Kategoriarkiv: Uncategorized

Om incestpaniken i Finland


Signaturen Observer länkade häromdagen till en artikel i finländska webbtidningen City, en artikel som få av oss kunde läsa eftersom vi inte behärskar finska. Nu har Observer varit vänlig nog att översätta den och jag har putsat lite på språket. Artikeln är från 2007, men mycket intressant för den fångar flera av de vanligaste misstagen myndigheterna gör i sin jakt på incestförövare. Det värsta av allt är att de inte förstår att de skadar barnen genom sina våldsamma ingrepp i familjerna.

En annan sak som bör påpekas är att kulmen inte alls nåddes på 90-talet i Sverige – incestanklagelserna är fler än någonsin nu. Det är sant att några domar revs upp, men det ledde inte till några reella förändringar. Flera familjerättsjurister säger numera öppet att de varnar sina manliga klienter för att driva vårdnadsmål – den som utmanar mamman om vårdnaden drabbas förr eller senare av incestanklagelser.

Här följer den översatta artikeln:

Tills motsatsen bevisats

Många anklagas för incest, trots att det saknas bevis. Varför trefaldigades incestanklagelserna på ett decennium? Är det frågan om en epidemi eller om moralpanik? Maktmissbruk eller inbillningssjuka? Och hur försäkrar man sig om barnets och förälderns rättsskydd?

1999 skilde sig Esbobon Ari och hans fru. Barnen stannade hos modern. Fadern fick umgängesrätt med barnen på särskilda tider men mycket snart inträffade en överraskande vändpunkt. Ari summerar:

”Jag fick ett samtal från socialmyndigheterna, där de sa att nu tänker vi ta ifrån dig umgängesrätten med dina barn och du inte kommer att ha någonting kvar.”

Ärendet började med anklagelser om sexuellt utnyttjande av hans egna barn, incest.. Modern hade fabricerat ihop anklagelserna med hjälp av chefen för en kvinnojour. Någon dom fick Ari inte, men hans barn hölls borta ifrån honom. På tre månader fick han inte träffa sina barn utan övervakning och senare begränsades umgänget till bara två timmar varannan vecka.

När anklagelserna om incest inte ledde någon vart stämplade man honom som våldsbenägen. Modern till Aris yngsta barn anslöt sig även hon till vårdnadstvisten och beskyllde honom för att ha våldtagit henne. Kvinnan dömdes senare för ärekränkning.

Man försökte stöta ut fadern ur barnens liv med olika anklagelser. Det fungerade för stunden. Under drygt två månader fick Ari bara träffa sina barn med övervakning och därefter bara två timmar varannan vecka. Ett år senare utfärdade en barnpsykiater ett yttrande där det konstaterades att Ari var en bättre vårdnadshavare för barnen än modern. Nu har han delad vårdnad om barnen.

I början av 1990 talet fick den finländska polisen ta emot cirka 300 anmälningar om sexuellt utnyttjande av barn. År 2006 var det mer än tre gånger så många. Under senare år har cirka en fjärdedel av fallen gått till åtal. Cirka en femtedel av incestanklagelser gäller far och son. Enligt socialmyndigheternas källor så förhåller det sig på detta sätt i närmare hälften av alla fall.

Det mest klassiska fallet: Niko

Aris erfarenheter är på intet sätt ovanliga. Speciellt vid skilsmässor är det oroväckande vanligt att man slår incestkortet i bordet. Faderns rättigheter är då begränsad, och barnets åsikt lyssnar man inte på. Socialverket agerar direkt på anklagelserna och fadern isoleras från familjen.

Man lyssnar inte heller alltid på modern, utan väljer att lyssna på socialarbetaren och barnpsykiatern. I dessa fall omhändertas barnet och isoleras från bägge föräldrarna. Detta förfarande upplevs som abrupt och överraskande.

Fallet Niko är klassiskt. 1990 så lekte Niko stjärtlekar, som ansågs opassande, med de övriga barnen på sitt daghem. Detta ledde till att han omhändertogs, föräldrarna förvägrades umgänge utan övervakning under tre års tid. Efter tre och ett halvt år på olika fosterhem återbördades han av länsrätten till sitt eget hem.

”Varför drabbades just jag”, lär Niko senare ha frågat sin mor.

Åklagarna driver dessa inceståtal med en personlig glöd, så försvaret har alltid en besvärlig dust framför sig. Om den åtalade vill försäkra sig om sitt rättsskydd bör han anlita en duktig advokat.

År 2003 åtalades ett par för sexuellt utnyttjande av sin egen dotter. Under polisutredningen försvann en del av materialet – det som inte styrkte åtalet. Inget hördes om de klädesplagg som hade skickats in för spermieanalys. Beslagtagna fotoalbum, hemvideon och datorer nämndes inte i rapporten. Föräldrarna hade turen att ha råd att anlita en skicklig advokat, som lyckades avslöja hela åtalet som en fars. Dottern återbördades till sina föräldrar men den friade fadern konstaterade:

”Med en vanlig knegares lön skulle man inte klara en sån här process. Man ruinerar sig nog på kuppen. Kommunen har större resurser.”

I detta fall hade man förresten också tur. För även när åtal ogillas, är det inte säkert att barnet får komma hem. I ett exempel slussades en liten flicka mot sin vilja under åtta års tid mellan olika fosterhem, trots att domstolarna under denna tidsperiod inte fann några bevis för incest.

Man kan överklaga omhändertagandet till en förvaltningsdomstol, men processen tar flera år i anspråk, och domstolen blandar sig ogärna i sådana fall. Ämnet är så känsligt att man vill lägga ansvaret på socialarbetaren, fastän denne saknar såväl juridisk som vetenskaplig kompetens för att avgöra fallet på ett opartiskt sätt.

Fallet Leena Muranen

Mentalvårdaren Leena Muranen är ett typexempel på en som fabricerar incestanklagelser. Hon har under 2000-talet fällts åtta gånger i rätten, senast 21 december 2007 i tingsrätten i Toijala, fick hon nio månaders ovillkorligt fängelse för ärekränkning.

Muranens förfaringssätt har varit att stödja mödrarna ända in i det sista. Hon har förfalskat barns vittnesmål och skrivit yttranden om människor hon aldrig träffat. I en intervju i ett TV-program, som producerades av Rundradion 2002, fick hon frågan: Varför lyssnar du aldrig på de människor som du beskyller?

Hon svarade: ”Först och främst handlar det om tidsbrist, och för det andra så är alla sexförbrytare i allmänhet sådana skickliga ordvrängare … så varför skulle jag egentligen kasta pärlor åt svin, om vi säger så?”

Till råga på allt har Muranen påstått att det aldrig varit frågan om grundlösa anklagelser när hon misstänkt incest. Det här synes vara en allmän princip bland de människor som initierar många brottsundersökningar.

Den anklagade ges inte ens tillfälle att försvara sig, om rätten ogillar åtalet. Rättens beslut påverkar på intet sätt barnets omhändertagande eller umgängesrätten – det är förvaltningsdomstolen som beslutar i dessa frågor, om den överhuvudtaget väljer att göra det. Och åklagarna ber givetvis inte heller den åtalade om ursäkt efter ett frikännande i domstolen.

Däggdjur åtrår inte sin egen avkomma

Forskningsdirektören Anu Suomela vid Sexpo har gått igenom protokoll och bevismaterial från åtskilliga rättegångar om sexuellt utnyttjande av barn. Hon har analyserat det vetenskapliga i undersökningsmetoderna och också jämställdheten mellan parterna under rättsbehandlingen. Det ser dåligt ut.

Eller vad sägs om barnpsykiatern, som ur eget huvud kom fram till att barnet hade erkänt att han/hon blivit sexuellt utnyttjad, och sedan vägrade att lyssna på barnets protester? När barnet blev argt, ansåg psykiatern att aggressionerna berodde på att sexuellt utnyttjande är ett så svårhanterligt ämne.

I fallet Niko användes hans teckningar av gevär och knivar som bevis för övergrepp. I ett annat fall ansågs det faktum att ett barn på barnhem vidrört sig själv, utgöra grund för att omedelbart misstänka fadern för incest. Faktorer av de mest varierande karaktär påstås ofta vara symptom, trots att forskarna inte lyckats hitta symptom som de facto visar om ett barn blivit sexuellt utnyttjat eller ej.

De metoder som används av finländska psykologer och psykiatrer vid intervjuer av barn, ger falska resultat. Föreskrivna råd och anvisningar följs sällan. Frågor upprepas gång på gång och barnet förleds att svara ja. Ofta genom att exempelvis i samband med docklekar framför suggestiva frågor som: ”På vilket ställe vidrörde pappa dig?”

Vattentäta bevis vid incestanklagelser är ytterst ovanliga, vilket beror på att incest är mycket sällsynt.

”Om det är frågan om ett litet barn och den misstänkte är en förälder, så har med största sannolikhet inget brott ägt rum”, konstaterar Suomela.

Precis som övriga däggdjur så avskyr en vanlig människa att ha sex med sin egen avkomma – eller med små barn överhuvudtaget. Att avvika från den här trenden är ytterst ovanligt. Så hur är det då möjligt att det formligen haglar beskyllningar?

”Orsaken är väl den fortsatta publiciteten kring ämnet. Sexuellt utnyttjande har varit en patentlösning i amerikanska filmer för att förklara människors problem”, säger Suomela.

Vem skyddar barnet?

Den svenska rättspsykologen Lena Hellbom Sjögren har gjort en grundlig undersökning av fallet Niko. Enligt henne äventyrade myndigheternas ingripande barnets hälsa och utveckling, precis som i många liknande fall.

Den häxjakt som de grundlösa incestbeskyllningarna utgör, skadar i slutändan barnet mest av alla. Alltså just de som barnskyddet, socialinstansen och barnpsykiatrin är till för att skydda.

Även när ett sexuellt utnyttjande verkligen har inträffat, så gör de vuxnas hysteriska bemötande av barnet mera skada än nytta. Med experters hjälp upplärs och invaggas barnet i rollen som offer. Enligt vissa undersökningar kan detta förfarande vara mera skadligt för barnets psykiska välbefinnande än att ha blivit sexuellt utnyttjat.

”Inte ska man gå ut och indoktrinera ett offer på detta sätt. Det gör man ju inte heller vid någon annan olycka”, säger Suomela.

”Vi säger ju inte till andra offer att nu är du invalidiserad för resten av ditt liv och du kommer att få det svårt framöver. Utan vi är till hjälp och stöder och uppmuntrar barnet i stället.”

Vid HNS (Helsingfors och Nylands Sjukvårdsdistrikt) har man reagerat på den oroväckande utvecklingen och grundat en speciell rättspsykiatrisk kunskapscentral för barn. Centralen avlastar polisen och rättsmyndigheten i deras arbete, då man inte längre i onödan begär undersökning från sjukhuset. Detta förbättrar också medborgarnas rättssäkerhet. På annat håll finns inte samma expertis till handa. Framförallt i Birkaland har detta lett till en stor mängd förundersökningar.

I Sverige nådde pedofili- och incestvågen sin kulmen på 90-talet varefter man började upphäva ogiltiga domar. I USA nådde man kulmen redan tidigare. Men Finland släpar efter. Högsta Domstolen tillkännagav i december ett unikt domslut, där en fällande incestdom från Hovrätten synades noggrant och upphävdes. Efter åratals processer i domstolar friades slutligen fadern från anklagelserna.

De mest obskyra argumenten som använts för att bevisa incest

1. Barnet använder sig av fula ord.

2. Barnet är sängvätare.

3. Barnet ogillar vit sås.

4. Barnet är frustrerat efter omhändertagandet.

5. Barnets far är schackspelare.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1000 oskyldiga i svenska fängelser?


Jag publicerar här Max Scharnbergs recension av Thérèse Juels bok Fällda för sexövergrepp. Max har själv studerat två av fallen i Juels bok och redogör här för de många motsägelser från målsägarna som åklagare och domare helt bortsett ifrån för att kunna fälla den misstänkte. Jag gillar Max idé om ett Försvarsinstitut!

 

Vid ett möte den 19 april år 2010 berättade Högsta Domstolens f d ordförande Johan Munck att en bekant åklagare ansåg att 20 % av dem som sitter i fängelse inte har begått de brott som de fällts för. Själv hoppades Munck att det inte skulle vara mer än 10 %. Men han konkretiserade vad detta innebär: det finns mellan 500 och 1000 oskyldiga i våra fängelser, och en del har fått mycket långa straff. Det dröjde många år innan någon gjorde en grundlig analys av styckmordsfallet och Thomas Quick-fallen. Men i dag finns det få som tror på de dömdas skuld.

Många undrar i stället över hur de alls kunde fällas på grundval av den s k bevisningen. Det tycks inte röra sig om enstaka olycksfall i arbetet, utan om toppen av ett isberg. Detta framgår bl a av f d justitiekanslerns utredning, och även av en nyutkommen bok Fällda för sexövergrepp – om rättsfall i Sverige, i vilken Therese Juel redovisat tio andra fall som gått snett.

Jag fäster mig vid några mönster som återkommer i flera fall: stölder, dagböcker, påstådda ögonvittnen. Dessutom ändrar många flickor sin berättelse, när deras tidigare versioner motbevisats, eller om de har glömt vad de sagt tidigare. Men i en och samma omständighet ser domstolarna ett bevis ”bortom rimligt tvivel” ifall den framförs av åklagaren, medan den viftas undan om den kommer från försvaret. I boken ingår t o m ett mål där alls ingen har beskyllt den åtalade för brott. Åtalet hänger i luften, ty åklagaren har inte ens en målsägande att stödja sig på. Ett antal mindre tillverkningsföretag är inhysta i samma byggnad.

Den 22 september 2004 kl. 22:08 slår stöldlarmet på. Väktaren som befinner sig mitt i staden åker omedelbart till byggnaden. Han är framme efter sex minuter och har hela tiden telefonkontakt med en kollega som befinner sig hemma. Utanför byggnaden ser han en kvinna med en hund. När hon ser honom ropar hon ”Gå ut!! Gå ut!!” Detta hör kollegan tydligt i telefonen. Kvinnan försöker försena väktaren. Hon försöker också att få honom att gå in genom en annan dörr än den han måste använda för att stänga av larmet.

Sekunderna innan väktaren skulle gå in genom dörren säger kvinnan att hon har blivit våldtagen och att hon håller på att svimma. Väktaren hjälper henne att lägga sig ned. Detta försenar honom naturligtvis, men efter att ha stängt av larmet tillkallar han polis och ambulans. Det är obegripligt varför ett våldtäktsoffer skulle ropa ”Gå ut!! Gå ut!!” vid åsynen av en väktare. Och kvinnan hade inga problem med att stå upp förrän väktaren befann sig intill dörren. Själv tyckte han att kvinnan simulerade. Till polisen säger hon att våldtäktsmannen var en av de tre ester som arbetar i byggnaden.

Nästa dag förhörs alla tre. De fotograferas också. Efter ännu en dag deltar kvinnan i en fotokonfrontation. Hon får se foton av åtta personer, framifrån och i profil, däribland alla tre ester. Hon pekar ut person nr 2 och säger sig vara ganska så säker. Samma dag träffar hon en kurator och säger att hon vet vem som våldtagit henne. – Men nr 2 är inte från Estland. Några få dagar senare dör kvinnan av en blandning av alkohol och tre mediciner. Det är livsfarligt att blanda två av medicinerna.

På vilka sätt har kvinnan identifierat förövaren? (a) På foto utpekade hon ingen av esterna utan en person som inte ens arbetade i företagshuset. (b) Hon har sagt att det var en av de två esterna som hennes sambo pekade ut för henne en söndag två veckor tidigare. Men redan innan fotokonfrontationen sade hon uttryckligen att det inte var den yngre av esterna. Den man som fått pseudonymen Richard var inte bara den yngste av esterna utan den yngste av alla som arbetade i huset. (c) Hon har sagt att förövaren inte hade någon skäggväxt. Men just Richard har en stor mustasch. (d) Hon har sagt att förövaren hade kort hår, och det hade inte Richard. Det finns m a o fyra angivelser som alla utesluter Richard.

Sedan hände ingenting under lång tid. Några veckor senare åkte Richard till Estland och hämtade hit sin fru och sina barn. Men 11 månader efter stöldlarmskvällen häktades Richard, ty hans säd hade hittats i kvinnans könsorgan. Han fälldes och ådömdes 2½ års fängelse och 10 års utvisning. Om åklagaren hade ansett detta vara ett starkt bevis, hade han knappast förhållit sig passiv i 11 månader. Dessutom kan den gynekologiska undersökningen inte utesluta att säden kommit dit t o m en hel vecka tidigare.

Polisförhören gällde alltid vad som hände på stöldlarmskvällen, och man hade aldrig visat Richard ett foto av kvinnan med hunden. Domarna ansåg Richards berättelse om ett tidigare samlag med en tillfällig kvinna för orimlig, därför att hon var supervillig. Men även i så fall kan den inte slå ut de fyra nyss nämnda motbevisen. Dessutom kunde en verklig våldtäktsman lätt ha hittat på en historia som var mer ”trovärdig” i domares ögon.

I skrifter om bevisvärdering finner man ej sällan påståenden om domarnas förtrogenhet med allmänna sannolikheter. Nu har forskning visat att de inte har en dylik förtrogenhet. Men domare borde dessutom tänka på att människor som kommer i kontakt med speciella institutioner (domstolar, hjärtkliniker, psykiatrin etc.) har hamnat där just därför att de sannolikheter som gäller i samhället i stort, inte gäller för just dessa personer. Varifrån skall domare skaffa sig kunskap om den sexuella supervilligheten hos kvinnor som har närapå dödliga mängder av fyra gifter i blodet?

Hur bortförklarade man resultatet av fotokonfrontationen? Åklagaren fann det naturligt att kvinnan hade misstagit sig, ty hon hade enbart fått se gamla bilder som polisen hade liggande. Men kan domarna verkligen ha förbisett att fotona av esterna var högst 24 timmar gamla? Dessutom hade Richard endast varit i Sverige i två månader innan stöldlarmskvällen. Fallstudier är ofta mycket lärorika.

Och när alla fakta läggs på bordet, inser man att Richard-fallet inte innehåller några komplikationer. Däremot ingår det många teoretiska aspekter i ett annat fall som rör 60-åriga Lars och 14-åriga Marie. Bl a förekommer det läkarjournaler och dagböcker från båda parter. Två män, däribland Lars, visade upp läkarjournaler enligt vilka de var impotenta. Inte Lars utan den andre led dessutom av svår njurbäckeninflammation och misstänkt prostatacancer, så för honom var det slut med sex. Men i båda fallen viftade domstolarna bort dessa bevis med motiveringen att läkarna endast vet vad patienterna har sagt. Och, fortsatte domstolarna, patientutsagor inte blir sannare av att stå i en läkarjournal.

Detta argument är malplacerat därför att domstolarna mestadels accepterar det som står om målsäganden i läkarintyg och journaler. ”Orsaken till att Marie sökte hjälp var att hon mådde psykiskt dåligt efter att hon börjat få minnesbilder från sexuella övergrepp. Sommaren –03 började hon må dåligt, sov inte, kunde inte äta. Det var då mardrömmar började dyka upp om övergreppen.” Denna läkare har ju inte heller annat än patientens ord ang. sömnrubbningar, ätbesvär, mardrömmar eller övergrepp. Läkaren gick likväl i god för att Marie hade gjort ett självmordsförsök just p g a övergreppen.

När rättegångarna och överklagningsmöjligheterna var slut, upptäcktes det att Marie verkligen hade gjort ett självmordsförsök. Men det gjorde hon tre månader innan hon träffade Lars för första gången. Läkarintyget är bl a baserat på den psykoanalytiska teorin om bortträngning, minnesförlust och senare återkomst av övergreppsminnena. Försvaret anlitade en sakkunnig som redogjorde för att bortträngningsteorin är ett vetenskapligt bedrägeri. Men då ändrade åklagaren, målsäganden och hennes biträde bara berättelsen. Marie hade ingenting bortträngt, utan hon hade hela tiden kommit ihåg övergreppen.

Samma läkare hade dessutom uppfunnit en egen diagnos och falskeligen påstått att den ingår i DSM-IV, som är den diagnostiska manual som används över halva världen. Men om en läkare felaktigt tillskriver patienten minnesförlust och senare återkomst av minnena, så bör hennes kompetens ifrågasättas. Men i stället ifrågasatte domarna försvarets sakkunniga. Marie har ett lyte och säger själv att hon har mobbats i skolan för det. Överläkaren försäkrade att Maries beskyllningar mot Lars absolut inte kunde ha orsakats av hennes lyte.Den försvarssakkunniga noterade att överläkaren alls inte kunde veta detta, samt att överläkaren dessutom hade utgått från en allt-eller-intet-lag: endera är övergreppsbeskyllningen till 100% eller till 0% orsakad av lytet. I domen betecknas denna kritik så att den sakkunniga har hängivit sig åt spekulationer.

Båda Lars och Marie har fört dagböcker. I Maries dagbok anges ett kryss vid det datum Lars hade haft sex med henne. Självklart är det lätt att tillfoga dylika kryss i efterhand. Och Lars kan bevisa att han inte befann sig på den gård där övergreppen skulle ägt rum på somliga av de utpekade dagarna. Alla kryssen har dessutom skrivits med samma kulspetspenna, som ofta skiljer sig från den penna som använts för att skriva dagens utförligare text. Och om ett övergrepp hänt en bestämd dag, är det egendomligt att en dylik upplevelse inte har satt minsta spår i dagbokens normala redogörelse för anmärkningsvärda händelser under dagen.

På frågan varför hon fortsatte  komma till Lars, när hon ständigt missbrukades, svarade hon: ”Jag blev så van vid det.” Om överläkaren tror på bortträngningsteorin, hur vill hon då förklara Maries kryss? Fram till år 2003 skulle Marie haft minnesförlust ang. övergreppen. Råkade hon ut för en lång serie av minnesförluster, en efter varje samlag? Eller upplevde hon en enda stor minnesförlust efter att övergreppen tog slut? Hann hon precis sätta kryss i dagboken direkt efter samlagen och innan hon råkade ut för minnesförlusten? Hur kunde hon nästa gång komma ihåg att hon skulle skriva något som helst – och om detta skulle vara ett kryss eller en cirkel?

Marie har påstått att flera utomstående har varit ögonvittnen till övergreppen. Tyvärr förnekar samtliga ”ögonvittnen” detta. Om detta skriver domstolen bara att även om ingen har sett något, så kan övergreppen likväl ha hänt. Men detta är ett goddag-yxskaft svar. Om Marie falskeligen har postulerat ögonvittnen som inte existerar, så är hon definitivt inte trovärdig och pålitlig ang övergreppen. Domstolen tog inte heller intryck av att de sexuella beskyllningarna började just efter att Lars hade polisanmält Marie för att ha stulit 4000 kr från honom.

Therese Juels bok kan utgöra utgångspunkten för många teoretiska problem. Det förefaller som om domarna förlitar sig på en sorts ”magkänsla” och sedan rättfärdigar den med handplockade detaljer. Men om detta är vad som sker, så är det olyckligt att juristerna lär sig s k ”bevisvärderingsmetoder” som ändå inte ger någon vägledning i konkreta fall. I boken får vi se försvarsadvokater som är ansvarsfulla och ihärdiga – men också sådana vars insats är till ingen nytta.

Och här kommer vi in på ett mycket viktigt område: ”häktning med restriktioner”, där den åtalade inte får träffa andra än sin försvarsadvokat. Jag kan inte se att denna åtgärd var befogad i något av de fall som Juel beskriver. Kanske har den snarare missbrukats av åklagare som har funnit sin egen bevisning svag. Men häktade personer vet sällan vilka rättigheter de har. Och man kan inte vänta att en advokat, som i ett rättsfall endast ser en inkomstkälla, skall informera klienten om att han under vissa omständigheter har rätt att byta advokat. Dessutom kan släktingar ibland hitta starka bevis som talar mot åtalet.

På sikt menar jag att vi inte kommer ifrån den lösningen att inrätta ett allmänt försvarsinstitut, sidoordnat med åklagarämbetet. Ett försvarsinstitut kunde tillhandahålla relevanta fakta, t ex att det varken existerar bortträngning eller övergreppssymptom. Däremot behöver vi ingen ny lag för att se generöst på arvodet åt advokater som lägger ned mycken tid på att hitta bevisning som kan bli avgörande för fallets utgång.

Bloggutmattning!


Hej Karina och alla andra som undrar varför jag inte bloggar!

Även om det är kul att ni saknar mina blogginlägg så måste jag tyvärr meddela att jag inte kommer att börja blogga på samma sätt som förut. Det tar helt enkelt för mycket tid och energi och inte en krona betalt får man.

Läs mer

Crimenews recenserar ”Keith och jag”


Patrik Nyberg recenserar min bok på sajten crimenews.se. Även Patrik har fastnat för partierna om mitt liv, men han är den första recensenten som ser det jag själv tyckte var så viktigt med boken: att visa på hur makalöst svårt det kan vara att välja ett laglydigt liv om man kommer från den sorts miljö som bröderna Cederholm växte upp i. Och det bara fortsätter i generation efter generation.

Läs mer

Fin recension av bloggaren Jerry!


Mitt i all julröra har jag missat att Jerry lagt upp en fin recension av min bok. Läs den här!

Läs mer

Kanonrecension i Sydsvenskan!


Försov mig i morse och vaknade av att det plingade till i mobilen – någon hade skrivit i min Facebook-logg: Grattis till den positiva recensionen i SDS! Gissa om jag for som skjuten ur en kanon upp ur sängen och slet åt mig tidningen. Lycka!

Läs mer

Recension i Göteborgs-Posten


Lars Åberg recenserar Keith och jag i Göteborgs-Posten.

Läs mer

Janne Josefssons märkliga arbetsmetoder


Ett misstag – och jag är rökt, sa TV-journalisten Janne Josefsson nyligen i Aftonbladet. Eftersom han gör så omdiskuterade program, förklarade han, har han mångas ögon på sig och därför blev han livrädd när han för några år sedan stoppades i en trafikkontroll och fick blåsa i alkomätaren – han hade ju druckit en del kvällen innan …

Läs mer

Lokaltidningen skriver om ”Keith och jag”


Jag har ju helt missat att lägga upp länken till Lokaltidningens reportage om boken. Själva papperstidningen (upplagorna för Malmö och Helsingborg) kommer inte förrän 8 december, tror jag, men artikeln ligger redan på nätet. Klicka här!

Läs mer

Bättre länk till filmen


Reklamfilmen om boken hackar tyvärr i den inbäddade version jag la upp förra veckan.

Läs mer