handlingsplan hos samordningscentralen för att hantera detta eventuella hot. Detta är ett centralt och återkommande problem, då de olika myndigheterna bara pekar på varandra och ingen vet vad man egentligen ska göra eller hur och när. Många ärenden går på grund beroende på att drabbade föräldrar råkar ut för okunniga personer på olika myndigheter eller hos polisen, personer som inte vet vad det hela handlar om eller som viftar bort problemen som ”privata vårdnadstvister” eller som ”familjegräl”.

Barnen är det viktigaste vi har. Det tar inte lång tid att förebygga dessa brott, eller att samordna inför dem. Men det tar en livstid att reparera livet för ett barn som bortförts. Jag vill därför föreslå att en översyn görs gällande möjligheten att inrätta en samordningscentral med ansvar för upprättandet av handlingsplaner, både preventiva och sådana för det fall ett bortförande av ett barn har skett.

Stockholm den 30 september 2009

Annelie Enochson (kd)

Tyvärr blev det avslag, men det blir det visst på 99 procent av alla riksdagsmotioner. Är det någon som begriper hur ledamöterna ids skriva motioner som bara kastas i papperskorgen? Antagligen måste alla förslag väckas den vägen för att sedan förhoppningsvis ändå hitta vägen till utskotten och där bearbetas. Men varför dra saker i långbänk? Ett sådant utomordentligt vettigt och klokt förslag som Enochsons kunde väl ha klubbats igenom på en gång? Jag vet att George Pesor ställer sig bakom förslaget med en sådan myndighet, förslaget bygger till stor del på hans erfarenheter av UD:s maktlöshet/ovilja att hjälpa honom. Ni som bor i Stockholm eller råkar befinna er där 22-23 februari kan titta in till Svea hovrätt. Där ska nämligen Pesors före detta fru än en gång ställas inför rätta för grov egenmäktighet med barn. Tingsrätten dömde henne till tio månaders fängelse, ett straff som hon överklagat. Även åklagaren har överklagat.

Och har ni inte redan läst boken Inte utan mina söner så är ni välkomna att beställa ett signerat exemplar av mig. En läsare av bloggen ringde i går och berättade att han  legat vaken hela natten och sträckläst boken. Därefter åkte han till förlaget och köpte en hel kartong med 40 böcker! Den skulle  han dela ut till alla de myndighetspersoner som trott på hans psykiskt sjuka fru och hennes galna anklagelser och som fortfarande tror på henne. Trots att domstolarna nu gett honom ensam vårdnad och slagit fast att barnens mamma utsatt dem för svår PAS. Vilket bra initiativ! Det är en nåd att stilla bedja om att min bok blev obligatorisk läsning på vartenda socialkontor i Sverige.

Man kanske skulle dra iväg en liten enkät till våra folkvalda. Ställa frågor som:

1. Tror du på könsmaktsordningen?

2. Vet du att partnervåldet är jämnt fördelat mellan könen?

3. Känner du till att pappor diskrimineras i vårdnadstvister?

4. Visste du att mellan 100 000 och 200 000 svenska barn växer upp utan sin biologiska pappa?

5. Känner du till att dessa barn är överrepresenterade i skolk, missbruk och kriminalitet och har dålig självkänsla?

Kan inte ni kloka läsare tycka till om dessa frågor och bidra med flera? Då kanske vi alla får lite hjälp med att välja parti i höstens val …!

PS. Ni måste titta in på den nya sajten Daddys-Sverige. Där kan  ni läsa mig och Daddy och några andra bloggares artiklar och skriva själva om ni vill.

http://www.daddys-sverige.se/

Marina Engans fega försök att smita undan

En av de sista dagarna på 2009 såg det ut som om världen skulle bli lite bättre. Den självutnämnda megafonen för barnens röster, Marina Engan, fick en släng av dåligt samvete och lovade i ett blogginlägg att hon skulle göra allt för att ställa till rätta de fel hon begått angående namninsamlingen gällande Flickan E. Om hon begått några fel, vill säga. Om hon hade lurats med falska dokument skulle hon polisanmäla mamman, hon skulle göra allt för att mamman skulle bli åtalad och straffad, hon skulle göra allt i sin makt för att hjälpa barnet och barnets far och hon skulle till och med jobba för att mamman i det här fallet skulle hållas borta från barnet, för alltid.