Kategoriarkiv: Uncategorized

Därför behöver Sverige ett Tryckfrihetssällskap


Efter dansk förebild startas nu Tryckfrihetssällskapet i Malmö. Tisdagen 31 januari håller vi vårt första möte på temat: Finns det yttrandefrihet i Skandinavien?

Behövs det verkligen ett Tryckfrihetssällskap i ett land vars första tryckfrihetsförordning antogs redan 1766 och numera har den inskriven i grundlagen? Tyvärr är svaret utan tvekan ja. Jag tycker att Publicistklubben har blivit tandlös och det skrämmer mig att så många svenska journalister döljer viktiga fakta om de heliga korna Feminismen, Mångkulturalismen och Det heliga moderskapet.
Jag har själv försökt sälja artiklar till de flesta större dagstidningarna om det nedtystade problemet med ”Kvinnors våld mot män”, men alla tackar nej. Ingen vill ha ett genomarbetat reportage baserat på internationella studier som visar att det är lika vanligt att kvinnor slår män som motsatsen. Att jag dessutom hade intervjuer med flera män som tagit sig ur sådana våldsamma relationer frestade dem inte – trots att samma tidningar väldigt ofta har intervjuer med slagna kvinnor. Några redaktioner svarade att det ”inte passar i vår mix just nu” och några tyckte att jag var oförskämd som ens föreslog att man skulle skriva om något sådant.
De är inte heller intresserade av reportage om hur pappor diskrimineras i vårdnadstvister eller hur falska våldtäktsanklagelser förstör många mäns liv.

Den heliga mångkulturen
Och den heligaste av alla kor, mångkulturen, får bara nämnas i positiva ordalag. När Expressen utnämner Föreningsgatan i Malmö till ”Hatets gata” strömmar ilskan mot oss skåningar eftersom läsarna antar att det är skånska nazister som hotar och hatar judarna. Det faktum att det är muslimska invandrargäng som står för i princip alla hoten, undviker tidningarna att skriva.
När medierna har sjunkit så lågt är det inte bara viktigt med ett Tryckfrihetssällskap, jag dristar mig till att påstå att det är alldeles nödvändigt för att vända utvecklingen i Sverige. Vårt land är farligt nära att övergå från demokrati till demokratur. Om vi inte redan har passerat gränsen …
Har du inte hört talas om ordet demokratur så är det helt i sin ordning – människor som lever i ett sådant samhällstillstånd uppfattar inte själva att de befinner sig i en demokratur. Uttrycket brukar tillskrivas den franske sociologen Gerard Mermet, och betecknar ett samhälle som på ytan innehåller allt det som en demokrati gör men i praktiken inte låter avvikande politiska grupper föra sin talan på lika villkor. Ett land där avvikare riskerar att bli av med jobbet för sina åsikters skull och även utsättas för våld av sina politiska motståndare – alltmedan staten ser mellan fingrarna.

SD behandlas inte som andra
För drygt ett år sedan kom ett nytt politiskt parti in i riksdagen och vad man än tycker om Sverigedemokraternas politik så är det ett faktum att de inte tillåts föra sin talan på samma sätt som andra partier i gammelmedierna och att deras företrädare blir av med sina jobb (Therese Borg, Richard Jomshof) eller utesluts ur facket (Fredrik Lantz). Och varje gång SD demonstrerar attackeras de av våldsamma motdemonstranter vars pöbelfasoner medierna knappt rapporterar om.
Hur och varför det har blivit så här vore intressant att diskutera och analysera, men det är inte svenska medier så pigga på – kanske för att de själva har stor del i denna utveckling. Knappt hade Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen förrän Aftonbladet startade ”Vi gillar olika-kampanjen”, där de uppmanade människor att protestera mot att ”nu har vi ett parti i Sveriges riksdag som säger att alla måste vara lika för att gå upp i den svenska nationen”. Att ingen SD-politiker framfört detta krav på likhet, hade uppenbarligen ingen betydelse i kampen mot ett parti som på demokratiskt vis blivit invalt i riksdagen.

Skillnaden är Upplysningen
Jag tror att jag hittade en viktig förklaring till att svenska journalister vägrar att se vissa sanningar och det var när jag nyligen läste Ayaan Hirsi Alis bok Nomad. Det var särskilt en sak som grep tag i mig. Det var när Ayaan beskriver hur hon på universitetet i Holland kommer i kontakt med Upplysningen och dess filosofer. Somaliskan blir alldeles upprymd av det hon läser – människan har ett eget förnuft, alla människor är kapabla att tänka själva – tankar som går stick i stäv med det hennes mamma och mormor bokstavligt talat bankat in i henne. Visserligen har upprorstankarna alltid bubblat i Ayaan, men innerst inne ”vet” hon ju att Allah ser allt man gör och tänker och att han kan straffa en när som helst för syndiga och upproriska tankar.
Men när hon vill diskutera detta med sina holländska studiekamrater får hon bara trötta axelryckningar till svar. Hur är det möjligt, tänker Ayaan. Det tar ett tag för henne att inse att människorna i Västeuropa fått Upplysningen i sig med modersmjölken. Det som på 1700-talet för Voltaire och encyklopedisterna var banbrytande och inte sällan farligt att hävda, är fullständiga självklarheter för oss. Ja, så självklart är det att vi inte ens förstår att man i andra delar av världen fortfarande lever efter devisen att Gud har skapat allt på denna jord och att det är förenat med livsfara att påstå något annat.

Livsfarligt att kritisera Mohammed
Plötsligt insåg jag var den stora skillnaden mellan dem som vuxit upp med islam och oss som fostrats i den judisk/kristna världen ligger. Det är inte bara religionen i sig som skiljer oss, utan det faktum att kristna och judar är så insmorda i Upplysningens marinad att vi inte ens reflekterar över den längre. Det är fullständigt självklart för oss att vetenskap och förnuft går före religiös tro.
Tyvärr har denna självklara övertygelse fört något dåligt med sig, nämligen att västerlänningar i allmänhet och svenskar i synnerhet förutsätter att människor i övriga världen delar samma övertygelse. Vi vill helt enkelt inte inse att det är en central del av islam att Koranen består av Guds egna ord, något som bevisas av att profeten Mohammed var analfabet. Den som ifrågasätter innehållet, som Salman Rushdie gjorde i Satansverserna, kan mista livet. Att det är så kan vem som helst själv kontrollera genom en enkel Googlesökning.
Så när vi ser att Kurt Westergaard och Lars Vilks utsätts för mordförsök för att de tecknat skojiga bilder av profeten Mohammed, så förutsätter vi att det handlar om enstaka stollar. I stället för att kraftfullt fördöma dessa illdåd, tycker vi synd om brottslingarna för att de ”lever i utanförskap” och så hånar vi Vilks och säger att hans rondellhundar ändå är så fula att de inte borde få kallas konst.
Ytterst få verkar förstå att Lars Vilks rondellhundar ingår i ett både konstnärligt och politiskt projekt där det som borde vara våra dyrbaraste ägodelar – yttrandefriheten, tryckfriheten, åsiktsfriheten – ställs på sin spets. Inte ens Publicistklubbens ordförande Ulrika Knutson orkar stå upp för Vilks rätt att säga vad han vill. I en DN-artikel från mars 2010 skriver hon att hoten mot Lars Vilks inte är några hot mot yttrandefriheten därför att Vilks inte har tystnat (min kursivering).

Publicistklubben sviker sin uppgift
Den organisation i Sverige som borde vara yttrandefrihetens och tryckfrihetens främsta banerförare, leds av en kvinna som tycker att dödshot inte hotar yttrandefriheten så länge den hotade orkar fortsätta sin kamp, trots brandbomber och mordförsök!
Detta fick mig att allvarligt tvivla på om jag ville fortsätta vara medlem i Publicistklubben. Men som vice ordförande i Malmö-kretsen tyckte jag att jag ändå kunde göra viss nytta genom att ta upp viktiga yttrandefrihetsfrågor till diskussion och debatt.
Hösten 2010 föreslog jag att vi skulle bjuda in den danske journalisten och författaren Mikael Jalving som just skulle komma ut med boken Absolut Sverige – en resa i tystnadens rike. Jag kunde inte tänka mig ett viktigare debattämne än: ”Varför är det så tyst om vissa saker i Sverige?” Möjligen kunde en dansk granne ha en del av svaren. Jag föreslog att vi skulle ordna debatt mellan honom och Lena Sundström, som ju blivit prisad för sin analys över tillståndet i Danmark i boken ”Världens lyckligaste folk”.
Märkligt nog var Lena Sundström upptagen – vartenda datum vi föreslog. Så vi beslöt att bjuda in Jalving ensam.

Därför hoppade jag av Publicistklubben
Men en dag kom ett mejl från ordföranden, kulturjournalisten Per Svensson på Sydsvenskan. Han hade upptäckt att Jalving även skulle tala hos Nationaldemokraterna och ”eftersom de är en del av den nazistiska miljön i Sverige bör han meddelas ett vänligt men bestämt återbud”.
Jag trodde inte mina ögon. Blev det omöjligt att höra vad Mikael Jalving anser om Sverige för att han även tänker sprida sina iakttagelser hos en grupp vars åsikter de flesta av oss avskyr? Är det inte detta som brukar kallas guilt by association?

I Publicistklubbens stadgar, paragraf 1 står:

Publicistklubbens främsta uppgift är att slå vakt om tryckfriheten och yttrandefriheten. Klubben skall föra publicistisk debatt och främja meningsutbyte bland publicister och andra som verkar på massmediernas område.

Per Svensson och resten av styrelsen kunde inte ställa upp på det mest grundläggande av föreningens motton och därmed var mitt mått rågat.

Finns ett sug efter andra bilder
Mitt avhopp från styrelsen gav inget eko på denna sidan Öresund, men Jyllands-Posten skrev en artikel och jag blev inbjuden till Trykkefrihedsselskabet i Köpenhamn. Där talade Mikael Jalving om sin bok och jag talade om varför jag tror att det är så tyst i Sverige. Uppenbarligen fanns det ett sug efter att få höra en svensk journalist tala om det onämnbara, för mitt föredrag fick tiotusen klick på ett enda dygn på Youtube.

Nu startar jag och några andra personer, både journalister och icke-journalister, ett svenskt Tryckfrihetssällskap i Malmö. Det är vår förhoppning att vi ska kunna erbjuda föreläsare från hela världen som oroas över den brist på yttrandefrihet och tryckfrihet som Västvärlden drabbats av. På önskelistan står Ayaan Hirsi Ali, Wafa Sultan, Douglas Murray, Roger Scruton och andra modiga människor som inte har glömt det Upplysningens filosofer lärde oss redan på 1700-talet.

Vårt första möte blir 31 januari. En av föreläsarna heter Mikael Jalving. Äntligen ska hans åsikter om tystnadens rike få höras just här.

Fotnot: Den här artikeln refuserades två gånger av Newsmill. Trots att jag gjorde flera kompletteringar med exempel på hur medierna sviker sitt uppdrag, bestämde sig redaktionen där för att jag använder ”för svepande formuleringar”, till exempel när jag förklarar vad JAG anser att skillnaden mellan muslimer och judar/kristna är. På ett sätt är jag glad över refuseringen – den bevisar bara att jag har rätt. Sverige är i akut behov av ett Tryckfrihetssällskap!

Vikten av att lyssna till sin motståndare


Kommentarerna på inlägget om SDU:s demonstration börjar bli märkliga. Tänk att det ska vara så svårt att förstå innebörden av yttrandefrihet och åsiktsfrihet. Fast kanske är det inte så konstigt i en demokratur som Sverige. Jag har själv, ännu en gång, fått erfara hur totalt förbjudet det är att kritisera islamiseringen som följer i spåren av multikulturalismen. Efter en enda krönika i Barometern (som de för övrigt tyckte var jättebra) fick jag sparken.

Vad var problemet? Jo, att jag på andra ställen skriver och varnar för de problem som vårt samhälle står inför. Det är skrämmande och mycket farligt när vi inte vågar lyssna på dem med en annan åsikt än den för dagen politiskt korrekta. Varför detta är så farligt, beskrev den brittiske journalisten och författaren Douglas Murray väldigt bra i sin föreläsning i Köpenhamn för en vecka sedan.

Lyssna extra noga när han varnar för vad som kommer att hända om vi förbjuder människor som historierevisionisten David Irving att framföra sina stolliga åsikter – då växer en hel generation upp som aldrig fått vända och vrida på Förintelsen och aldrig hört att det finns de som påstår att den aldrig ägt rum. Det är de som blir lätta offer för människor som påstår att de sitter på sanningen.

Det är extremt viktigt för en demokrati att alla åsikter får föras fram. Även dem man föraktar och räds. För det är inte orden som dödar! Den som varit på ett möte med Anders Behring Breivik blir inte medskyldig till hans ondskefulla gärningar. Den som kritiserar invandringen som håller på att förvandla hela Europa är inte en potentiell massmördare, lika lite som alla beslöjade kvinnor är medskyldiga till 11 september.

För ett par veckor sedan sprängdes tidningen Charlie Hebdos redaktionslokaler i Paris – för att de haft mage att skoja om att de skulle byta namn till Charia Hebdo och göra profeten Mohammed till chefredaktör. När Lars Vilks ritade Mohammed som rondellhund blev han allmänt villebråd för islamister och lever nu under ständigt livvaktsskydd. Den danske tecknaren Lars Westergaard likaså.

Över hela Europa hotas och jagas de som kritiserar islamisterna. Detta är ett allvarligt hot mot alla de friheter vi vant oss vid i vår del av världen och ändå görs nästan ingenting. Tvärtom. Det är vi som uppmärksammar dessa allvarliga frågor som pekas ut som ”de farliga” och som till varje pris måste tystas.

Varför är det så tyst i Sverige, frågade den danske journalisten Mikael Jalving i sin utmärkta bok Absolut Sverige som du kan beställa här.  Därför att den som vågar ställa de svåra frågorna och belysa de stora problemen effektivt tystas. Antingen genom utfrysning och avsked eller genom verkliga mordhot och till och med mordförsök. Se gärna min föreläsning från i vintras på danska Trykkefrihedsselskabet, där jag funderar kring varför det är så tyst i Sverige.

Snart drar vi igång Tryckfrihetssällskapet i Sverige. Vårt första möte kommer att äga rum i början av 2012 men detaljerna är ännu inte klara. Jag var tidigare aktiv i Publicistklubbens styrelse och försökte driva viktiga frågor där. När ordföranden Per Svensson stoppade Mikael Jalvings planerade medverkan där (för att han pratat om sin bok hos Nationaldemokraterna!), insåg jag att Publicistklubben inte heller värnar yttrande- och tryckfrihet trots att det är just vad som stipuleras i stadgarnas första paragraf.

Det kan inte finnas någon viktigare strid att ta just nu än den om vår frihet att uttrycka vår åsikt. Sverige behöver ett First Amendment, likt det Thomas Jefferson såg till att USA har:

Congress shall make no law respecting an establishment of religion, or prohibiting the free exercise thereof; or abridging the freedom of speech, or of the press; or the right of the people peaceably to assemble, and to petition the government for a redress of grievances.

Ingen lag får alltså stiftas för att hindra amerikanerna från att uttrycka sin åsikt. Men Europa är nedlusat med sådana här lagar. I Sverige heter den ”Lagen om hets mot folkgrupp”, i Danmark ”Racismeparagrafen 266b” och så vidare. Jag säger som Douglas Murray: De viktigare är inte om de fälls eller frias i dessa mål, det är helt oacceptabelt att en stat över huvud taget drar sina egna medborgare inför rätta för att de uttryckt sin åsikt.”
Att holländaren Geert Wilders till sist friades för sin kritik av islamiseringen har inte renderat i många artiklar i svenska tidningar. För här ska all sådan kritik förbigås med tystnad. Här ska vi fortfarande låtsas som om det är vanliga Malmöbor som kör förbi synagogan och skriker ”Judejävel” åt rabbinen. Vi som bor här vet att hatet mot judarna kommer ifrån den muslimska befolkningen, men för övriga Sverige måste vi Malmöbor framstå som nazister med stövlarna putsade i garderoben.
Hur länge ska vi fortsätta ljuga? Hur länge ska vi låtsas att problemen inte finns? Hur länge ska vi försöka lösa problem utan att ta reda på vad som orsakar problemen? Hur länge ska det vara tyst i Sverige?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Malmö lördag: Gud bevare oss för ”antirasister”


Lördagen 15 oktober. Solen flödar över Malmö och ett ungdomsförbund tillhörande ett riksdagsparti ska hålla en demonstration och efterföljande torgmöte. Det borde på sin höjd locka några sympatisörer och kanske få en del förbipasserande att stanna upp några minuter. Men nu är det SDU, Sverigedemokraternas ungdomsförbund, som arrangerar och därför är Malmö en belägrad stad.

Halva det gigantiska Stortorget är avspärrat med kravallstaket och det är inte helt lätt att övertyga poliserna och SD:s representanter om att jag är journalist, särskilt som jag inte hittar mitt presskort. Men jag blir till sist insläppt, jag ser väl snäll ut. Ovanför oss cirklar en polishelikopter, varv efter varv. Det står piketbussar och ”svarta major” i vartenda hörn av torget och sex ridande poliser står beredda utanför det vackra, vita landshövdingeresidenset och framför det ännu vackrare Rådhuset väntar gulklädda SDU:are på att ställa upp för sin demonstration. På andra halvan av Stortorget, bakom kravallstaketen, står de som kallar sig antirasister. De skriker: ”Inga rasister på våra gator! Inga rasister i våran riksdag!” Några sjunger John Lennons Imagine men sedan hör jag plötsligt: ”Ut med packet!”

Ut med packet?! Antirasisterna beter sig inte bara som sämsta sortens nynazister, de använder till och med samma slagord. Bisarrt.

Vad de hundratals poliserna kostar skattebetalarna har jag ingen aning om, men den här gången klarar Malmöpolisen i alla fall sin uppgift. Till skillnad från 2009 när en Israeldemonstration fick avbrytas på grund av äggkastande motdemonstranter. Det tar visserligen en hel timme innan tåget släpps iväg från Stortorget och det berodde enligt uppgift på att polisen rensade bort ligister från tågets väg. Tre personer greps misstänkta för förberedelse till upplopp och totalt omhändertogs ett tjugotal människor. Under väntetimmen står ungdomarna i kortärmade t-shirtar och håller tappert upp sina svenska flaggor och SDU-banderoller.

– Fryser du inte? frågar jag flickan som står längst fram.
– Jo, som bara den!
– Hur känns det att stå här och höra alla människor som skriker på er och kallar er rasister?
– Det känns ingenting alls. Jag bryr mig inte.

Men en som bryr sig är Joakim Makkonen, som sitter i kommunfullmäktige för SD i Ystad. Han skakar på huvudet åt motdemonstranterna.

– Jag känner mig annekterad av dem! Det är så tröttsamt att bli kallad rasist när vi tvärtom säger att en svensk kan se ut hur som helst, bara han eller hon accepterar svenska lagar och regler och anpassar sig till vårt land. Och störst ansvar har dina kolleger – det är främst journalisternas fel att folk tror att vi är rasister!

Jag håller med honom. Jag kan inte begripa varför nästan alla svenska journalister och medier framställer Sverigedemokraterna som nästan- nazister. Det är inte bara ohederligt, det är farligt och uppviglande – det syns ju tydligt på mobben  bakom kravallstaketen. De busvisslar, skramlar med nyckelknippor, skriker och visar fingret åt ungdomarna som vill diskutera politik och stå upp för sina åsikter. Och vad deras åsikter är har de uppenbarligen ingen  aning om och inget intresse av att höra heller.

I gruppen bakom kravallstaketen är det minsann inte Voltaires ord som gäller: Jag avskyr din åsikt, men är beredd att dö för din rätt att uttrycka den. Snarare tycks de förmedla: Jag avskyr din åsikt och du ska dö för att du uttrycker den.

Efter en timmes väntan får demonstranterna äntligen börja tåga. Deras väg är kantad av kravallstaket och poliser, men SDU får åtminstone utnyttja sin demokratiska rättighet att demonstrera. Runt omkring dem, bakom kravallstaketen står människor och skriker: ”Inga rasister på våra gator! Inga rasister i våran riksdag!” Hatet i deras röster och ögon, skrämmer mig. Vad är det för pöbelfasoner? Vad hade hänt om inte poliserna skyddat de demonstrerande ungdomarna? Antagligen hade ”antirasisterna” kastat sig över dem och slitit dem i stycken, som de blodtörstiga bestar de såg ut att vara.

De gula SDU-flaggorna vajar i vinden men i tåget är det alldeles tyst. Så brukar det tydligen vara i dessa tåg, här ropas inga slagord som ”ropen skalla, dagis åt alla” eller varför inte ”ropa skalla, ej asyl till alla”. Tåget går den korta biten fram till Gustav Adolfs torg, rundar en fontän och tågar sedan tillbaka till Stortorget igen.

När tåget återkommer till Stortorget har antalet motdemonstranter minskat drastiskt. Polisens taktik har lyckats – många ”antirasister” fastnar bakom de yttre avspärrningarna.

Vid ett par tillfällen springer poliser iväg mot dessa yttre avspärrningar. Motdemonstranter har försökt forcera kravallstaketen, men här släpps ingen jävel över bron. Poliserna stoppar allt i sin linda.

Så kommer äntligen  talen igång. SDU:arna har skruvat upp volymen i högtalaren till max och det tjuter i öronen på oss som står innanför avspärrningen. Utanför avspärrningarna står unga kvinnor och män och sliter i kravallstaketen för att åstadkomma så mycket väsen som möjligt. Poliserna låter dem hållas och säger bara till när de blir för våldsamma.

Förste talare är William Hahne, vice ordförande i SDU:

– Det är absurt att det ska behövas 600 poliser för att vi ska kunna genomföra en helt laglig demonstration – för att skrikande vänsterextremister hotar oss. Mötes- och yttrandefriheten är grundläggande i vår demokrati, men här står ni och struntar fullständigt i våra grundlagar.

Förbundsordföranden Gustav Kasselstrand sa:

– Det är positivt att vi kunde genomföra vår demonstration men samtidigt väldigt tragiskt att det ska behövas en så stor och kostsam insats för att ett ungdomsförbund till ett riksdagsparti ska kunna nyttja sina grundlagsskyddade rättigheter i Sverige.

Läs de meningarna en gång till och fundera på vad det är som händer. Hur har så många svenskar fått för sig att de har rätt att hindra meningsmotståndare från att utnyttja sina demokratiska, medborgerliga, grundlagsskyddade rättigheter? Vems fel är det? Var gick det snett?

Själv är jag djupt bekymrad över tillståndet i Sverige. Det är hög tid för ett demokratiskt  kunskapslyft för svenska folket. Den som tror att demokrati betyder att partier vars åsikter JAG inte gillar inte ska få sitta i riksdagen eller demonstrera eller hålla torgmöten, borde tvingas tillbaka till skolbänken.

Min krönika i Barometern om Södertäljerättegången


I dag debuterar jag som krönikör i Kalmartidningen Barometern. Här är den lilla intervjun som presenterar mig:

Och här är första krönikan som handlar om rättegången i Södertälje tingsrätt i måndags.

Gå på rättegång i Södertälje!


Jag fick mejl från en pappa som efter att ha blivit extremt illa behandlad av socialtjänsten, inte nöjde sig med att få rätt och få vårdnaden om sina barn. Den här pappan stämde Södertälje kommun!

Om drygt en vecka, måndagen 10 oktober hålls rättegången i Södertälje tingsrätt. Det här målet kan få stor betydelse för alla pappor som behandlas som skit av fördomsfulla socialtanter som utgår från att alla mammor är goda och fina och alla pappor är elaka idioter. Pappan hoppas att så många som möjligt kommer till rättegången. Så här skriver han:

Södertälje kommun har stämts på skadestånd, Mål nr T 369-10.

Den 10 oktober kl 09.30 är det huvudförhandling i Södertälje Tingsrätt mellan Södertälje kommun och pappan till två döttrar.

Socialen tog genast parit för modern utan att prata med pappan och satte in mamman och barnen på skyddat boende. När polis och åklagare lade ned förundersökningarna vägrade socialen att medverka till att pappan fick träffa de av mamman kidnappade barnen igen.

Pappan begärde utredningshem och psykiatrisk utredning. Utredningshemmet och psykiatrikern kom fram till att pappan inte begått något övergrepp och att barnen inte var traumatiserade. I stället för att lyssna på vad polis, åklagare, psykiatriker,  utredningshem och vad pappan sa gjorde socialen egna förhör med barnen utan någon behörighet eller kompetens på området och kom fram till att pappan var skyldig till övergrepp och polisanmälde honom. Efter många rättegångar och stort lidande för barnen och pappan har pappan fått ensam vårdnad av tingsrätten och hovrätten samt igen från tingsrätten pga att socialen backat upp mamman att fortsätta processa.

I fyra år har socialen utsatt barnen för psykiska övergrepp samt ”stalkat” och begått ”grov mansfridskränkning” på pappan under devisen BBIC (Barnens Behov I Centrum). Socialen har tvärt om mot vad de säger bara haft mammans behov i centrum. Om de hade strävat efter barnens bästa hade socialen sett till att barnen gick kvar på sina dagis och bodde kvar i sitt trygga hem med släkt, vänner och husdjur.

I stället fick barnen flacka ”land och rike” runt utan tillsyn med sin mamma som inte mådde bra och har sexuella fantasier och vanföreställningar.

Detta är ett väldigt starkt fall och kan vara murbräckan som kan stoppa diskrimineringen av pappor i vårdnadstvister. Det är inte ok att över 90 % av mammorna får ensam vårdnad i vårdnadstvister. Det är inte ok att lagen inte är könsneutral. Det är inte ok att barn far illa pga feminist indoktrinerade myndigheter.

Ni som är för barns lika rätt till båda föräldrarna och mot myndigheters maktmissbruk – kom för att ge fokus, tyngd och allvar till rättegången samt ge domstolen råg i ryggen att gå emot en annan myndighet.

Kidnappade Lindas mamma inför rätta


I går stod Helena A, 44, inför rätta för att ha kidnappat sitt eget barn. Hon förklarade sig oskyldig till brott och vill bli helt frikänd, trots att hon erkänner att hon 2005 tog Linda, 4, från hemland, dagis, kompisar och framförallt från hennes andra hem med pappa Pär, styvmamma Maria och två små systrar.

Anledning: Hon skulle skydda Linda från pappas sexuella övergrepp. Att dessa bara existerade i hennes eget och den galna barnpsykiatern Nina Yderbergs huvud, spelade förstås ingen roll. En mamma har rätt att ”skydda” sitt barn. Frågan är vem som skyddar barnen från mammor som Helena A?

Det här är inte en nyhetsartikel. Om jag haft i uppdrag att skriva en nyhetsartikel om rättegången mot Helena hade den sett helt annorlunda ut. Men här på bloggen tar jag mig friheten att ge min personliga syn på saken och man kan väl se inlägget som en mycket personlig kolumn. Bara så att vi slipper frågor om just detta!

Många trådar löper samman i fallet med Helena A. I tre och ett halvt år har hon gömt sig i Dominikanska republiken, precis som en annan svensk mamma som frivilligt kom hem till Sverige med sin kidnappade son häromveckan. Hon valde Eva Kornhall som försvarare, en advokat som är ökänd för att alltid ta mammors parti, att förneka att kvinnor misshandlar sina män och till och med uppmana mammor att trotsa lagen. En annan ”tillfällighet” är att både Helena A och den andra mamman, tog sina barn till Nina Yderberg. Ni må tycka att det är elakt av mig att kalla doktor Yderberg galen, men ta bara en titt på vad hon ställt till med.

Gång på gång har Socialstyrelsen granskat henne och kritiserat henne, men på grund av att hon lovade stänga sin klinik undgick hon länge granskning av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Till sist anmälde Socialstyrelsen henne dit, men jag hittar ingen uppföljande artikel som berättar hur det gick. Efter DN:s granskande artiklar och programmet Insiders avslöjanden om nätverk som hjälper mödrar att gå under jorden med sina barn, beslöt sig Yderberg för att ligga lågt. Han la ner Mor-barnmottagningen i Stockholm och flyttade till Uppsala. Och vem bor där om inte Eva Kornhall! I Uppsala finns också en mycket hårdför kvinnojour ...

Nåväl, tillbaka till Helena A. Hon skulle kunna vara en av de många svenskor som i 35-årsåldern upptäcker att de satsat allt på karriär och kul och glömt bort att bilda familj. Att bli kär och gifta sig är gammalmodigt och långsamt, därför letar den här sortens kvinnor bara upp en karl, får hans sperma, blir gravid och ser en härlig framtid för sig själv och den gosiga lilla bebisen. Det är bara ett litet aber: den där irriterande mannen som donerade sperman har fått för sig att han vill leka pappa!

När Linda föddes 2002 var förhållandet egentligen över mellan Pär och Helena, om det alls existerat. Men Pär gjorde som så många andra moderna män – han var med på förlossningen och flyttade sedan hem till mor och barn för att ta sitt ansvar. För säkerhets skull behöll han sin lägenhet och det dröjde inte länge förrän det blev ohållbart för dessa båda att dela hushåll. Pär flyttade men hade inte en tanke på att ge upp sin dotter för det.

Damn, he’s annoying, kanske Helena A tänkte och ställde upp en massa regler som förhoppningsvis skulle trötta ut Pär: Du får bara träffa Linda här hemma hos mig. Du får inte ha henne över natten. Du får inte ha henne en hel helg. Du ska komma ett par timmar tre gånger i veckan för jag har talat med experter och de säger att det är bättre med täta och korta kontakter med pappan än hela dagar eller helger. (Varför barn klarar att bo dygnet runt med mammor men bara står ut med pappor under täta och korta möten, förtäljer inte dessa experter.)

Pär kämpar på. Han vänder sig till tingsrätten för att få gemensam vårdnad och umgänget reglerat och man tillsätter en vårdnadsutredning. Sjuttioelva utredningar och umpteen beslut senare börjar Helena A komma till vägs ände. Hon blir inte av med den där irriterande spermadonatorn. Något drastiskt måste göras.

– En gång sa Linda till mig att pappa hade kissat på henne, men jag tänkte att hon nog blandade ihop det. Att det var hon som råkat kissa på pappa, sa Helena A i Södertörns tingsrätt i går.

– Men påskhelgen 2004 sa hon det igen. Att pappa både kissat henne i stjärten och slagit henne. Hon sa det med inlevelse, det var övertygande. Hon sa också att pappa fick lov att göra så för Linda hade varit dum, dum, dum.

– Jag ringde socialjouren på en gång. Jag tänkte definitivt inte lämna ut henne till honom igen, det var min skyldighet att skydda henne.

Socialjouren polisanmälde förstås – det är ju numera inskrivet i lagen att de har anmälningsplikt. Hur stolliga eller orimliga anklagelserna än är så ska de ringa polisen. Åtminstone när en mamma ringer och säger att pappan begått incest. Om en pappa ringer och säger att han sett hur mamman ligger i sängen och onanerar samtidigt som bebisen ammas, så får han rådet att absolut inte göra någonting. Han ska INTE störa mamman och hon är definitivt INTE en pedofil. Tror ni mig inte så ring dem själva och fråga!

I första polisförhöret säger Linda såhär: ”Pappa kissade på min rygg för han hade ingen potta och ingen toalett.” Eftersom polisen la ner alla misstankar mot Pär så tror jag att de hörde exakt det jag hör i detta uttalande: Linda har fått höra av sin mamma att hon ska säga att pappa kissade på hennes rygg, och eftersom det låter så konstigt i hennes huvud så försöker hon hitta en förklaring till varför hennes älskade pappa skulle göra något så knasigt. Han hade varken potta eller toalett!

Helena A gick då till BUP, men inte ens där blev de övertygade om att Linda hade utsatts för sexuella övergrepp. De tog emot Linda för några samtal men tyckte att det fick räcka så. Helena A bad då om namnet på en privatpraktiserande terapeut och gick därifrån med telefonnumret till Nina Yderberg. Och nu äntligen började det hända saker. Enligt Nina var Linda inte någon normal 2,5-åring – hon led av dissociativa symptom, hade en begynnande personlighetsklyvning och upplevde att hennes händer inte hörde till hennes kropp …

Men familjerättssekreteraren som gjorde den nya utredningen köpte inte stolligheterna. Pär hade vid den här tiden övervakat umgänge med Linda, det var han själv som föreslog det för att han alls skulle få träffa sin dotter. Totalt träffade han Linda tillsammans med kontaktpersonen under nästan 450 timmar. Men Helena A var irriterad – kontaktpersonen tyckte ju att Pär var en bra pappa och påstod att Linda var glad både inför och efter mötena med honom.

Våren 2006 började Linda säga oroväckande saker hemma hos pappa. Hon sa att hon kände sig ledsen för nu var det bara två veckor kvar, för mamma hade sagt att de snart skulle flytta. Linda sa också att det var mamma och Nina som sagt att det hade hänt – det där med att pappa kissat och slagit.

Men nu ska ni höra! Helena A som menar att en mor måste tro på sitt barn, hon tror inte alls på vad Linda sa vid dessa tillfällen och tycker inte heller att någon annan ska göra det. När Linda säger att mamma sagt att de ska flytta och att det är mamma och Nina som sagt att pappa gjort ”det där”, så ska hon inte bli trodd. Men när hon eventuellt) sagt att pappa kissat på henne, då ska hon bli trodd. Men jag antar att bara en mor har förmågan att avgöra när hennes barn talar sanning och när hon ljuger …

Hösten 2007 blir det äntligen huvudförhandling i vårdnadsmålet. Helena A har då vägrat att lämna ut Linda till Pär sedan i januari och utredaren, som egentligen tänkt föreslå gemensam vårdnad, inser att det bara finns en lösning: att ge Pär ensam vårdnad. Pär kommer att låta Linda träffa mamma, medan Helena tydligt klargjort att Linda i hennes vård inte kommer att få träffa pappa.

– Under förhandlingen såg jag vartåt det barkade, berättade Helena A i tingsrätten. Så jag bestämde mig för att lämna landet. I Dominikanska republiken hade jag några vänners vänner så jag fixade med de nödvändiga papperna.

Dagen innan domen som gav Pär ensam vårdnad om Linda kom, stack Helena A. Hon satte sig och Linda på ett tåg till Paris, därefter tog de ett flyg till Caracas i Venezuela och till sist flög de till Dominikanska republiken. En mycket smart manöver som gjorde det omöjligt för polisen att spåra dem. Vilket ju var hela tanken.

I 3,5 år, i 41 månader, i 1 324 dagar led Pär alla helvetes kval. Han visste inte om hans förstfödda var död eller levande eller om han någonsin skulle få se henne igen. Han vädjade till Helenas föräldrar, syskon och vänner att åtminstone ge honom ett livstecken. Helt kallsinnigt sa de att de inget visste.

– Mina föräldrar kom ner och hälsade på oss en gång om året, sa Helena i går. Och Linda skrev till sina kusiner.

I mars kom det osannolika tipset: Helena och Linda gömmer sig i hotellkomplexet Las Canas i Sosua. Vi som kände till det höll tummarna tills de var blå och undrade varför det tog så lång tid för Interpol att slå till. I slutet av maj kunde Pär och Maria äntligen flyga ner till Domikanska republiken och hämta Linda. Samma dag greps Helena och satts i häkte i väntan på utvisning.

– Det var hemskt, snyftade Helena i går. De skiljde mig och Linda åt och jag har inte träffat henne sen dess. De kunde ha gjort det på ett mera humant sätt.

Jag vet inte hur ni känner, men jag tappar hakan över detta uttalande. Denna kvinna har låtit Lindas pappa genomgå alla helvetes kval över sin försvunna dotter, men när hon äntligen tvingas stå till svars för sina kriminella handlingar då gråter hon och känner sig inhumant behandlad?

Åklagaren krävde ett straff i den högre skalan för Helena A, mellan två och fyra års fängelse för grov egenmäktighet med barn. Målsägandebiträdet Ia Sweger föreslog att Helena A skulle få lika många månaders fängelse som hon hållit Linda kidnappad, 41 månader.

Helena A och hennes advokat Eva Kornhall krävde frikännande med motiveringen att Helena faktiskt hade vårdnaden den dag hon lämnade landet. Att hon fråntogs den dagen efter och kände till detta senast en vecka senare, tyckte de inte hade med saken att göra. Eller hur man nu skulle tolka det förvirrade försvaret.

Rättens ordförande Björn Skånsberg (som för övrigt var en skojig bekantskap som styrde sin rättssal med järnhand!), skickade ut oss och efter en kvart meddelade han att Helena A skulle kvarstanna i häkte tills domen meddelas måndag 25 juli.

Det ska bli mycket intressant att se om Södertörns tingsrätt vågar döma ut ett rejält straff, ett som möjligen kan avskräcka mammor och pappor som just i detta nu smider diaboliska planer på att beröva sina barn rätten till den andra förälder – en rätt som är inskriven i FN:s Barnkonvention.

 

 

De feministiska myterna på väg att krackelera


Pär Ströms nya bok Sex feministiska myter har glädjande nog fått en del uppmärksamhet och den är inte bara av det negativa slaget. Annat var det när hans förra bok Mansförtryck och kvinnovälde kom ut 2007. De hånfulla recensionerna, gliringarna och idiotförklaringarna vällde över honom. Så här sammanfattade Maria Wilhelmson det i tidningen Kristdemokraten i juni 2008, en text jag här publicerar med hennes tillstånd:

”Det blev verbal skottlossning på kultur- och ledarsidor, i tevesoffor och debattprogram när författaren Pär Ström dristade sig till att påstå att män är strukturellt förtryckta och diskriminerade på vissa områden. Han visade i sin bok Mansförtryck och kvinnovälde, att härskartekniker är vapen som inte enbart män använder för att hålla kvinnor på mattan. Det finns också förtryckarmetoder som kvinnor tar till för att få makt över män. Inte oväntat drabbades han av just det som han beskrev. Både manliga och kvinnliga härskarvapen avlossades mot honom i en långt utdragen kanonad.

Retade många kvinnor


Ström retade upp många kvinnor när han bland mycket annat ifrågasatte det omhuldade och allmänt vedertagna påståendet att kvinnors dubbelarbete medför att de sliter mer för familjen än män. Han visar med statistik att män, när man lägger ihop förvärvsarbete och hemarbete, jobbar 14 minuter mer än kvinnor varje dag. Han påvisade också hur män ofta diskrimineras i vårdnadstvister. Här beskrev han en särskild härskarteknik som kvinnor använder mot män: B-vapnet. B står för barn. En intressant och välbehövlig debatt hade kunnat ta fart. Men icke. Först försökte den stora och röststarka skaran antagonister tiga ihjäl boken.

Men när Pär Ström i januari 2008 publicerade sig på Brännpunkt i Svenska Dagbladet kände några tongivande skribenter att det var dags att ta till vapen med grövre kaliber. Nu skulle Ström sänkas! Ströms budskap vantolkades med berått mod. Han förlöjligades, hånades och hotades. Ann-Charlotte Marteus, Expressen, förklarade att hon inte hade läst boken samtidigt som hon kallade honom latmask(!) och uppmanade honom att diska sin urdruckna kaffekopp själv. De som höll med om att män inte har det så lätt alla gånger förklarade som vanligt även detta med att hänvisa till de patriarkala strukturerna. Ström ömkades och tillråddes att sätta på sig de feministiska glasögonen. Då skulle han få det rätta genusperspektivet på världen.

Ifrågasatte psykisk hälsa


Daniel Levin, Göteborgs-Postens kulturredaktion, ifrågasatte Pär Ströms psykiska hälsa. Helst hade han väl sett att denne avvikare inte skulle få vandra fritt bland oss andra. I Aftonbladet fick Ström komma till tals med ett inlägg som nån dag senare följdes upp av debattredaktör Lotta Gröning genom publiceringen av en artikel skriven av författaren Susanna Alakoski. Den beskrev en lång rad rättigheter som kvinnor vunnit genom åren. I samband med denna artikel ställde Gröning följande fråga till läsarna: Kvinnor borde väl ha lika rättigheter som män, eller? Alakoskis artikel ställdes mot Ströms och det suggereras alltså att Ström är motståndare till jämställdhet mellan könen.

En annan skribent ville sätta lille Pär i en babybjörnsele. I DN fortsatte förlöjligandet med en artikel av Ulrika Kärnborg under rubriken Slaget om snuttefilten hårdnar. Tidningen Stockholm City vill ge honom en suspensoar i glasfiber. Han torde behöva bättre skydd än så med tanke på det förtäckta hot som levereras av Doktor Gormander i Aftonbladet. Han tycker visserligen inte att det är i sin ordning om Pär Ström blir nedklubbad med ett järnrör, men han säger sig inte bli förvånad om så skulle ske. Gormander vulgariserar också Ströms problematisering av synen på mäns och kvinnors värde på ett direkt osmakligt sätt. Ström frågar sig och oss varför det anses självklart att kvinnor ska räddas före män i nödsituationer. Doktor Gormander beskriver att den tanken bara kan komma från en kille som knuffar undan barnen för att först komma ned i livbåten när fartyget sjunker.

Det intressanta med debattinläggen är att de uttrycker en så höggradigt aggressiv försvarsinställning. Många känner sig uppenbarligen starkt hotade – både i sina könsroller och karriärpositioner. Att vissa inflytelserika kvinnor absolut inte vill ha nån kritisk debatt om könsmaktsordningen är sorglustigt men begripligt. Det finns ju så mycket att vinna på att uppfattas som systematiskt diskriminerad.

Och hur förhåller det sig med de herrar i debatten som verkar så uppretade över Pär Ströms påstående att även män kan vara offer? Jag tror att här kan finnas ett mått av sårad manlighet: Tanken att de i vissa sammanhang skulle kunna tillhöra det svagare könet skrämmer dem. Och det är så mycket tryggare att betrakta kvinnor som maktlösa.

Visa att han är karl


Också ett ohöljt förakt för svaghet har vädrats i debatten. En riktig man får inte vara svag eller beklaga sig. Eller med författaren Katarina Mazettis uppmaning till Pär Ström: Visa att du är karl! Rabaldret kring Pär Ströms bok visar framför allt att debattvillkoren i Sverige är både trista och fundamentalistiska. Vissa saker får man inte säga. Bland det mest förbjudna i dag är att ifrågasätta feminismens konsekvenser och ibland rent sexistiska uttryck. Och ve den som likt Pär Ström vågar säga att även män kan vara offer. Då riskerar man att antingen bli ihjältigen eller ihjälslagen.”

Nu har Pär Ström debatterat i morgon-tv mot en man från Feministiskt Initiativ, som han fullständigt sopade banan med. Han har varit hos Aschberg i Radio1 och han har har fått en kanonrecension i Nya Wermlands-Tidningen. Någonting har hänt på de fyra år som gått och även om det är lååååångt kvar tills den stora allmänheten inser hur förda bakom ljuset de blivit av statsfeminismen i Sverige, så får man glädja sig åt de små framstegen. Fortfarande uppfattar de flesta människor det som att man svär i kyrkan när man säger att man inte är feminist (och jämställer det idiotiskt nog med att man skulle vara kvinnofientlig), men en dag kommer feminismen att gå samma väg till mötes som kommunismen före den. Egentligen är dessa två ismer grenar på samma träd – byter man klass mot kön i retoriken så ser man att det är i princip samma ideologier.

Feministerna försöker förstås även nu att framställa Pär Ström som en fanatisk misogynist, men deras argument blir allt ihåligare. I tidningen ETC skriver socialdemokraten Veronica Palm och två andra s-kvinnor en debattartikel med rubriken Håll er borta från Ströms bok. Två saker kan man konstatera om den artikeln: De uppmanar människor att INTE läsa boken (för att då kanske de blir övertygade om hur stollig feminismen är?) och de påstår att Pär Ström som har hundratals källhänvisningar far med osanningar om kvinnolöner etc utan att själva kunna motbevisa det på bättre sätt än att det ”finns hela bibliotek med forskning som bevisar” att det inte är myter att kvinnor får sämre sjukvård eller lägre lön för samma jobb. Patetiskt.

Pär Ström har myntat ett bra ord för alla oss som är för verklig jämställdhet mellan könen (att män och kvinnor har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter och att lika spelregler gäller). Vi är jämställdister. Börja använda det ordet du också, så kanske feministerna snart är ett otäckt minne blott!

Barnen i Mark får komma hem!


En novemberdag 2009 ringde den förtvivlade fostermamman Eva på min mobiltelefon. Hon grät så mycket att jag först inte förstod vad hon talade om, men så småningom fick hon fram att myndigheterna tagit hennes och makens två fosterbarn, ett romskt syskonpar, som bott hos dem sedan späd ålder.

Eva hade fått mitt namn av Bo Edvardsson, docenten i utredningsmetodik vid Örebro universitet, som gjort sig känd som en stark och orädd kritiker av socialtjänstens undermåliga utredningar. Jag intervjuade Edvardsson redan i min artikelserie Incestpaniken 1992 och han mindes väl mig som en orädd reporter.

För Eva fick ingen hjälp av medierna då. De flesta svenska reportrar är livrädda för allt som har med vårdnadstvister och omhändertaganden att göra – det är getingbon där man garanterat får många ilskna reaktioner. Jag satte mig in i Evas fall och intervjuade en mängd ansvariga. För mig rådde det ingen tvekan om vilket fruktansvärt övergrepp myndigheterna begått mot de två barnen som jag valde att kalla Rasmus och Fanny.

Jag försökte sälja artiklarna till Aftonbladet – de tackade vänligt men bestämt nej. Jag ringde då Expressen som tackade ja, men när de väl fick artiklarna bestämde de sig för att inte publicera. Trots att de hade betalt en ganska stor summa för paketet och trots att jag hade täckt in de flesta vinklarna.

Då publicerade jag i stället artiklarna på min blogg, du kan läsa dem här.

Ett halvår senare gjorde Uppdrag Granskning sitt strålande reportage. Nadja Yllner berättade om allt det jag skrivit om och mer därtill. Och givetvis är teve så enormt mycket bättre på att gå rakt in i hjärtat på människor, så NU skrev minsann både Aftonbladet och Expressen om fosterbarnen! Och alla kallade dem för Fanny och Rasmus.

I går kväll kom det efterlängtade beskedet – Rasmus och Fanny får komma hem till sina älskade fosterföräldrar igen. Eva och Anders får hem ”sina” barn. I kväll visar Uppdrag Granskning hur det hela gått till.

Men vad händer nu? Får sociala myndigheter bära sig åt hur som helst? Ska ingen straffas för att två små barn blivit traumatiserade (ja, här kan man sannerligen använda detta ord!) genom att slitas från sitt hem och placeras först hos sin utvecklingsstörda mamma och sedan när det återigen visade sig att hon inte klarade av dem, till än det ena än det andra nya fosterhemmet?

Det är hög tid att tjänstemän och politiker inom socialtjänsten görs ansvariga för sina beslut. De kan ta barn ifrån deras föräldrar lite hur som helst och eftersom de aldrig behöver stå till svars för sina beslut, kan de fortsätta helt obekymrat. Detta är helt oacceptabelt och det enda man kan hoppas på är att Fannys och Rasmus öden kommer att leda till nya regler. Att deras lidande får något slags mening genom att färre barn i framtiden kommer att drabbas av liknande övergrepp.

Varför traumamyten skadar de verkliga incestoffren


Det här inlägget är för alla som är intresserade av sanning och forskning, till skillnad från  ”överlevare” och bloggaren Catta som tycker att man inte behöver läsa forskningsrapporter för ”de kommer ändå fram till så olika saker” och som ”inte anser att man kan uttala sig om hur alla känner sig i en offersituation eftersom det givetvis är så olika”.

Ursäkta om jag blir lite raljerande nu, men det var väl ändå med förlov sagt inte särskilt genomtänkt?! I trettio års tid har vi fått höra att alla som utsattes för sexövergrepp i barndomen upplevde enorma trauman medan det pågick och att de aldrig kan leva normala liv efteråt. I princip varenda åkomma man drabbas av senare i livet kan härledas till denna fasansfulla upplevelse. Då var det helt okej att tala om ”hur offren upplevde det”.

Häromåret kom så forskaren Susan A. Clancys bok The Trauma Myth ut och ställde alla gamla sanningar på ända. För att inte riskera att få ett ensidigt underlag i sin studie så vände hon sig inte till kvinnojourer och incestföreningar när hon skulle ha tag i sina intervjuobjekt – hon satte in en annons i tidningen. De flesta av dem som sökte upp Clancy berättade historier hon aldrig kunnat föreställa sig. De hade inte alls varit livrädda medan övergreppen pågick och hade inte blivit hotade till livet om de avslöjade ”hemligheten”. Pedofilernas trick var i stället att få barnen att tycka om dem. Med smicker, beröm, uppmärksamhet och lögner fick de barnen dit de ville – exakt så som  Patrik Sjöberg beskriver att Viljo Nousiainen gjorde mot honom.

Genomgående var också att dessa offer kände sig onormala. Tidningar och tv var ju fulla med historier om barn som med våld och hot tvingats genomlida bestialiska övergrepp och det var ju uppenbarligen det ”normala”. Alltså var det något allvarligt fel på dem som ”tyckt om det” medan det pågick och först i efterhand förstått att de blivit utnyttjade och därmed å det grövsta svikna. Men nu går det inte alls att lyssna på offren – inte de offer som säger ”fel saker” i alla fall.

Givetvis har i Susan A. Clancys bok The Trauma Myth inte översatts till svenska och självklart är dess banbrytande resultat helt okända i Sverige. Men för er som är intresserade av sanningen och hur man på bästa sätt kan hjälpa de verkliga offren för sexuella övergrepp, så har jag här översatt  bokens förord. Ni som blir intresserade kan köpa boken här.

HÖSTEN 1996

Frank Girard är fyrtiotvå år gammal. Han har fast anställning som skatterådgivare, en fru sedan tjugo år tillbaka (hans gymnasieflickvän) och tre barn vars foton dinglar från hans nyckelring. En gång i veckan tränar han högstadieskolans basketlag och minst två gånger i månaden tar han med sig familjen till kyrkan. I mars varje år åker hela familjen till Sarasota i Florida där Frank tillsammans med sin bror har investerat i en timeshare-lägenhet nära stranden. På ytan har Frank allt – familj, ekonomisk trygghet och god hälsa – men inuti känns det annorlunda.

När Frank Girard var nio år gammal hände något som han tror skadade  honom på ett fundamentalt sätt, något som kraftfullt och permanent ändrade hur han ser på sig själv, vem han är, hans förmågor och hans rätt till framgång och lycka. I över tre årtionden har han hållit det som hände honom hemligt – han har dolt det fullständigt för sin fru, sin familj, sina vänner och så mycket det bara gick, för sig själv.

Roten till Franks tystnad är skam. Han misstänker att det som hände honom var hans eget fel, att han själv drog till sig det och som en konsekvens av detta måste det ”vara något fel på honom”. Det  hände därför att han på något sätt var ”onormal”. Föga överraskande vill han inte att någon ska veta, minst av allt de människor som står honom nära och som älskar honom.

Trots Franks ansträngningar för att inte tala om det som hände honom som barn, har saker hänt som gjort det allt svårare för honom att bevara tystnaden. Han har fått stora problem både på jobbet och i äktenskapet – problem som han tror har att göra med upplevelserna i barndomen – och han misstänker att problemen inte kan lösas utan något slags professionell hjälp eller support.

***

En kall regnig oktoberkväll tog Frank tunnelbanan hem från jobbet och fick syn på ett exemplar av Boston Globe på sätet intill honom. Medan han skummade igenom sidorna hoppade plötsligt en annons mot honom. Annonsen löd: ”Blev du sexuellt utnyttjad som barn? Ring Susan för mer information avseende en forskningsstudie av minnet vid The Department of Psychology vid Harvard University.” Frank läste annonsen två gånger. Trots att han skulle ha stigit av vid Alewife Station gick han av vid Harvard Square. Femton minuter senare stod han utanför dörren till mitt kontor, genomblöt. Kunde han vara med i studien? Kunde intervjun ske nu?

Efter mer än tre årtiondens tystnad var Frank redo att tala.

***

När detta hände var jag fortfarande student på Harvard University och hade just  påbörjat mitt forskningsprojekt om sexuella övergrepp som Frank hade läst om i tidningen. Det Frank berättade för mig var chockerande. Under ett halvår, när han var nio år gammal, hade han haft sexuella erfarenheter med en medelålders man som var god vän till Franks familj.

Detta var inte det chockerande. Undersökningar visar att sexuella övergrepp är vanliga och att vuxna alldeles för ofta utnyttjar barn för sexuella ändamål. Det som chockade mig var det Frank sa om hur han hade reagerat när det inträffade. Det som växte fram, ackompanjerat av långa pauser och ibland tårar, var att medan övergreppen inträffade så hade Frank inget emot dem. Som barn älskade han den här mannen och tyckte om uppmärksamheten. Ibland kändes det de gjorde skönt. Då ock då fick Frank basebollkort efter att mannen fått röra honom och det såg han fram emot. När mannen flyttade från stan blev Frank ledsen. Han saknade honom, att vara tillsammans med honom och uppmärksamheten han gett Frank.

När jag lyssnade till Franks beskrivning av sina reaktioner på övergreppen, förstod jag varför han skämdes och kände sig skyldig till det som inträffat – varför han känt sig ”onormal”. Med tanke på det jag fått lära mig och trodde på om sexövergrepp, så var han onormal.

I över trettio år har, först experterna och sedan samhället i stort, uppfattat sexuella övergrepp som fruktansvärda händelser för barn medan de pågår. Något som definitivt sker mot ett förskrämt barns vilja. Men för Frank hade övergreppen känts helt annorlunda medan de pågick.

Innan Frank gick ställde han en fråga till mig. Eftersom jag var forskare på Harvard och ”studerade såna här saker” kunde jag kanske hjälpa honom.

Jag sa att jag gärna ville försöka.

För första gången på två timmar tittade han mig rakt i ögonen: ”Det jag berättat för dig … hur vanligt är det?”

Först kände jag mig lättad. Detta var en fråga jag trodde jag enkelt skulle kunna svara på. Jag började: ”Frank, sexuella övergrepp i barndomen är mycket vanliga. Man beräknar att ett av fem barn …

Frank avbröt mig.

Nej, inte det där med sexövergreppen, jag vet att ungar blir utsatta för det – det står för Guds skull i tidningarna hela tiden … Vad jag undrar är om andra barn reagerat som jag … du vet, som jag gjorde?

Frank syftade på det faktum att hans sexuella erfarenheter i barndomen inte hade varit tvingande – för han hade älskat den här mannen och tyckt om att vara tillsammans med honom. Frank hade inte på något sätt slagits eller gjort motstånd. Jag hade ingen om hur jag skulle besvara den frågan. Enligt allt jag visste om sexuella övergrepp på den tiden, enligt allt jag lärt mig av proffsen, så var Frank ett ovanligt offer men det ville jag inte säga till honom. Jag hade en stark känsla av att han inte ville veta det.

Så jag bestämde mig för att uttrycka mig lite luddigt.

Jag sa: ”Frank, forskningen kring sexuella övergrepp är fortfarande ganska ny. Kanske är det som du gjorde, ditt sätt att reagera, ganska vanligt. Jag menar, du var ett barn, du tyckte om honom och du förstod inte fullt ut vad du gjorde, vad han begärde från dig eller vad konsekvenserna skulle bli. Bara tiden och mer forskning kan visa om din upplevelse är vanlig eller inte.

Han verkade nöjd med det svaret. Men jag kände mig hemsk som inte hade varit helt ärlig mot honom.

                                                                    ***

Detta utspelade sig för mer än tio år sedan. I dag, efter ett oändligt antal timmars forskning kring sexuella övergrepp, efter allt jag läst och läst om igen om psykologi, psykiatri, juridik, kriminologi och sociologi, efter alla möten med olika experter, efter alla sexövergreppsoffer jag talat med – män och kvinnor, unga och gamla, rika och fattiga – känner jag mig inte hemsk längre. Det visade sig att det jag sa var sant.

I dag, trots de bästa intentioner, har de som arbetar med sexövergrepp utvecklat och spridit enorma missuppfattningar bland allmänheten kring dessa förfärliga brott – hur det egentligen går till och hur offren reagerar på det. I sina välmenande ansträngningar att skapa uppmärksamhet kring att sexuella övergrepp är skadliga och aldrig barnets fel, så har de valt att framhålla vissa  reaktioner vid övergrepp (såsom trauma, rädsla, våld, tvång och hot) som inte är karaktäristiska för de flesta offer. Konsekvensen av detta felaktiga fokus är att de yrkesverksamma ignorerar och allmänheten missförstår de bekymmer, den oro och farhågor som miljoner offer upplever – människor som Frank. Han och hans gelikar ignoreras, förminskas och förnekas.

I det rådande kulturella klimatet är det svårt att säga sanningen om sexuella övergrepp – att faktiskt berätta vad som händer och hur offer reagerar på detta. Många yrkesverksamma och målsägandebiträden oroar sig för att det ska leda till att samhället i stället skyller på offren eller ifrågasätter den skada som sexuella övergrepp orsakar. Men denna oro är obefogad. Sexuella övergrepp, som jag kommer att redovisa noggrant i den här boken, är aldrig offrets fel och det skadar definitivt dem, men inte på det sätt som så många av oss har blivit ilurade.

Det sägs ofta att försvaret är bäst hjälpt av sanningen. I det här fallet är det inte bara så att vi genom att se sanningen i vitögat, kan lossa den kedja av skuld, skam och hemlighetsmakeri som offren är fjättrade vid – det kommer också att hjälpa de rättsvårdande myndigheterna att lättare identifiera och straffa förövarna, ge psykiatrin bättre behandlingar och hjälpa föräldrar att på ett bättre sätt skydda sina barn från att bli offer för dessa grymma och ohyggligt vanliga brott.

Myten om att alla incestförövare nekar


Ett problem med att diskutera sexuella övergrepp mot barn är att så väldigt många myter florerar och att den som försöker punktera myterna anklagas för att själv vara pedofil eller pedofilvän. Kommentatorn Fdell påstod till exempel i mitt förra inlägg att jag och andra debattörer hävdar att barn ljuger om övergrepp. Låt mig bena ut det hela:

Jag har aldrig påstått att de flesta barn ljuger om övergrepp. Små barn kan hjärntvättas av en mamma som vill ha barnen för sig själv och bli av med deras pappa. Det finns ett flertal internationella studier som visar hur oerhört lätt det är att få barn att tro att de varit med om saker som aldrig inträffat. På Daddys blogg kan man se den utmärkta men skrämmande danska dokumentären Farliga förklaringar. Efter det kan man inte tvivla på hur lätt det är att skapa falska minnen hos barn. Det går för övrigt att göra med vuxna också, vilket inte minst professor Elizabeth Loftus visat.

Men att det barnen säger inte har inträffat är ju inte samma sak som att barnen ljuger. En lögn är medveten, ett falskt minne är för den drabbade lika sant som det äkta minnet. Men vem straffar den kallhamrade förövare som med berått mod får sitt barn att tro att pappa gjort äckliga saker med henne eller honom och därmed allvarligt skadar barnets självbild? Hittills är svaret: ingen.

När det gäller tonårsbarn är situationen lite annorlunda. Där kan ilska mot en förälder och/eller lust på stora skadeståndspengar driva fram lögner. I slutet av 2010 lyckades advokaten Peter Haglund (mannen som aldrig ger upp!) få Högsta Domstolen att inse att en pappa blivit oskyldigt dömd för våldtäkter av sin tonårsson. Mannen som först friades av tingsrätten råkade ut för ett feministiskt hovrättsråd och dömdes av hovrätten till FYRA års fängelse och 180 000 kronor i skadestånd. Men HD rev alltså upp domen.

Fdell påstår därefter att knappt någon åker fast för sexuella övergrepp mot barn. Det räcker i och för sig att öppna vilken dagstidning som helst för att hitta notiser och artiklar om motsatsen, men en sida som Fdell antagligen gillar har en lista som motbevisar F:s påstående. Observera att jag tycker att det är en vidrig hemsida, men just den här listan visar ju tydligt hur många som åker fast, skyldiga som oskyldiga.

Kommentatorn Valter kör en annan myt – den om att sexförbrytare alltid nekar. Han hade till och med läst att ”100 procent ljuger”. Valter skrev:

Samtidigt ska man vara väldigt medveten om hur många som ljuger som begått sexuella övergrepp. Läste nånstans att det faktiskt är så många som 100% som begår sexuella övergrepp på barn som ljuger och säger att de inte gjort något. Alltså alla ljuger om det. Pedofiler ljuger till 100% och nekar till brott. Det tycker jag inte att man ska glömma bort. Polisen är mycket medveten om statistiken och ser allvarligt på det.

Denna myt är särskilt obehaglig, tycker jag. För i förlängningen kommer själva nekandet i sig att bli ett bevis: ”Aha, du nekar! Etersom alla pedofiler nekar så vet jag nu att du har gjort det!” Det påminner om hur man gjorde under häxprocesserna med vattenprovet – om de anklagade sjönk och drunknade var de oskyldiga, om de flöt var de skyldiga.

Jag läser väldigt många domar och vet att det inte är sant att alla ljuger. I dag hittade jag till exempel den här domen från Attunda tingsrätt, avkunnad 4 april 2011, mot en kvinna som tillsammans med sin man haft sex med sin son och sonens kusin. Kvinnan dömdes till 4,5 års fängelse och hennes man kommer att få sin dom så fort hans rättspsykiatriska undersökning är klar.

Det intressanta med den här domen är att den är så tydlig. Både kvinnan och mannen erkänner att de har haft sex med sonen och sonens kusin, men menar att vissa saker är överdrivna och att andra inte ägt rum. Men de blånekar inte, vilket enligt Valter alltid är fallet med incestförövare. Hans påstående är härmed, med råge, dementerat.

Domen är även intressant såtillvida att jag tror att den beskriver ett ganska vanligt tillvägagångssätt i incestuösa familjer – själva motsatsen till vad som brukar påstås i debatten. Övergreppen har skett med lock och pock, inget våld eller tvång har använts. Ingen har hotats till livet om inte hemligheten bevarats, tvärtom har två av barnen själva bestämt att detta ska vara hemligt.

Det verkar inte heller som om sonens kusin (den som varit mest utsatt) har upplevt sig som ett offer förrän han fick en flickvän och berättade för henne vad han varit med om. I domen står det visserligen att det var han själv som blev illa till mods när hon ville fotografera honom naken, men det låter i mina öron som en efterhandskonstruktion. Inga foton har hittats, inget av de andra utsatta barnen har sett någon kamera etc.

Nu menar jag givetvis inte att det var okej av hans farbror och faster att ha sex med honom. Verkligen inte. Domstolen ser ju också mycket allvarligt på det inträffade och dömer ut hårda straff.

Men den som verkligen vill veta hur barn som varit med om incest eller andra sexuella övergrepp i barndomen mår, kan läsa The Trauma Myth av Susan A. Clancy. Denna amerikanska psykolog blev själv chockad när hon under sin forskning insåg att det som orsakade trauman hos de utsatta barnen inte var själva övergreppen i sig, utan det som händer när de blir medvetna om samhällets syn på det inträffade och när de får ”hjälp”.

Medan övergreppen pågår blir barnen sällan rädda eller panikslagna utan mest konfunderade. De förstår (av begripliga skäl) inte riktigt vad sex är, men eftersom det är sällsynt att förövarna plågar och skadar barnen, kan de uppleva det hela som skönt men konstigt.

Och här kommer Clancys extremt kontroversiella men icke desto mindre banbrytande upptäckt: Hela industrin kring ”incestöverlevarna” gör mer skada än nytta. Genom att ständigt behandla offren som om det som hände var fasansfullt och ger livslånga skador, utsätter de offren för nya och ibland ännu värre kränkningar än övergreppet i sig självt.

Förstår ni så hemskt? Med nästan allt annat som händer oss i livet går själva behandlingen ut på att man ska lägga det inträffade bakom sig och inse att man kan leva ett bra liv ändå. Men barn som varit med om sexuella övergrepp får lära sig att det var så fasansfullt att de aldrig kommer att bli riktigt normala igen. Trots att de själva inte kände så från början, så med all ”hjälp” de får kommer de snart att känna sig värdelösa, äckliga och dömda till evigt lidande.

Må straffet en dag bli mycket kännbart för alla dem som ”behandlar” barn och unga på detta omänskliga vis.