Rättskämpen

1984 följde jag resningsrättegången mot Keith Cederholm som, trots att han var oskyldig och hade alibi för brandkvällen, hade dömts till tio års fängelse för mordbrand och grovt vållande till annans död. Eftersom jag själv växt upp i Helsingborg kände jag förstås till bröderna Cederholm, det var dem man skulle akta sig för när man var ute på fredags- och lördagskvällar. De slogs och levde rövare, det ”visste” alla. Inte för att jag någonsin stötte ihop med någon av dem – de var snarare något slags fantomer vars rykte växte för varje vecka. Dessutom hade de en pappa som hette Kermit som satt på puben Charles Dickens och hade strumporna fulla med sedlar …

Man kan nog säga att jag var ganska tagen av hela den där historien med den nedbrunna motorgården Granbacken. Förutom bröderna Cederholm som jag alltså bara kände till, så hade jag bara några år tidigare umgåtts med en av de andra i gänget som dömts. Han kallades Forskarn och vi hade gått i samma klass i 9:an och hängt med samma gäng på Närlunda (bilden t v). Men när de greps och senare dömdes bodde jag i Göteborg och gick journalisthögskolan och följde inte målet.

1983 var jag tillbaka i Helsingborg och jobbade på Nordvästra Skånes Tidningar (numera en del av Helsingborgs Dagblad). Jan Guillou var programledare för Magazinet i TV och en dag gjorde han ett program om Keith Cederholm som enligt honom var oskyldigt dömd. Detta kom han sedan att bevisa genom att göra allt det som polis och åklagare låtit bli att göra eftersom de var övertygade om att ”den där jävla Cederholm” var skyldig och endast arbetat för att sätta dit honom. Att Jan Guillou lyckades få ut Keith Cederholm ur fängelse och fixa dåtidens bästa försvarsadvokat Henning Sjöström till honom, gjorde stort intryck på mig. Jag insåg till fullo att jag hade världens viktigaste yrke, med makt att dra fram orättvisor och rädda oskyldigt dömda ur fängelset!

När Keith ett par år efter den friande domen åkte i fängelse igen, var det förstås mumma för alla som envist hävdat att han trots alla bevis på motsatsen nog ändå var skyldig. Jag som hade följt hela resningsrättegången i hovrätten i Malmö, visste med hundra procents säkerhet att han var oskyldig till branden på Granbacken, men hans fall kändes inte längre så kul att prata om. Jag förpassade minnena längst bak i mitt medvetande och kvar blev bara mitt passionerade rättspatos och min insikt att helt oskyldiga människor kan dömas till långa fängelsestraff av svenska domstolar. Det var inte förrän alldeles nyligen när jag träffade Keith igen, som jag insåg hur hans fall påverkat hela mitt yrkesliv.

När jag jobbat några år på Kvällsposten (hette iDAG 1990-1996) i Malmö hittade jag ett incestmål som fick mig att allvarligt ifrågasätta hur det svenska rättsväsendet fungerade. Den misstänkte, som var polis, hade av sin nu vuxna dotter anklagats för en våldtäkt sex år tidigare. Det otäcka var att allt var hemligstämplat, rättegången hölls bakom lyckta dörrar och till och med domskälen var hemliga. Det enda man fick veta var att mannen dömts till flera år i fängelse. Jag ringde upp polisen som sa att jag var välkommen hem till honom där jag kunde läsa vartenda papper i målet. Egentligen trodde jag inte att han var oskyldig, jag var bara upprörd över att det hölls hemliga rättegångar som producerade hemliga domar i rättsstaten Sverige. Efter att ha gått igenom hela målet var jag inte längre upprörd, jag var chockerad och ursinnig över denna parodi på rättvisa som polisen råkat ut för. Och allvarligt oroad – fanns det flera sådana fall? Satt det fler oskyldiga pappor i svenska fängelser?

Jag började forska i saken. Jag läste allt jag kom över, beställde böcker från USA och intervjuade alla möjliga människor. Jag granskade förundersökningar och domar och snart stod det klart att jag snubblat över en rättsskandal utan dess like (det enda man kan jämföra med är faktiskt 1600-talets häxprocesser). Här fanns inte bara någon enstaka felaktigt dömd person, här fanns ett stort antal människor som alla råkat ut för samma sak – på grund av tio års systematisk propaganda från organisationer som Rädda Barnen och Roks om att kvinnor och barn aldrig ljög om sexuella övergrepp, hade domstolarna sänkt beviskraven och dömde män helt utan bevis. Vissa formuleringar återkom i så gott som alla domar, såsom ”målsägandens berättelse bär det självupplevdas prägel” och att man inte kunde föreställa sig att någon ”oriktigt skulle anklaga” sin pappa eller sin före detta man för ett så vidrigt brott.

Mitt grävande resulterade i artikelserien Incestpaniken som publicerades i Kvällsposten/iDAG 1992. Jag skrev om paret som fått sin dotter omhändertagen för att hon sagt på dagis att hon ”hoppat på pappas snopp”, vilket hon också gjort. När hon busade i föräldrarnas dubbelsäng en morgon hade hon råkat landa på ett ställe där det gjorde ont och pappa sa just: ”Aj, du får inte hoppa på pappas snopp, det gör ont!” Nu hade dottern varit omhändertagen i flera år och de fick bara träffa henne ett par timmar i månaden i ett sterilt, kommunalt sammanträdesrum. Jag skrev om två par i Helsingborg vars döttrar i tonåren blivit påverkade av skolkuratorn och anklagat papporna för övergrepp. Flickorna hade fått hundratusentals kronor i skadestånd, papporna hade kastats i fängelse och mammorna hade startat en rättssäkerhetsförening. Jag skrev om Clevelandskandalen, om alla felaktigheter i Monica Dahlström Lannes bok Mot dessa våra minsta och jag avslöjade att det inte alls var så att 20-25 procent av alla barn utsattes för sexövergrepp i familjen. Den enda vetenskapligt korrekta undersökningen hade gjorts av Heikki Sariola på finska Centralförbundet för barnskydd och den visade att mellan en och fem promille av landets niondeklassare hade varit utsatta för incest av biologisk mamma eller pappa. Om man räknade in styvpappor steg siffran något, men det var ändå extremt mycket ovanligare än svenska folket och svenska rättsväsendet låtit sig övertygas om.

Nu skulle skandalen avslöjas! De oskyldiga skulle släppas ur fängelserna och få upprättelse! Jag räknade såklart med att andra tidningar skulle haka på och att den galna tid när helt vanliga svenska pappor kastades i fängelse för brott de inte begått, skulle bli en parentes i svensk rättshistoria ungefär som de åtta årens häxhysteri mellan 1668 och 1676 som kallats ”Det stora oväsendet”. Ack, vad jag bedrog mig.

Det hände ingenting. Absolut ingenting. Ingen hakade på, ingen gick vidare, ingen brydde sig om att allt de tidigare skrivit om hur makalöst vanligt incestövergrepp var i svenska familjer var osant. Trots min oerhörda besvikelse över kollegernas brist på rättspatos, gav jag inte upp. Så fort jag fick en chans skrev jag om människor som dömts utan bevis och en del artiklar gjorde faktiskt nytta. Jag skrev om i princip alla de fall som Hans-Gunnar Axberger tar upp i JK-rapporten Felaktigt dömda, de få som till sist lyckades få upprättelse. Till min förskräckelse upptäckte jag att Högsta Domstolen inte förde någon statistik över resningsärenden och därför gick det inte att med hjälp av statistik påvisa denna rättsröta. (Axbergers grupp fick börja sitt arbete med att gå igenom HD:s arkiv för att ta fram statistiken och det visade sig då att resningar i sexmål sköt i höjden från 1990-talet och framåt.)

När advokaten Pelle Svensson 1995 kom med sin bok Skymningslandet blev jag stolt mottagare av exemplar nr 60 av hans bibliofilupplaga som trycktes i 110 exemplar. Så här skrev han på försättsbladet: ”Till journalisten och rättskämpen Ingrid Carlqvist från Pelle. Jag hoppas att många kvinnor kommer att läsa denna bok.”

Ett av de värsta fallen jag stötte på var det med den mordanklagade lastbilschauffören i Halmstad. Jag fick tips om honom strax före rättegången av Tomas Eriksson som på den tiden var läkare på häktet i Göteborg och där träffat chauffören som var djupt deprimerad efter många månader i häkte. Utan kontakt med omvärlden och med en trött och oengagerad försvarsadvokat, var han på vippen att erkänna ett mord han aldrig begått. Läs mer här på min gamla blogg. Utan Tomas Erikssons larm, utan min granskning av den manipulerade förundersökningen och utan professor Germund Hesslows vittnesmål, är jag övertygad om att lastbilschauffören blivit dömd. Nu friades han av såväl tingsrätt som hovrätt.

Jag skrev också om hur fullständigt omöjligt det var att Thomas Quick var den seriemördare han utgav sig för att vara. Jag upptäckte hans villighet att erkänna vartenda olöst mord när han påstod att han varit på frimärksmässa i Malmö vid tiden för Helen-mordet (som Ulf Olsson många år senare dömdes för) och därför kanske kunde vara skyldig. När jag i Kvällsposten kunde avslöja att mannen på bilden var en känd frimärkssamlare i Malmö och inte alls Thomas Quick, trodde jag att hans försvarsadvokat Claes Borgström skulle reagera och förstå att hans klient var spritt språngande galen och behövde hjälp att bli friad, inte fälld för mord han aldrig begått. Mord som på grund av Quicks fällande domar aldrig blivit ordentligt utredda och mördare som på grund av hans falska erkännanden, gått fria. Jag tänkte också att den så kallade minnesforskaren Sven-Åke Christiansson skulle förstå att han dragits in i en sjuk människas fantasier, men jag tror uppenbarligen alldeles för mycket om människors analytiska förmåga och deras vilja ett erkänna att de begått misstag. Claes Borgström (som olyckligtvis kan bli jämställdhetsminister i en rödgrön regering) fortsatte att ta bra betalt för att inte försvara sin klient över huvud taget och Christiansson slängde luren i örat på mig när jag försökte upplysa honom om Quicks lögner.

Jag var inte helt ensam, efter ett par år började ett par andra reportrar att skriva om rättsrötan i incest- och andra sexövergreppsmål. Lilian Öhrström på DN hade också upptäckt vad som pågick i det tysta och kom 1996 ut med boken Sex, lögner och terapi. Zoran Buric hade i Gefle Dagblad skrivit flera reportage om ett uppmärksammat incestmål i Sandvikens tingsrätt. Men många fler var vi inte. Så jag skrev en debattartikel i min fackförbundstidning Journalisten och undrade vart alla rättrådiga kolleger tagit vägen. Tyckte inte de att det var skandalöst att oskyldiga dömdes i vårt land? Såg de det inte som en av journalistens viktigaste uppgift att avslöja rättsröta? Så här skrev jag:

Anklagelse om incest – vår tids häxprocesser

I begynnelsen drömmer vi om scoopet. Om att avslöja den korrumperade pampen och orsaka hans fall. Om att hitta den oskyldigt dömde och befria honom ur fängelset.

Sen kommer vardagsslitet och även om vi orkar leta så hittar vi varken korrumperade pampar eller oskyldigt dömda. Det är okej.

Men hur är alla dessa reportrar funtade som vänder ryggen åt dem som dömts utan bevis och som kanske är helt oskyldiga? Hur är ni funtade som rycker på axlarna eller, ännu värre, säger:

”Sexövergrepp och incest är så gräsliga i sig att man inte kan bry sig om att en och annan oskyldig döms. Det är ännu värre med alla dessa barn som inte blir trodda, så jag bryr mig inte om att rättssäkerheten hotas.”

Det finns en rättspraxis i Sverige som går ut på att hellre låta tio skyldiga gå fria än att döma en enda oskyldig. Den regeln ställer de flesta människor upp på – utom i sexmål. Då kan man höra folk, också reportrar, som säger det omvända: ”Hellre fälla tio oskyldiga än att låta en skyldig gå fri.”

Anklagelser om incest och andra sexövergrepp är vår tids häxprocesser, godkända och uppmuntrade av massmedierna. I cirka tio års tid rapporterades helt okritiskt allt som Monica Dahlström Lannes, Kari Ormstad och andra ”incestarbetare” påstod. I massmedierna fick de upprepa lögnerna som skulle få förödande konsekvenser för rättssäkerheten i Sverige, exempelvis att barn aldrig ljuger.

Den mest elementära journalistfrågan ställdes aldrig till Dahlström Lannes & Co: ”Hur vet du det?”

För snart tre år sedan snubblade jag över ett fall som sakta men säkert fick mig att misstänka att landet sitter på en tickande rättsskandalsbomb. Det var ett incestmål i en liten skånsk tingsrätt, den misstänkte var polis och hans nu vuxna dotter hade anklagat honom för en engångshändelse som inträffat sex år tidigare. Då mannen satt häktad drog jag slutsatsen att det måste finnas mängder av bevis mot honom. Kanske till och med ett barn …

Men jag fick inget veta – hela målet var i princip hemligstämplat. Förundersökningen var hemlig, åtalet så torftigt att det inte framgick vad mannen egentligen anklagades för och rättegången hölls bakom stängda dörrar. Inte ens den åtalades advokat fick avslöja vad hans klient påstods ha gjort.

När domen kom var endast en sida offentlig – resten, som hade kunnat bringa klarhet i vad mannen anklagats och dömts för, var försedd med hemligstämpel.

Vid det laget var jag journalistiskt upprörd. Även ett svin har väl rätt till rättvisa och den fria pressens granskning? Jag överklagade sekretessen och ringde upp den dömde som nu släppts ur häktet. Hans berättelse i kombination med genomläsningen av alla de hemligstämplade dokumenten, gav mig rysningar längs ryggraden.

För här fanns ju inga bevis. Ord stod mot ord och inte ens det faktum att flickan hade uppenbara skäl att beljuga sin far (fadern hade försökt avbryta hennes förhållande med en narkoman, genom att anmäla denne för polisen), fick domstolen att tvivla på mannens skuld. Inte ens det iögonfallande faktum att mannen hade alibi för den tid då våldtäkten enligt dottern skulle ha ägt rum. Domstolen accepterade helt sonika att åklagaren ändrade tidpunkten från ”maj 1986” till ”någon gång vintern-våren 1986”.

En oroande tanke började gnaga – fanns det fler människor som dömts utan tillstymmelse till bevisning? Fanns det fler fall vars rättsliga brister gömts undan med hemligstämpeln?

Efter flera månaders grävande var jag övertygad om att svaren på frågorna var ja. Sommaren 1992 publicerade tidningen iDAG min artikelserie under namnet Incestpaniken. Jag skrev om några av de många fall jag hittat.

Jag skrev dessutom om hur man med förvanskad statistik lyckats få oss att tro och acceptera att upp till 20-25 procent av alla barn utsätts för incest, när den enda riktigt omfattande undersökningen (Heikki Sariola, Centralförbundet för Barnskydd i Helsingfors, 1990), visade att den rätta siffran torde vara fem promille av flickorna och en promille av pojkarna.

Jag visad också att den svenska undersökningen SAM 73-90 INTE slog fast att tolv procent av flickorna och fem procent av pojkarna utsatts för incest och andra sexövergrepp, så som det refererats i massmedierna.

När man räknade bort alla dem som sett en blottare hade siffrorna reducerats till två respektive en procent, siffror som förmodligen skulle sjunkit ner till promille om undersökarna räknat bort alla dem som endast kryssat i alternativen ”varit utsatt för obehaglig beröring” eller ”fått skamliga förslag”. Hur många dessa var vägrade gynekologen Karin Edgardh (en av undersökarna) att uppge för mig.

Sedan följde tystnad. Inte en enda av de många journalister som rapporterat om ”de enormt vanligt förekommande sexövergreppen i familjen” och om ”de enormt höga mörkertalen” var intresserade av de nya siffror jag grävt fram.

Under de snart tre år som gått har jag fortsatt skriva om falska anmälningar om sexövergrepp och incest. Det är inte alltid jag får in artiklarna i tidningen, men jag vägrar ge upp om den drömmen jag hade i begynnelsen – att rädda oskyldigt dömda ur fängelset.

Ofta funderar jag över varför så många av mina kolleger håller tyst. Skäms ni över att ni tidigare låtit er luras, eller blir ni stoppade av redaktionsledningar som tycker det är behagligare att flyta med än att gå emot strömmen?

Jag vet att vi numera är åtminstone en handfull reportrar som insett att incestproblematiken rymmer två sidor – de sanna övergreppen och de falska anklagelserna. Vi är några stycken som tycker att sanningen är viktigast och att inga barn är hjälpta av att oskyldiga fäder kastas i fängelse.

Jag hoppas att vi snart är fler än alla som förordar censur. Jag hoppas att de ”reportrar” som anser att vissa sanningar inte får publiceras därför att de skadar ”den goda saken” är på utdöende.

De enda som svarade var Monica Dahlström Lannes och en reporter på TT som heter Ewa Tures, den senare hade skrivit många artiklar som spred den förras osakliga och lögnaktiga påståenden. Falskrapportering har Tures förresten fortsatt med, nu senast i skriverierna om de styckmordsanklagade läkarnas skadeståndsprocess mot staten. Precis som Anders Carlgren skriver är det extra allvarligt när TT:s reporter medvetet förvanskar sanningen eftersom TT:s artiklar publiceras av de flesta tidningar i landet. Dessa två var förstås arga på mig och tyckte att mina kolleger skulle fortsätta som förut.

1998 fick jag Sveriges Rättssäkerhetsförbunds pris på 10 000 kronor vilket förstås gladde mig enormt, men situationen var fortfarande var lika eländig som när jag började skriva. 1999 sa jag upp mig från Kvällsposten och började frilansa. Även om jag aldrig släppte frågorna helt så hade jag ingen tidning att skriva om dem i. När jag började blogga i januari 2009 väcktes mitt gamla engagemang till liv i och med boken Mia – Sanningen om Gömda. Äntligen avslöjades en av de främsta företrädarna för alla grova överdrifter om våldsamma och incestuösa pappor, som en lögnerska. Liza Marklund hade gjort som Dahlström Lannes och alla andra – hon hade ljugit för ”den goda sakens skull”. Med tanke på att Gömda varit obligatorisk läsning för alla som arbetar med våldsutsatta kvinnor har den ställt till med större skada än de flesta kan föreställa sig. Den boken har format mångas världsbild – tack vare den ”vet” alla svenskar att familjevåld är lika med ”mäns våld mot kvinnor och barn”. Trots att internationella undersökningar visar att det är lika vanligt att kvinnor slår män och vanligare att mammor slår barn än att pappor gör det, så tror inte svenska folket på det. För de har läst Gömda

Jag blev otroligt upprymd när Gömda avslöjades som grovt överdriven och fylld av lögner. Nu öppnade sig helt nya möjligheter att komma ut med sanningen. Den sanning som så länge gömts undan för ”den goda sakens skull”. Tyvärr lyckades Liza Marklund och kvinnojoursrörelsen komma ganska oskadda genom skandalen. Regeringen satsar fortfarande alla pengar på mäns våld mot kvinnor och barn och det är lika svårt som alltid att nå ut med de sanningar som inte passar det politiska etablissemanget som en gång för alla bestämt sig för att kvinnor är ynkliga offer och män är grymma förövare. Jag har otroligt svårt att förstå hur kvinnor med den denna världsbild kan kalla sig feminister, men det visar bara att det ordet är totalt förbrukat och inte har ett dugg med äkta jämställdhet att göra. Äkta jämställdhet handlar ju om att ge båda könen samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter och uppnås inte förrän kvinnor tar ansvar för sina misstag och sina brott.

Med sorg i hjärtat konstaterar jag att mina kolleger fortfarande vänder ryggen åt oskyldigt anklagade män. Det är fortfarande bara en handfull reportrar som vågar skriva om att kvinnor falskanklagar män och att domstolarna  dömer oskyldiga. Arton år efter min artikelserie är läget minst lika illa som då, kanske är det faktiskt värre än någonsin eftersom vårdnadslagen från 2006 ger mammor rätt till ensam vårdnad vid minsta samarbetsproblem, oavsett vem som orsakat dessa. De mammor som betraktar pappor som spermiedonatorer och tror att vem som helst kan ersätta den biologiska pappan, behöver bara bråka så får de myndigheternas hjälp att förpassa barnens pappa till sophögen för kasserade relationsrester.

27 april var jag och Lena Hellblom Sjögren i Kristianstad och föreläste, något Kristianstadsbladet uppmärksammade. Lena berättade om Parental Alienation, PAS, och hur illa det går för barn som utan grund förlorar den ena av sina föräldrar: Skadorna blir betydligt större om föräldern försvinner än om föräldern dör, barnen löper större risk att bli alkoholberoende, de får oftare psykiska besvär/sjukdomar och allvarliga depressioner. Något att tänka på för alla socialtjänster och domstolar som bannlyser pappan och ger barnen ”lugn och ro” hos mamman.

Själv talade jag om varför journalister inte skriver om de här sakerna. Jag tror det beror på en eller flera av följande skäl:

1. Journalister har beröringsskräck för vårdnadstvister.

2. Journalister vill inte rubba sin egen och andras världsbild där mammor är viktiga och pappor utbytbara.

3. Journalister är (liksom de flesta andra) övertygade om att incest är ett mycket vanligt problem som ger livslånga skador.

4. Journalister vill inte utsätta sig för risken att bli anklagad för att försvara pedofiler.

För det är sådana metoder de tar till, alla de som skiter i att oskyldiga hamnar i fängelser och att barn får livslånga skador av att berövas sina pappor. När deras argument tryter kallar de mig och Lena och andra som kommer dragandes med den obehagliga sanningen för ”pedofilkramare”. I december fick jag kicken från mitt uppdrag som chefredaktör för gratistidningen Villaliv sedan en eller flera anonyma personer mejlat tidningens annonsörer med hot om bojkott om de inte slutade annonsera i en tidning med en ”pedofilvänlig” chefredaktör. Hela min försörjning för 2010 försvann i ett nafs och jag har fortfarande inte fått betalt för allt arbete jag hade lagt ner eller något skadestånd för brutet kontrakt. Nu måste jag via mitt fackförbund SJF stämma Villalivs ägare.

Lena Hellblom Sjögren är nog den i Sverige som vet mest om Parental Alienation men de starka krafter som vill behålla status quo sprider rykten om att detta fenomen över huvud taget inte existerar. Det finns inte en ”seriös forskare som tar PAS på allvar längre” och ”PAS var bara ett påfund av den pedofilvänlige Richard Gardner”.

Man kan kalla det PAS eller otillbörlig påverkan eller hjärntvätt eller vad som helst, men alla normalbegåvade människor är medvetna om att människor utan skrupler kan påverka både barn och vuxna. Hur kunde annars Helge Fossmo bli dömd för att han förmått oskuldsfulla Sara Svensson att bli en mördare? Hur kunde Jim Jones övertyga över 900 medlemmar i sekten Folkets tempel att begå kollektivt självmord? Hur kan det komma sig att så gott som alla religiösa sekter övertalar sina medlemmar att bryta kontakten med sina föräldrar? Kanske för att det mest utmärkande för en sekt (och för en förälder som vill ha hela makten över barnen) är att man är övertygad om att man har den enda sanningen och inte tolererar avvikande åsikter.

20 svar till “Rättskämpen

  1. Oj, det här är intressant att läsa.
    Det är inte svårt ens för de mest motsträviga att förstå var ditt enorma engagemang kommer från. Din övertygelse att det sker något riktigt smutsigt under ytan.
    Människor offras.
    Till vilket syfte frågar jag mig?
    Underbara du Ingrid.
    Vilken kämpe du är och så modig.

    Endast döda fiskar följer strömmen.

    Jag vet, att du vet, att jag vet 🙂

  2. Det där var ju riktigt bra att ha läst igenom. Det var mycket som jag lärde mig om ditt arbete genom åren.

  3. På tal om Lena Hellblom Sjögren, som du nämner och var tillsammans med i Kristianstad, så tycker jag också att det var ett steg åt rätt håll när hon fick sin artikel om PAS publicerad i Psykologförbundets tidskrift Psykologtidningen, sidan 25-28, i numret 2008/08, bifogat som länk.

    http://www.psykologforbundet.se/Psykologtidningen/PDFtidning/PT2008_08.pdf

  4. Man kunde ju önska, i en perfekt värld, att fler tog sig igenom denna text. Att du har på fötterna för det du kämpar för kan det inte råda någon tvekan om. För någon. Om alla hästar är hemma, vill säga.

  5. Jätteintressant att läsa detta!! Du har ju gjort t.o.m. mycket mer i den här frågan än vad jag hade en aning om!! Verkligen ett otroligt jobb du gjort… och uppenbarligen lagt hela din själ i!! Synd bara att det inte finns ett helt gäng såna som du, för det är klart att det skulle behövas!!

  6. Jag kan inte annat än att bli djupt imponerad. Och tacka dig för all den tid och energi du lagt ner i denna fråga.

  7. Ping: Dagens blogtips; Ingrid Carlqvist « Full Mental Straightjacket

  8. Visste inte att du fanns. men jag är glad för det.

  9. Monica Andersson

    Du skriver här om PAS och säger citat ”Lena berättade om Parental Alienation, PAS, och hur illa det går för barn som utan grund förlorar den ena av sina föräldrar: Skadorna blir betydligt större om föräldern försvinner än om föräldern dör, barnen löper större risk att bli alkoholberoende, de får oftare psykiska besvär/sjukdomar och allvarliga depressioner. Något att tänka på för alla socialtjänster och domstolar som bannlyser pappan och ger barnen ”lugn och ro” hos mamman.” slut citat
    Vilken forskning/källa har du/hon på detta?

  10. @Monica, det handlar om ett barns grundläggande behov av anknytning till båda sina föräldrar, tar du bort denna anknytning, så är det klart att det riskerar att drabba barnet negativt under hela sin uppväxt.
    Att det senare i livet även får följdkonsekvenser borde även du kunna inse och förstå?

    Det osynliga barnet:

    http://gupea.ub.gu.se/dspace/bitstream/2077/19010/1/gupea_2077_19010_1.pdf

    Trygga och goda uppväxt villkor-hemmet-förskola-skola-kompetens.

    http://www.fhi.se/sv/Publikationer/Alla-publikationer/Kunskapsunderlag–Malomrade-3-Trygga-och-goda-uppvaxtvillkor/

    Fäders betydelse för barn och ungdomars hälsa och välbefinnande 2004

    http://www.fhi.se/sv/Publikationer/Alla-publikationer/Faders-betydelse-for-barn-och-ungdomars-halsa-utveckling-och-valbefinnande/

    Denna tar upp pappors närvaro OCH samspel.

    http://www.fhi.se/PageFiles/3236/R200417fadersbetydelse.pdf

    Sen har vi ju Grunewald som även hon slog larm för några år sedan, då det hade kommit fram att majoriteten av de manliga internerna, hade växt upp utan en närvarande far, eller fadersfigur.

    Anton Karhu
    Styrelseledamot i Pappa-Barn
    http://www.pappa-barn.se

    PS..Monica, för att förstå, får man nog även läsa lite mellan raderna, som t.ex fråga sig vad som är bakomliggande orsak till ett illa befinnande hos barn och tonåringar.

  11. Ping: Keith och jag - av Ingrid Carlqvist

  12. Hej Ingrid!
    Lyfter HATTEN för dig mycket stolt!…underbart & se en humanistisk kvinna med skinn på näsan som vågar framföra fakta & peta dessa beklagliga enkelspåriga köns feminister i ögat 🙂
    Vi behövs alla för att bräcka könspolitiken i landet av enkelspåriga egocentriska köns aktivister som glömt bort mänskliga rättigheter med alla tillbehör.
    Kvinnor har idag jämställt men man manipulerar omgivningen att tro vi lever kvar på 1800 talet…kvinnor idag är inte som förr likväl som mannen vilket ställer till det för vill ha kvinnorna i separationer då även mannen har mycket god kontakt med barnen, kanske bättre många gånger då kvinnan idag vill göra karriär men skäms för sina brister i hemmet.
    Känner igen mig själv i din drift & klarthet!
    För att kunna förstå systemet, missbruket i landet måste man nog sett baksidan av kakan själv vilket även jag gjort och verkligen satt mig in i problematiken under några år och kommit till insikt.
    Pad, sjuklig narcissism är ett mycket vanligt vapen oftast kvinnor använder sig av i vårdnadsärenden som försökts mörkas ner under lång tid..fattar inte hur feministerna kunnat de.
    Konflikts modellen man ofta använder sig av krockar med lagarna som finns och som även psykologer lär oss följa men inte som familjerådgivare 😉
    Man behöver ju inte ha många iQ för att se naiviteten, tunnelseendet, okunskapen & stelbenheten i dessa ärenden men även överlag inom rättsväsendet.
    Kör på hårt Ingrid, Du har mitt fulla stöd med många tusentals andra utsatta barn i samhället som kommer ikläm av barnhandeln som sker via tingsrätter, kvinnojourers tycka synd spel men även sociala biten som många gånger är under all kritik.
    Idag skapar man konflikter med lustig konfliktsmodell och som ytterligare ökat speciellt då konflikts lagen kom 06 som ytterligare gjort att falska inviten ökat i landet till barnens förtret av egocentriska personer.
    Detta kommer skapa enorma kostnader i framtiden om man inte lyfter fram missbruket i dessa ärenden snart…man ser redan nu ökande psykiska problem hos yngre..speciellt flickor.

    Behövs absolut fler som du Ingid!

    Kör hårt!…mycket stimulerande följa din blogg 🙂

  13. Hej Patrik!
    Kul att du uppskattar mitt arbete! 😉 Just nu bloggar jag ju mest om min bok för det känns så extremt viktigt för mig att den boken blir läst av många. Det är inte så många som skriver om rättssäkerhet i våra dagar.

    Hoppas du köper ”Keith och jag” till dig själv i julklapp. Ge gärna bort ett par ex också! Superbra pris på AdLibris.

  14. Håller med!
    När man nu själv sett missbruket inom de rättsliga förstår jag att många fälls oskyldigt, får ta straff andra gjort eller sina liv förstörda av egocentriska rötägg, tunnelseendet och mitt intresse ligger mig varmt i barnärenden som jag satt mig in i ordentligt.
    Alla kan göra fel, men gör man det avsiktiligt för att dölja egna missar är det mycket skamligt när man leker med människors liv.
    Sunda bondvettet verkar ha försvunnit all världens väg på många håll idag med enkelriktad hönspolitik.
    I all denna cirkus maximum ligger de självklart stora pengar för advokater, rådgivare som följer de som är poppis för stunden & som fyller börsen mest varför många oseriösa dras till branschen som flugor till skiten med korruption & svammel.
    Skrämmande utveckling vi går tillmötes om inte fler lyfter fram problematiken som vuxit upp i landet där vi går bakåt istället för framåt inom de rättsliga där den borde vara som bäst.

    Ska köpa den..blir intressant läsa 😉

  15. Det är fint att inte alla Qvinnor bär sig åt som radikalfeministerna som enbart är ute efter att kastrera alla män i Norden genom att våldföra sig på ett symbolspråk som av hävd legat till grund för umgänge mellan könen sedan urminnestid. Samtidigt våldför sig den här sista kaffesumpen i kvinnoväg på Darwin’s selektionslära då de söker ”rätt att tänka efter” om de har blivit utsatta för ett övergrepp eller ej.
    En pojke/kille har heller aldrig rätt att ta hämnd på en flicka/kvinna genom att beskylla henne för ett brott som har samma straffvärde som mord om han blivit dumpad. Men detta tycks inte gälla kvinnor/flickor som lagligen skall börja få ta ”strupgrepp” på män/pojkar om de inte dansar efter den dumpade kvinnans/flickans taktpinne.
    Snacka sedan om personlig frihet i Norden!

  16. Hej Observer! Ja, jämställdhetsdebatten är sannerligen inte jämställd. Kvinnor framställs alltid som offer utan eget ansvar och män alltid som förövare, kollektivt skyldiga till så gott som allt elände i världen. Låt oss hoppas att 2011 blir året då jämställdhetsdebatten blir lite mera jämställd och att även mansfrågorna kan lyftas. Helst också att kvinnor anses vara kapabla att stå för sina egna gärningar och ta eget ansvar …

  17. Hej Ingrid

    Det du skriver är lika skrämmande som bra. Din analytiska förmåga och ditt civilkurage är det nog få i detta land som kan mäta sig med, speciellt då du är kvinna och skriver om dessa saker. Du får nu mer och mer mäktiga vänner från partierna i alliansen som inser vad som håller på att ske. Tror att år 2011 kommer att bli en vändpunkt i detta könskrig på samma sätt som 1943 i andra världskriget. Säger som Churchill ” If you are going through hell, keep on walking”. Någonstans när stormen blåser som värst kommer solstrålarna senare att börja bryta IGENOM. När detta skett kommer segrarna aldrig att glömma dem som stog upp för ideal som rättvisa och jämnlikhet och belöna dessa hjältar, kör hårt det är många som följer dig

    Jan

  18. Hej Jan!

    Tack för dina vänliga ord. Jag håller tummarna för att du har rätt om 2011 – jag är själv en stor beundrare av Churchill. Det gick en film om honom på SVT häromkvällen, som slutade med att han förlorade valet strax efter kriget. När han satt där alldeles tillintetgjord och inte kunde förstå varför folket hade röstat bort honom, så sa han något i stil med:
    – Ja, det var ju det här jag kämpade för – att folket skulle få fortsätta välja vem som ska leda dem.
    En stor man är stor också i nederlagets stund. Och som du säger: efter regn kommer solsken!

  19. Helt rätt, men har det aldrig slagit dig att det faktiskt händer att pedofiler använder dessa argument starkt för att klara sig och bli friade fast de har utövat sexbrott mot barn/ minderåriga. Så det viktigaste är ju faktiskt att man lyssnar på den utsatta, ett litet barn kan inte ljuga så den har full koll på vad det säger. Det är också vanligt att i samma veva som sexbrott mot barn uppdagas är att den andra föräldern snabbt gör det till en vårdnadstvist…Är man oskyldig ska man gå fri, men är man skyldig ska man dömas…. Ett stort problem att massmedia styr domarnas resultat beroende på vad som ligger i tiden. Tycker det är tråkigt att man spelar rysk roulette med barns framtid pga personliga åsikter och att lagen inte följs…För att…. De är nog inte så farligt….. Å det är nog bara osämja mellan föräldrarna…. Tragiskt….Skulle vara intressant att låta dig ta del av fall där det finns solklar bevisning men gärningsmannen går fri för att han har ett viktigt jobb eller bra kontaktnät….

  20. Cathy.
    I en rättsstat ska man hellre fria än fälla. Man ska till och med hellre låta tio skyldiga gå fria än döma en oskyldig.

    Med det sagt så tycker jag förstås också att man ska försöka sätta dit dem som begått sexövergrepp mot barn. Men du har alldeles fel i att barn inte kan ljuga. För det första finns det barn med väldigt livlig fantasi och för det andra finns det många föräldrar som inte drar sig för att plantera falska minnen i sina barns hjärnor. Elizabeth Loftus är världens främsta forskare på detta område – sök på hennes namn så ska du hitta intressanta studier.

    Om du har ett sådant fall som du talar om – en man som gått fri trots solklara bevis, för att han hade viktigt jobb eller bra kontaktnät – så är jag extremt intresserad av att få ta del av detta!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s