Kategoriarkiv: Uncategorized

Mitt tal i Bryssel – nu med ljud och bild!


Jag och Lars Hedegaard ger ut en tidning!

Jag vet att min blogg är sorgligt försummad, men jag har helt enkelt inte haft tid att blogga. Böcker och tryckfrihetssällskap och startande av ny tidning har tagit all min tid. Men jag insåg plötsligt att ni som följer bloggen kanske inte har nåtts av nyheten om Dispatch International? Givetvis skriver inte mainstream-medierna om att jag och Lars Hedegaard startar en tidning som ska vara deras motsats – en tidning som skriver sanningen och har som mål att informera allmänheten i stället för att uppfostra den.

Om ni inte redan har läst det på andra sajter så kommer här det tal som jag höll vid ICLA:s möte i EU-parlamentet i Bryssel 9 juli: (För svensk version, scrolla ner till slutet.)

Ladies and gentlemen. My name is Ingrid Carlqvist and I was born in Sweden in 1960, when the Social Democrats were gonna rule forever and ever and our country was the nicest and safest and most progressed in the world. Now I live in Absurdistan – a country that has the highest figure of reported rapes in the world, hundreds of so called “exclusion areas” where people live outside the Swedish society and with newspapers that hide all these horrible facts to the people.

I feel just like Dorothy Gale in The Wizard of Oz – a tornado came and blew me miles and miles away from home and dumped me in a country I don’t know.

“Toto, I have a feeling we’re not in Sweden anymore.”

Like Dorothy I’m searching for a way to find my home, but on my path I only meet lions without courage, scarecrows without brains and tin men without hearts.

When I grew up our prime minister was Tage Erlander, a Social Democrat. In 1965 he said in parliament, after violent race riots in America:

“We Swedes live in a so infinitely happier situation. The population in our country is homogeneous, not just according to race but also in many other aspects.”

Now I live in a nation that is not homogenous in any respect. Olof Palme that came after him decided that homogeneous was a bad thing and opened up our borders for people from all over the world. And from right to left the politicians told us that there was no such thing as a Swedish culture, no Swedish traditions worth mentioning and that we Swedes should be grateful that so many people with REAL culture and REAL traditions came to us.

Mona Sahlin, a later leader of the Social Democrats, said in an interview 2002 with the magazine Euroturk, when asked what Swedish culture is:

“I’ve often had that question, but I can’t think of what Swedish culture is. I think that is what makes us Swedes so envious of immigrants. You have a culture, an identity, something that ties you together. What do we have? We have Midsummer’s Eve and such corny things.”

She also said: The Swedes must integrate into the new Sweden. The old Sweden is not coming back.

In this New Sweden we have more reported rapes than any other country in the European Union, according to a study by professor Liz Kelly from England. More than 5 000 rapes or attempted rapes were reported in 2008 (last year it was more than 6 000). In 2010 another study reported that just one country in the world has more rapes than Sweden, and that is Lesotho in South Africa. For every 100 000 inhabitants Lesotho has 92 reported rapes, Sweden has 53, The United States 29, Norway 20 and Denmark 7.

In 1990 the authorities counted to 3 exclusion areas in Sweden, suburbs where mostly immigrants live, where very few have a job to go to, almost all of them live by welfare and the children don’t pass their exams. In 2002 they counted to 128 exclusion areas. In 2006 we had 156 and then they stopped counting. In some cities, like Malmo where I live, a third of all inhabitants live in an exclusion area.

What did Tage Erlander mean when he said that the Swedish population was homogeneous, not just according to race but also in many other aspects? I think he meant things like norms, values, culture and traditions. A feeling of fellowship. That we all, in the Old Sweden, had a similar view of what a good society is and how we solve conflicts. He KNEW what the Swedish culture was all about, in contrast to Mona Sahlin.

In the New Sweden we need armed police officers at our hospitals because rivalling families fight each other in the hospital rooms. They gun each other down in open streets and they rob and beat old people up. The crime rate grows by the minute, but the Swedish politicians and journalists tell us that is has absolutely nothing to do with immigration. The fact that our prisons are full of foreign people is just a coincidence or is explained by socio-economic factors.

For many years I was a journalist in the mainstream media. But I was always a bit of a troublemaker, always suspicious of what people said was THE TRUTH. When everybody ran in one direction, I turned around in the other direction to see what was there.

In January 2011 something happened to make me loose my last hope about Swedish journalists. I was the vice chairman of The Society of Publicists in Malmo and had invited the Danish journalist Mikael Jalving to talk about his coming book “Absolute Sweden – a Journey in the Country of Silence”. One day the chairman phoned me and said: We must cancel Mikael Jalving because he is going to talk at a meeting arranged by a newspaper called National Today.

It didn’t matter to him, or to anyone else on the board of this society for journalists that Jalving was going to talk about his book. If he went to that meeting he would be infected by nationalist ideas and probably he would become a Nazi.

You see, everyone with a different opinion in Sweden really IS a Nazi!

That’s the way it works in the New Sweden, the country I call Absurdistan. The country of silence.

I was furious and left the board of that society. That led to my being invited to The Danish Free Press Society to talk about the strange country of Sweden and that led to my founding of The Swedish Free Press Society.

That is how Lars Hedegaard and I found each other. But we didn’t settle for running one Free Press Society each, since we both have a solid background as journalists we decided to start a newspaper. A good old, old-fashioned printed newspaper. We decided to call it Dispatch International because our vision is that this newspaper will become worldwide one day. But first we take Manhattan, then we take Berlin. Or rather – first we take Scandinavia and then we take the world!

Dispatch will be printed in two versions – one Danish and one Swedish – but all the stories are the same. And on the internet you will be able to read our stories in English and German as well. We will write about politics in our countries and in the world. We will write about all those things that mainstream media have been hiding for so many years now. We will distinguish between news stories and commentaries and the tone will be subdued. We will let the facts talk, the facts that mainstream journalists hide from people.

The situation in Sweden is far worse than in Denmark. In Sweden NOBODY talks about immigration problems, the death of the multiculti project or the islamisation/arabisation of Europe. If you do, you will immediately be called a racist, an Islamophobe or a Nazi. That is what I have been called since I founded the Free Press Society in Sweden. My name has been dragged through the dirt in big newspapers like Sydsvenskan, Svenska Dagbladet and even my own union paper, The Journalist.

So now I need you all to be my Glinda, the Good Witch of the North, and help me find my home again! I don’t think it will work to tap the heels of my ruby slippers together three times as Dorothy did to wake up in her bedroom in Kansas. But if you support Dispatch by taking a subscription or become a shareholder or just donate money to us, you will take me one step closer to home. To the Sweden that once was, the Sweden I want back.

För er som hellre läser talet på svenska så har Victoria Wärmler gjort en översättning. Den finns här:


Fy fan för elaka och anonyma skvallerkärringar

För några veckor sedan kom boken ”Horungen” ut, skriven av mig. Den handlar om Donya Wihbi, som under den relativt långa tid vi skrivit boken, har kommit att bli en kär vän till mig. Det gör mig därför väldigt ont att elaka och anonyma skvallerkärringar på Flashback baktalar henne och sprider lögner om henne. Framförallt upprörs jag av att de hävdar att hennes fasansfulla barndom inte har ägt rum, att hon hittat på alltsammans. Det är ännu ett övergrepp orkestrerat av hennes pappa.

Ni som har följt min blogg vet att jag är en svuren motståndare till all form av barnkidnappning. Min ståndpunkt är mycket enkel: Ingen förälder har rätt att röva bort sitt barn från den andra föräldern, bryta bandet mellan mor/far och barn och tala illa om den frånvarande föräldern. I extrema fall kan man tänka sig att barnen måste skyddas från all kontakt med en galen eller kriminell förälder, men då ska man ha domstolarna med sig och man ska alltid vara beredd att ompröva om inte kontakt ändå är bättre. Blod är tjockare än vatten och alla barn har rätt att känna sitt ursprung och få älska båda sina föräldrar.

Jag skiter högaktningsfullt i om den bortrövande föräldern är man eller kvinna, svensk eller utlänning, kristen eller muslim, vänsterpartist eller sverigedemokrat. Ingen har rätt att skada sitt barn på detta vis.

Den första bok jag skrev om ett sådant här fall var ”Inte utan mina söner” och denna blogg startades just för att skapa diskussion om den boken. Den handlar om en svensk mamma som skilde sig från sina söners australiske pappa, men inte kunde godta att han fanns kvar i deras liv. Hon började anklaga honom för sexövergrepp, släpade pojkarna till olika läkarundersökningar och betedde sig helt enkelt mer och mer galet.

Det gick så långt att barnen omhändertogs och fosterhemsplacerades och att deras mamma fick besöksförbud hos dem. Under tiden kämpade deras pappa för att få den legala vårdnaden, vilket han till sist fick. Han berättade för domstolen att han då planerade att flytta hem till Australien för att få lugn och ro för sig själv och pojkarna, något domstolen godkände eftersom de gav honom ensam vårdnad.

Men pappan ville aldrig beröva pojkarna deras mamma. Under ett par års tid betalade han deras resor till Sverige för att de skulle få umgås med sin mamma över jul och sommar. Under ett sådant besök kidnappade hon pojkarna och gick under jorden. Polisen stod handfallen och det slutade med att pappan själv åkte till Sverige och letade upp dem. De fanns hemma hos morföräldrarna …

Tyvärr fick inte boken den uppmärksamhet den förtjänade, tycker jag. För det här med att röva bort sina barn, ett brott som i lagtexten kallas ”grov egenmäktighet med barn” ökar för varje år som går. Och det är ett av få brott där kvinnor är i majoritet. Vi behöver en diskussion om vad det innebär att vara förälder, att om man har skaffat barn med en person man sedan kommer att avsky så har man ingen rätt att försöka få barnen att avsky mamma eller pappa. Man får helt enkelt bita i det sura äpplet och låta barnen fortsätta älska och umgås med den andra föräldern.

Många anklagade mig då för att ”hata kvinnor”. De påstod att bara för att jag inte själv fått några biologiska barn, hatar jag mammor och har vigt mitt liv åt att baktala dem. Det är befängt och inte värt att besvara, men jag vill bara att ni ska komma ihåg detta när jag nu berättar vad jag anklagas för när jag skriver en bok om en pappa som kidnappade sin dotter.

Det är faktiskt mer än tre år sedan jag fick förfrågan från förlaget Lind & Co om jag ville skriva boken om Donya. Som vanligt när jag får en sådan förfrågan säger jag att vi måste träffas först och se om vi gillar varandra. Om jag ska vara språkrör för en annan människa måste jag förstå henne eller honom och kunna sätta mig i hans/hennes situation. Om jag får minsta lilla känsla för att personen ljuger eller har ondskefulla  syften med boken, tackar jag nej.

För mig är sanningen viktig. Jag är en löjligt ärlig och uppriktig person och mår fysiskt dåligt om jag ibland tvingas ta till en vit lögn. Mitt ansikte är som en öppen bok och det syns genast om jag tycker illa om någon. Av lätt insedda skäl har jag därför svårt med folk som ljuger.

Första gången jag träffade Donya upplevde jag henne som en plågad och olycklig ung kvinna som hade lämnat sin pappa efter åratals misshandel, hittat sin mamma men tappat bort henne igen. Hon var så ensam och rotlös och det var uppenbart att hon behövde  tala om allt det hemska som hände och skriva om det, både för sin egen skull och för att ge kraft och mod åt andra barn som bor med föräldrar som misshandlar dem och har berövat dem mamma eller pappa. Från första stund har Donya varit tydlig med att boken INTE bara ska vara ännu en hemsk historia ur levande livet – den ska väcka debatt och få föräldrar att tänka efter innan de förvägrar sina barn rätten till båda föräldrarna.

I början ville Donya inte gå ut med sitt namn. Hon är fortfarande orolig för att hennes pappa ska göra henne illa och hon oroade sig för de yngre syskonen. Ett tag satte vi på pausknappen och la boken åt sidan. Jag hade ett par andra böcker som brådskade och Donya behövde tänka. När vi tog upp arbetet igen var Donya säker: Hon ville inte skämmas längre. Hon ville gå ut och rakryggat berätta vad som hände henne. Hon ville starta en debatt om fega svenska lärare och myndighetspersoner som är så rädda för att bli kallade rasister att de blundar när de ser att invandrarbarn far illa. Hon ville ge mod åt andra kidnappade barn och framförallt ville hon tala om att den som blir berövad sin ena förälder ALDRIG kommer över det. Det är ett sår som inte KAN läkas och även om man återfår kontakten i vuxen ålder så är det särskilda bandet brutet och kan aldrig bli vad det  borde vara.

Och vad anklagas jag nu för? Ja, nu hatar jag pappor! Eller förlåt, eftersom jag är kritisk till islamiseringen av vårt samhälle så anklagas jag för att ha skrivit boken som ett led i min ”counter-jihadistiska kamp” – jag är en sån som hatar muslimska pappor …

De anonyma skvallerkärringarna försöker jämföra mig med Liza Marklund som med boken ”Gömda” satte igång en extremt vinklad och enögd debatt om partnervåld. Det gick inte att kontrollera sanningshalten i boken alls, eftersom huvudpersonen var anonym och man inte fick veta var i landet det utspelades. Vi förväntades bara tro på helt osannolika historier om hur ”män med vapen” lyckades springa på ”Mia” i diverse olika städer och hota henne. Vi förväntades tro att man kan haka av dörrar som är stängda och låsta och att inga myndigheter gjorde något för den stackars hotade ”Mia”. Och det gjorde folk! De trodde stenhårt på det! Lagar skärptes av Sveriges riksdag som ett resultat av denna bok.

När det så många år senare kom fram att boken var extremt överdriven och till och med falsk på sina ställen, blev människor djupt besvikna. Och denna besvikelse drabbar mig och Donya. Folk menar nu att om vi inte belägger allt vi skrivit med diverse dokument, så kan man inte lita ett enda dugg på Donya. Att allting är öppet för vem som helst att kontrollera, bryr de sig inte om. Det går utmärkt att ringa Ingrid Norrman, nyligen pensionerad från UD, och fråga om det är sant att hon fick hjälpa Donya att komma loss ur farbrödernas klor. Det går utmärkt att ringa Donyas fostermamma och fråga om Donya verkligen var så illa åtgången som hon berättar. För den som verkligen vill veta finns svaren där ute.

En annan sak som jag tycker är ledsamt är att så få verkar förstå att bara för att man har vårdnaden har man inte rätt att beröva sitt barn all kontakt med den andra föräldern. Nu hävdar ju jag och Donya att det var mamman som hade den juridiska vårdnaden medan pappan säger att han hade den. Han hänvisar också till att barn i Libanon ”tillfaller” pappan vid nio års ålder. Eftersom Donya bara var åtta år så hjälper ju inte det argumentet, men det må vara hur det vill med den legala vårdnaden. Pappan hade hur som helst ingen rätt att klippa bandet mellan Donya och hennes mamma. Hindra all kontakt mellan dem och orsaka så mycket psykiskt lidande för både mor och barn. Den som inte förstår hur fel det är kan inte vara utrustad med en enda gnutta empati, så agerar bara fullständigt egoistiska och känslokalla människor.

Men mot dumhet kämpar till och med gudarna förgäves. Och som vanligt finns det ett klockrent Churchill-citat att glädjas åt:

You have enemies? Good. That means you’ve stood up for something, sometime in your life.

Falsk anklagelse gav 25 års fängelse

Lyssna på denna fasansfulla historia om hur en totalt samvetslös mamma fick sin dotter att falskanmäla sina kusiner för sexuella övergrepp. Den ene kusinen fick 25 års fängelse och sitter fortfarande inne, trots att flickan ganska omgående tog tillbaka sina anklagelser. Att hon ens uttalat dem berodde på att mamman sagt att hon annars skulle hamna i fängelse …


Vi vill inte gulla i er konsensusbubbla

Här är min debattartikel i tidningen Journalisten. 

Andreas Ekström ägnade en hel krönika i Journalisten åt att ta heder och ära av mig och Tryckfrihetssällskapet. Det bevisar egentligen bara en sak – Andreas Ekström och hela den samlade journalistkåren är livrädda för oss som struntar i dem och hävdar vår rätt till en egen åsikt.

Vi som inte vill gulla med er andra i konsensusbubblan har nämligen en viktig uppgift och tål därför det hån och förakt ni så gärna öser över oss.
Men det kostar, var så säkra. Ekström raljerar över att man inte ”får säga vissa saker utan att drabbas av repressalier”. Ja, det är förstås inget som någonsin kommer att drabba en ynkrygg, men jag kan meddela att jag har förlorat ett uppdrag som chefredaktör, ett som krönikör och varit nära att bli av med mitt namn på mina egna böcker på grund av att jag säger saker som inte passar konsensusfolket.
Men som en av mina idoler, Winston Churchill, så klokt sa:
”A man does what he must – in spite of personal consequences, in spite of obstacles and dangers and pressures – and that is the basis of all human morality.”

Att det bildats ett svenskt Tryckfrihetssällskap borde intressera Journalisten och dess läsare. Men i stället för att intervjua mig har tidningen publicerat en artikel som var så full av faktafel och rena lögner att det var skrattretande. Reportern Johannes Nesser gick först bet på uppgiften att hitta mitt telefonnummer (trots att jag finns på såväl Hitta.se som Eniro.se) och skrev därför en artikel helt baserad på vad andra påstod om oss. Nesser lyckades dock hitta min mejladress och skickade länken (http://www.journalisten.se/nyheter/islamkritisk-grupp-ansluter-journalister).
Jag svarade att artikeln innehöll så många fel att jag inte fann det lönt att tala med honom förrän han tagit del av TFS policyförklaring som finns på vår hemsida. (http://www.tryckfrihet.com/om-tryckfrihetsallskapet)
Då misslyckades Johannes Nesser igen och läste i stället vår danska systerförenings hemsida. Att jag upprepade gånger förklarade för honom att det är danskarna som uttalat att de ser islam som ett av de värsta hoten mot vår yttrandefrihet och inte vi, så tog han sig rätten att kalla oss islamkritiska.

Knappt två veckor senare intervjuade Journalisten Annette Fröstberg som startat Facebook-gruppen Tyckfrihetssällskapet – i protest mot oss! Och i förra numret fick alltså Andreas Ekström spy ut sitt förakt i en stil som inte står de värsta hatbloggarna efter. Till skillnad från mig tycker sig Ekström uppleva ett jäkla tjattrande i medierna och fritt blås för det han kallar konspirationsteorier.
Oh ja! Visst har vi sett många grävande reportage om det asylbedrägeri som pågår. Och i princip dagligen rotar journalister fram förklaringar till våldtäkts­epidemin som härjar (2011 polisanmäldes nästan 7 000 våldtäkter i Sverige mot 400 i Danmark). Och varenda redaktion har synat Moderaternas islamistiske riksdagsledamot Abdirisak Waberi i sömmarna och ifrågasatt hans kvinnosyn (tar inte kvinnor i hand och kan inte fördöma islamisten al-Qaradawis uttalanden om att ”det kan vara på sin plats att slå sin fru ibland”) och hans drömmar om Sverige som ett muslimskt sharialand …

Ekström tar till alla de klassiska knepen för att förlöjliga mig. Jag ser spöken överallt vilket är logiskt eftersom jag har kommit ut som reinkarnerad, skriver han, och jag antar att han syftar på att jag hjälper mediet Benny Rosenqvist att skriva böcker. Inte för att Ekström har med min privata tro att göra, men jag tvivlar på att han kallat mig änglatroende om jag hade konverterat till islam eller påveälskare om jag valt katolicismen.
Ekström har heller inte förstått att Facebook-gruppen är en diskussionsgrupp där folk faktiskt får lov att uttrycka åsikter som går på tvärs med dem som journalister och politiker håller fram som de korrekta. Det som sägs där är inte på något vis sällskapets åsikter – sällskapet har inga åsikter! Vi som människor har åsikter, men den enda agenda Tryckfrihetssällskapet har är kampen för det fria ordet.

Jag finner det både uppmuntrande och lite tragikomiskt att vi blivit idiotförklarade av såväl vänstern där Expo-twittrarna skrämde bort föreläsaren Roland Poirier Martinsson (http://www.friatider.se/timbro-smadar-tryckfrihetssallskapet-efter-vansterkrav) som av högern där Nationell.nu kallar oss en ”sionistisk samling fega åsiktsförtryckare” (http://www.nationell.nu/2012/02/23/tryckfrihetssallskapet-en-sionistisk-samling-fega-asiktsfortryckare/).
Mahatma Gandhi myntade de klassiska orden: ”First they ignore you, then they laugh at you, then they fight you, then you win.”
Att Andreas Ekström likt de flesta andra svenska journalister hellre lägger fokus på att kontrollera och uppfostra folket än att granska makten, är en katastrof för Sverige. Utan att ni vet om det lider ni alla av Journalistsjukan – den svårartade pressetiska varianten av mytomani. Denna virusliknande infektiösa mem leder till en tro på att främlingsfientlighet kan motas med rena falsifikat där bilder av mörkhyade brottslingar pixlas till vita blondiner i tron att medmänsklighet skapas av lögnaktig fiktion på bekostnad av verkliga fakta.

I sjukdomsbilden ingår också ett kompulsivt behov av etnisk svensk självförnedring i tron att invandrare bör slippa konfronteras med och jämföras med svenskhet.
Det är just därför Tryckfrihetssällskapet behövs. Om Journalisten plötsligt får för sig att skriva en faktabaserad artikel om oss är ni välkomna att slå en signal. Om ni lyckas hitta telefonnumret förstås…
Ingrid Carlqvist

Fotnot: Andreas Ekström har avböjt att svara på Ingrid Carlqvists kritik.

Carlqvist gör ett nummer av ett nummer

Ingrid Carlqvist gör ett stort nummer av att jag inte kunde hitta hennes nummer. Detta är tydligen synnerligen viktigt, och därför vill jag så noggrant som möjligt redogöra för hur detta kunde komma sig. Det fanns inget telefonnummer till henne på Tryckfrihetssällskapets hemsida. Jag hittade dock en e-postadress till Ingrid Carlqvist och mejlade henne och frågade om hon ville ge en kommentar och att jag inte hittat något telefonnummer till henne. I stället för att skicka sitt telefonnummer, eller ringa tillbaka mejlade hon att jag kunde leta efter hennes nummer på Hitta.se eller på Eniro.se. Vilket jag gjorde, och efter att snabbt ha sorterat igenom de tolv personträffar jag fick på Eniro.se fick vi äntligen kontakt. Asch vad dumt, jag kunde ju ha letat där från början! Vilken dunderblunder. Och synnerligen viktigt.

I debattartikeln ovan påstår Ingrid Carlqvist att det är ”danskarna som uttalat att de ser islam som ett av de värsta hoten mot yttrandefriheten och inte vi”. Nå, det är sant att det danska Tryckfrihetssällskapet har uttalat detta. Men det är också sant att Ingrid Carlqvist har uttalat detta. Hon gjorde det i intervjun jag gjorde. Det framgår också av ett av citaten i artikeln som Ingrid Carlqvist länkat ovan. Det är dessutom lätt att inse att det förhåller sig på det sättet när man läser det Ingrid Carlqvist själv skriver på sällskapets hemsida om varför ett Tryckfrihetssällskap behövs.
Johannes Nesser
reporter, Journalisten

I mumiernas land

Det är intressant att följa hur bildandet av det svenska Tryckfrihetssällskapet tagits emot i Sverige. Som om det vore ett nazistfäste. I skrivande stund är föreningens hemsida ur funktion, och i dag skulle de ha hållit sitt andra offentliga möte – om genusforskning, jämställdhet, kvotering etc. Alltså, en aktuell och relevant fråga, ganska långt från nazismen och Förintelsen, för att nu bara få det sagt.

Men ack.

Två av de tre talare som först hade tackat ja till att komma, sa plötsligt nej. De ursäktade sig med att säga att de hade funnit att sällskapets Facebook-sida var hemvist för ”främlingsfientlig” retorik. Och strax haglade anklagelser och fördömanden i de sociala medierna. Effekten uteblev inte.

Det är som tjejbaciller
Här måste vi komma ihåg en sak. Att få stämpeln ”främlingsfientlig” är detsamma som medialt självmord i vårt kära grannland. Det är lite som med tjejbaciller i skolan. När du fick dem var du utstött. Riktiga killar blandar sig inte med tjejer, liksom man i Sverige inte blandar sig med människor som på ett eller annat sätt, mer eller mindre intelligent, med eller utan akademiska referenser, i klartext eller mer inkapslat, förhåller sig kritiska eller skeptiska till den sedan mitten av 1970-talet förda invandringspolitiken – den som av olika anledningar uppnått i princip helig status i Sverige.

Jag önskade sällskapet lycka och framgång vid dess första offentliga möte i Malmö i slutet av januari. Mötet var både välbesökt och välbevakat av Skånepolisen. Aldrig hade jag sett så många poliser vid ett politiskt möte och jag blev smickrad över min egen stora betydelse – ända tills jag upptäckte att det talrika polisuppbådet berodde på att Lars Vilks satt i publiken.

Men det skulle inte gå många veckor förrän sällskapet hamnade i stark motvind.

Den naturliga ordningen återskapad
Det är klart att dagens inställda möte är en stor propagandaseger för mainstream-medierna. Uppenbart för envar vem som bestämmer. Det gör de starka. Ytterligare ett litet tag, i alla fall. De starka – mainstream-medierna sekonderade av EXPO, Timbro m fl – har återupprättat den goda tonen och återskapat den naturliga ordningen i Sverige. Ännu en gång har man undvikit att blanda killar och tjejer, äpplen och päron, de riktiga med de felaktiga. Exit Tryckfrihetssällskapet.

Logiken är så slående att man måste vara en galvaniserad svensk för att inte se den.

En av dem heter Kaj Schueler och är kulturchef på Svenska Dagbladet. Han påpekade i enkommentar att ord är farliga. Det kan han naturligtvis ha rätt i och det är långt ifrån första gången vi hör denna invändning. Saken är bara den att tystnad och diskretion i samhällsfrågor förmodligen är värre eftersom det med tystnad och diskretion är underförstått att man gör klokast i att inte tala om problemen – vare sig det gäller invandring, den galopperande genusideologin eller något helt annat.

Hokus pokus – problemen borta?
Det må så vara att den politiska och industriella klassen vill fixa problemen i det fördolda, så som den långa och ärorika svenska traditionen bjuder, men poängen är att problem antingen inte tåler dagens ljus – eller hokus pokus – helt enkelt inte finns. Schuelers inställning verkar vara den sistnämnda och låt mig bara gissa att när den distingerade kulturchefen står öga mot öga med ett socialt fenomen han inte förstår eller inte erkänner, så är hans instinkt att tiga – eller skriva om något helt annat. Konst, till exempel, det är oftast helt ofarligt.

Ett annat problem med mantrat om att ord är farliga är att det officiella Sverige steg för steg gör sig självt handlingsförlamat och inte kan/vågar/vill delta i en ganska vanlig och legitim politisk debatt om invandring eftersom man vägrar befatta sig med den.

Jag har länge upplevt det som paradoxalt att intelligenta människor, som i akademiska och kulturella sammanhang talar sig varma för att respektera ”the other” och om betydelsen av ”otherness”, har så jättesvårt för att mötas och diskutera med dem som i en viss fråga har en helt annan analys eller synpunkt än de själva har.

Denna vägran att befatta sig med det som är annorlunda leder inte till en ädlare offentlighet. Tvärtom. Det leder till en karikerad offentlighet och ett mumifierat politiskt samtal som distanserar sig mer och mer från den sociala, ekonomiska och kulturella verkligheten. Mumier kan inte tala. Människor kan.

Politik är att stå upp för något och ta de smällar det kostar att stå i den goda sakens tjänst. Allt annat kan vi tryggt överlåta åt reklambranschen, spindoktorerna och all världens relativister.

 Mikael Jalving

Översättning från danska av Ingrid Carlqvist

Föreläsningen om genusforskning inställd

På grund av den hetsjakt som råder på oliktänkande i Sverige, har Tryckfrihetssällskapet tvingats fatta det tråkiga beslutet att ställa in mötet om Genusforskning på universiteten. Skräcken för att bli utstött ur etablissemangets famn, gjorde att två av de tre föreläsarna hoppade av. Och därmed bevisade de hur extremt viktigt det är att vi har startat TFS. Kampen för det fria ordet känns mer angelägen än någonsin.

Och tro inte att vi ger upp! Tryckfrihetssällskapet kommer snart tillbaka med ett nytt datum och ett nytt tema.

Eftersom så många felaktigheter och illasinnade rykten sprids om Tryckfrihetssällskapet vill jag här ta tillfället i akt att med kraft slå fast att sällskapet inte har några åsikter alls förutom den att våra frihetsrättigheter är hotade och att vi måste kämpa för dem.

Så här lyder vår programförklaring:

“Tryckfrihetssällskapet är en partipolitiskt obunden förening vars främsta syfte är att kämpa för det fria ordet, varhelst det hotas och oavsett vem som hotar det. Föreningen stödjer sig på två av Sveriges grundlagar: Tryckfrihetsförordningen från 1949 som ska garantera ”fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning” för varje medborgare, samt Yttrandefrihetsgrundlagen som sedan 1991 stadgar att ”alla svenskar har rätt att uttrycka sina åsikter, tankar, känslor i radio, tv, videogram, ljudupptagningar eller andra sorters upptagningar”. Föreningens mål är att tillhandahålla stöd och skydd varhelst yttrandefrihet och intellektuell frihet hotas. Detta görs genom opinionsbildande arbete och vid öppna möten där inbjudna talare från hela världen berättar om sitt arbete för yttrande- och tryckfrihet.”

Syftet med sällskapet är alltså belysa och sprida kunskap om de många frågor som main stream-medierna tystar ner. Det kan vara invandring, det kan vara genus, det kan vara religioners inverkan på våra mänskliga rättigheter – det kan vara allt möjligt. Det skrämmer mig att så många svenskar helt frivilligt avstår från sin viktigaste frihetsrättighet – yttrandefriheten.
TFS valde att på vårt första möte ha tystnaden kring den svenska invandringen som tema. Detta har väckt ett hat emot oss som jag i och för sig visste skulle komma, men inte desto mindre skrämmer mig. Det borde skrämma alla som bor i Sverige och vill behålla vår öppna demokrati.

TFS har också öppnat en diskussionsgrupp på Facebook. Den är inte på något sätt liktydig med sällskapet. Vi låter människor tala om det som deras hjärtan är fulla av. Det som det finns behov av. En del framför kloka och begåvade åsikter, andra är stolliga.

Men ska det verkligen vara så svårt för människor att förstå varför det är viktigt att bemöta Förintelseförnekarna? Har svenskarna glömt att det var tystnaden och rädslan för att inte tycka som alla andra, som förde nazisterna till makten i Tyskland? Har etablissemanget glömt att det i princip var en enda person, Torgny Segerstedt, som under Andra världskriget vågade skriva kritiskt om nazismen?

Ingrid Carlqvist

ordförande i Tryckfrihetssällskapet


Se Douglas Murrays utmärkta föredrag hos Trykkefrihedsselskabet i Köpenhamn. Lyssna om och om igen till hans kloka ord om varför det är så otroligt viktigt att inte förbjuda eller ignorera de åsikter man själv tycker illa om. Det är bara genom att möta våra motståndare som vi kan bli klokare. Ibland kommer vi då (hemska tanke) att inse att vi hade fel, ibland kommer vi att bli styrkta i vår uppfattning. Men vi kommer alltid att bli klokare!



Jag hatar faktiskt ingen alls

Vänner och ovänner! 

Man bör inte räkna med att folk ska förstå allt man skriver och/eller hålla med om det. Men vad ska man göra med alla yttrandefrihetshatare som påstår att man tycker saker som man inte gör? För ordningens skull känner jag därför ett behov av att slå fast några saker:

1. Jag hatar inte muslimer. Jag är oroad över att så få sekulära muslimer står upp för demokrati och yttrandefrihet utan låter islamisternas tolkning av Koranen och deras anspråk på världsherravälde vara det som dominerar.

2. Jag hatar inte bögar. Tvärtom älskar jag många bögar – i min värld är de precis som alla andra. Vissa är generösa och underbara, andra är inskränkta och elaka. Att jag alltid har varit av uppfattningen att folks sexualitet är deras ensak är just en av anledningarna till att jag oroas över islamisternas framfart.

3. Jag hatar inte olika raser. Att påpeka att det finns forskning som visar att den generella IQ:n i vissa länder är högre än i andra, betyder inte att man hatar eller föraktar människor från länder med hög eller låg IQ. Ett av den här gruppens mest elaka troll la upp en länk där det påstods att rasister har lägre IQ och med den logiken undrade jag om han då oroade sig över att vi skulle få fler rasister i Sverige när det nu kommer många människor från länder med generellt lägre IQ. Antingen tror man på teorin om att rasism har med IQ att göra eller så gör man det inte. Man kan liksom inte bara välja att skälla blonda och blåögda människor med lågt IQ för rasister.

4. Jag hatar inte kvinnor heller. Det faktum att det finns fler män än kvinnor med extremt högt IQ, gör mig varken förbannad eller ledsen eller hatisk. Det är som det är, so what? Det betyder inte att alla kvinnor har lägre IQ än alla män.

5. Jag hatar faktiskt inte någon människa alls. Många hatar uppenbarligen mig för att jag säger sanningar som en del inte vill höra. Det är smällar man får ta. För mig är sanningen det viktigaste och jag kommer att fortsätta skriva om problemen i vårt samhälle utan att dölja vissa obekväma saker. Ni som önskar hata mig får naturligtvis fortsätta med det, men jag tycker ni ska sluta anklaga mig för saker jag inte står för. Eller förresten, fortsätt med det. Det visar ju bara att ni inte kan debattera mot mig med sanningen som vapen. Ni måste ljuga för att ”vinna”.

Succé för Tryckfrihetssällskapets första möte!

Första mötet avklarat – och vilken succé det blev! Över hundra personer kom, trots att vi inte hade annonserat om mötet och trots att medierna försökte tiga ihjäl oss och inte skrev minsta lilla rad om Tryckfrihetssällskapet i förväg. På bilderna under syns fr v Hans Rustad, Gunnar Sandelin, jag (Ingrid Carlqvist), Lars Hedegaard och Mikael Jalving.

Men Niklas Orrenius på Sydsvenskan hade tidigare på dagen intervjuat mig i egenskap av intiativtagare till föreningen. Jag gjorde mitt bästa för att få honom att förstå att syftet med Tryckfrihetssällskapet är att sprida kunskap om hur våra demokratiska fri- och rättigheter är hotade i ett land där journalisterna idkar en sådan självcensur att de faktiskt döljer fler obehagliga problem och sanningar än avslöjar dem.

Jag tycker att Orrenius är en av de bättre kollegerna. Han har t ex skrivit många reportage om Sverigedemokraterna och deras kamp för att nå riksdagen och inte som så många andra kallat dem främlingsfientliga i var och varannan mening. Han har också i en väldigt självutlämnande artikel i Publicistklubbens årsbok 2007, skrivit hur han en gång lät sig dras med i den obehagliga och ohederliga kulturen på svenska redaktioner att ljuga om människor och partier man ogillar. Det som hände var att när Sverigedemokrater vid ett möte i Rottne blev misshandlade, så antydde Niklas Orrenius att partiet själva iscensatt misshandeln – trots att han egentligen inte trodde det.

Så här skrev han i sin utlämnande artikel i årsboken:

”Jag tycker illa om Sverigedemokraternas politik och lät detta påverka mitt omdöme. Därmed anslöt jag mig till en redaktionell tradition på Sydsvenskan och, vågar jag påstå, på de flesta andra nyhetsredaktioner.”

Det var trevligt att träffa Niklas Orrenius och jag t-r-o-r att han förstod vad som driver mig och varför dessa frågor är så viktiga – inte bara för mig utan för hela Sverige. Hela Europa, för den delen, men läget är värst i Sverige eftersom vi lever under en sådan bedövande tystnad och konformism.

Niklas Orrenius kom också på mötet och skrev därifrån  en tämligen förutsägbar och insinuant artikel. Men det kunde ha varit värre och jag har fortfarande förhoppningar om att det större reportage han ska skriva om både oss och våra danska kolleger, har en annan ton och går betydligt djupare in på vår tids svåra frågor.

En ganska otrevlig bekantskap var Daniel Vergara på Expo. Han bad att få ställa några frågor till mig efteråt, men inte mycket av det jag sa fann nåd inför hans penna. Han försökte hela tiden få mig att säga att Tryckfrihetssällskapets enda mål är att kritisera islam och invandring och vad jag än svarade så tittade han bara ilsket på mig. Lägg märke till hur han i sin artikel skriver att föreningen ”säger sig vilja ta upp tabubelagda frågor som inte får utrymme i media”. Vår dolda agenda är uppenbarligen något hela annat …

När Lars Hedegaard hade berättat lite om hur danska Trykkefrihetsselskabet bildades 2004, var det dags för Gunnar Sandelin att berätta sin historia. Han jobbade i många år på Aktuellt där chefen kommenderade honom att göra sådana snyfthistorier om invandrare att ”folk skulle gråta framför tv-apparaterna”. När Gunnar skrev en avslöjande debattartikel i DN med rubriken ”Journalisterna mörklägger sanningen om invandrarna”, tog det hus i helvete. Vänner tog avstånd från honom, kolleger vågar inte äta lunch med honom på stan och han får inga jobb.

Jag säger ibland, halvt på skämt och halvt på allvar, att Sverige allt mer liknar DDR. Men när Gunnar berättade om hur människor efter artikeln ringde hem till honom och avslöjade att de inte vågar tala om för sina kolleger och inte ens för sina barn och äkta makar att de tycker som han i invandringsfrågan, insåg jag att det är alldeles sant. Sverige är exakt som DDR. Det var också ett samhälle där folk inte vågade tala med sina familjer om sitt missnöje med statens politik. Där fanns risken att familjemedlemmar angav dem för Stasi – här är risken att familjemedlemmarna tar avstånd från en. Kan det bli värre? Är inte detta så nära man kan komma totalitarism utan att införa diktatur?

Mikael Jalving analyserade tystnaden i Sverige och la fram flera dogmer som han menar styr oss. Jag hoppas kunna lägga ut hans tal översatt till svenska senare – alla hänger nog inte med i danskan. Till sist sa Hans Rustad några ord om situationen i Norge där etablissemanget så förtvivlat gärna vill att Anders Behring Breivik ska tillhöra en högerextremistisk falang att de vägrar tro på psykiatrernas diagnos om paraniod schizofreni. Nu har de lyckats driva igenom en ny undersökning av två  nya psykiatrer.

I publiken fanns de båda kontroversiella konstnärerna Lars Vilks och Dan Park. Vilks är som vi alla vet så jagad av galna islamister att han måste vara omgiven av flera säkerhetsvakter vart han än går. Jag tycker det är ynkligt av hans kolleger att de inte alla ritar varsin rondellhund och därmed täpper till truten på alla lättkränkta dårar. De kan ju inte slå ihjäl varenda konstnär i Sverige och om detta hände skulle kanske Vilks kunna leva ett normalt liv igen.

Dan Park (ovan t v)  dömdes nyligen för sitt tilltag att skoja med dem som blev kränkta av ett skämt om negerslavar på en nationsfest i Lund. Det är lätt att vara provokatör i ett land så överfullt med lättkränkta människor, och skrämmande att man kan dömas så lättvindigt. Allt tyder på att Dan Park överklagar – jag håller tummarna.

Positivt inställda till vårt möte är Snaphanen.dk och avpixlat.info. Läs deras artiklar!

Vi kommer snart att lägga upp videor från talen samt översättningar till svenska.

Inbjudan till Tryckfrihetssällskapets första möte!




håller sitt första möte någonsin i Sverige. Tisdagen 31 januari kl 18.30 i Ungdomens Hus på Norra Skolgatan 10 i Malmö. Kom och lyssna till det du aldrig får se, höra eller läsa om i svenska medier!FINNS DET YTTRANDEFRIHET I SVERIGE?– EN NORDISK BETRAKTELSEMedverkande:Lars Hedegaard, dansk journalist och författare, grundare av Trykkefrihedsselskabet i Köpenhamn. Dömd för brott mot ”rasismeparagrafen 266b” för att han i en intervju bland annat sa att ”när en muslimsk man våldtar en kvinna, är det hans rätt att göra det”. Har skrivit boken Mohammeds piger om kvinnoförtryck i islam.

Gunnar Sandelin, svensk journalist som blivit nekad jobb på grund av de åsikter han framförde i en DN-debattartikel 2008: ”Journalisterna mörklägger sanningen om invandrarna.” Han avslöjade där att av den dryga miljon invandrare som har fått uppehållstillstånd i Sverige de senaste 25 åren, är bara 10 procent klassade som flyktingar eller som skyddsbehövande.

Mikael Jalving, dansk journalist och författare som skulle ha kommit till Publicistklubben i Malmö förra året och pratat om sin bok Absolut Sverige – en resa i tystnadens rike, men portades i sista minuten. Nu kommer han äntligen hit för att berätta vad han anser om den svenska tystnaden och vad man eventuellt kan göra åt den.

Hans Rustad, journalist som i många år arbetade på NTB, norska TT. Startade 2003 webbsajten document.no, Norges största kritiska nätsajt med 50 000 unika läsare varje månad. Brukar betecknas som det enda seriösa, politiska alternativet till de norska ”gammelmedierna”. Ska berätta om hur debattklimatet förändrats i Norge efter Breiviks attentat.



senast fredag 27 januari 2012.

Frågor skickas till


Entré: 100 kr för icke medlemmar
75 kr för medlemmar
Erbjudande: Lös medlemskap för 200 kr så är entrén gratis första gången!
OBS! Ta med kontanter!
Dörrarna öppnas kl 18.