Falsk anklagelse gav 25 års fängelse

Publicerades den 23 april 2012 | 31 kommentarer

Lyssna på denna fasansfulla historia om hur en totalt samvetslös mamma fick sin dotter att falskanmäla sina kusiner för sexuella övergrepp. Den ene kusinen fick 25 års fängelse och sitter fortfarande inne, trots att flickan ganska omgående tog tillbaka sina anklagelser. Att hon ens uttalat dem berodde på att mamman sagt att hon annars skulle hamna i fängelse …

http://snapjudgment.org/false-testimony

Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

31 svar till “Falsk anklagelse gav 25 års fängelse”

  1. per Hagman | 23 april 2012 kl. 11:57 |

    va trist.

    Per Hagman

  3. Pingback: Mamma tvingade dotter att ljuga om sexuella övergrepp « Ann-Mari's Blogg

  4. ulf | 24 april 2012 kl. 6:12 |

    händer även i sverige…..

  5. lassekolja | 17 maj 2012 kl. 18:12 |

    Låter som hämtat ur ”Det nya (hysteriska) Sverige”!?

  6. Bloggaren | 19 juni 2012 kl. 13:20 |

    Du har skrivit en bok som heter Horungen. Ska man tro det som står här är inte mycket rätt där.
    https://www.flashback.org/t1894607p6
    Kommentarer?

  7. Ingrid | 19 juni 2012 kl. 14:05 |

    Hej Bloggaren!
    Jo, jag har läst den fåniga tråden. Där sitter en libanesisk pizzabagare som behöver arabisk tolk för att kunna kommunicera med svenska myndigheter och skriver perfekt svenska. Han lägger ut ”bevis” i form av dokument på arabiska som lätt kan köpas i Beirut för en spottstyver.

    Jag var dum nog att ge mig in i diskussionen häromkvällen, men insåg att det inte går att övertyga superskeptikerna på Flashback annat än med hundra dokument och det har jag inte tid med.

  8. Adam | 21 juni 2012 kl. 15:33 |

    Om du nu är så säker på Donyas berättelse, varför visar ni oss inte några bevis då?

  9. Ingrid | 21 juni 2012 kl. 16:01 |

    Adam, det är möjligt att du tycker att en författare så fort hon blir ifrågasatt ska ha tid att börja posta ut en massa dokument för att bevisa att hon inte ljuger. Men det tycker inte jag. Jag har hittills inte sett ett enda bevis från Donyas pappa som jag tar på minsta allvar. Om han vill stämma oss så är han välkommen, men det kan jag aldrig tänka mig att han gör eftersom han skulle förlora så det stänker om det.
    Det är möjligt att Donya går ut med något framöver. Hon har massvis med dokument och vittnen som kan gå i god för att allt vi skriver är sant. Men det är inte min uppgift. Jag har hjälpt Donya att skriva sin historia och jag har kontrollerat allt som går att kontrollera.
    Låt mig bara säga att ett av vittnena är Ingrid Norrman som arbetade på svenska ambassaden i Beirut när Donya blivit kidnappad för andra gången av sina farbröder och hjälpte henne att övertyga domstolen om att hon skulle få åka hem till Sverige. Mot farbrödernas och pappans vilja. Pappan som då hade förlorat vårdnaden om henne i Sverige sedan hon rymt från skräckregementet i pappans hushåll.

  10. Manglarn | 22 juni 2012 kl. 9:51 |

    Du måste inse att du inte är trovärdig för ett öre och speciellt med tanke på dina kopplingar till counterjihadism och allmänn smutskastning av muslimer och araber. Presentera bevis och skaffa en professionell attityd, det är nog bra om man vill komma någonstans. Du behöver inte tacka för tipset.

  11. Ingrid | 22 juni 2012 kl. 15:01 |

    Manglarn. Jag förstår inte vad du pratar om. På vilket sätt skulle mitt arbete MOT islamiseringen som hotar hela västvärlden, påverka min trovärdighet i frågor om rättssäkerhet etc? Jag arbetar alltid för sanning och rättvisa, oavsett vilket område det handlar om. Att du och många med dig inte ser någon fara med islamiseringen är just det stora problemet. Ni är beredda att ge upp vår sekulära demokrati för fanatisk teokrati. Jag tror inte många kommer att tacka er när den dagen är här.

  12. Niklas | 26 juni 2012 kl. 22:09 |

    Ingen har skrivit Ingrid att du ska lägga ned tid för att posta 100 dokument som du nu hävdar. Det enda man har bett om är att visa ETT konkret bevis för att du och D inte ljuger, men inte ens det har du lyckats med. Du får gärna kalla den en fånig tråd men det roliga är att den enda fåniga här är du med din oprofessionella attityd. Är det såhär du marknadsför dina böcker? Ger dem käcka namn så att de ska stå ut ur mängden för att sedan fylla dem med skit som du kallar ”dramadokumentär”? Såg att du hade tid och skrev ett inlägg här: http://metrobloggen.se/kultursekt/ar-horungen-av-donya-wihbi-ingrid-carlqvist-baserad-pa-en-logn/, men du svarade aldrig på detta: http://metrobloggen.se/kultursekt/svar-till-ingrid-carlqvist-ang-boken-horungens-sanningshalt/#comments.

    Gör gärna det eller ”har du för lite tid”?

  13. Ingrid | 26 juni 2012 kl. 23:20 |

    Niklas, jag har inga dokument i min ägo och det är inte min uppgift att publicera några sådana. Den som läser boken behöver inga dokument, där finns så pass mycket bevis att man begriper att storyn är sann. Om man ändå inte tror på det – tja, då får man väl avvakta den stämning pappan nu påstår sig ha lämnat in.

  14. SebSebSebSebSebSeb | 27 juni 2012 kl. 3:29 |

    Hörredu! ”Islamiseringen” pågår enbart i ditt huvud. Sök hjälp; extremism är ett symptom på psykiska sjukdomar!

  15. Ingrid | 27 juni 2012 kl. 7:01 |

    Seb, du har givetvis helt fel och enda anledningen till att jag godkände din kommentar var att den visar på ett klassiskt sätt att försöka tysta sina motståndare – att kalla dem psykiskt sjuka.

    Klicka för att komma åt LKT0623s1844_1847.pdf

    Att inte vilja se islamiseringen och kämpa mot den är ett lika stort brott som världen gjorde sig skyldig till under 30-talet. Trots Churchills enträgna varningar för Hitler och att man borde tro att han menade exakt det han skrivit i Mien Kampf, så blundade världen. Hitler var väl snäll? Han kunde väl få hålla på där i Tyskland med sitt eget, det störde väl ingen? 15 år och många miljoner döda senare, skämdes människor för att de inget gjort medan tid fanns.

    När demokratin och våra mänskliga rättigheter är ersatta med hårdför islamistisk teokrati, kommer du och dina vänner att säga samma sak: Ja, men visste inte … vi fattade inte … vi trodde ju inte …

    Sån är inte jag. Jag kommer att kämpa till sista blodsdroppen för att folk ska öppna ögonen och se vad som händer i västvärlden.

  16. Niklas | 27 juni 2012 kl. 11:02 |

    @Ingrid
    Det måhända att det inte är din uppgift men eftersom din trovärdighet står på spel så borde det väl ligga i ditt intresse att iaf sakligt dementera de påståenden du anser felaktiga?
    Du har även valt att kalla boken en dramadokumentär och hävdar att det finns massor av bevis för att det är en sann historia, men om det är en sann historia varför är det inte då en självbiografi?

    På flera ställen i boken så krockar uppgifter med varandra då Donya å ena sidan hävdar att mamman hade vårdnaden om henne för att senare hävda att pappan hade vårdnaden. Om pappan hade vårdnaden så kan han väl i regel inte kidnappa sitt barn?

    Som sagt, kom gärna förbi och droppa en kommentar här:

    http://metrobloggen.se/kultursekt/svar-till-ingrid-carlqvist-ang-boken-horungens-sanningshalt/#comments

  17. Ingrid | 27 juni 2012 kl. 14:13 |

    Niklas, står min trovärdighet på spel? Det tycker verkligen inte jag. Så här ser jag på det hela:

    Jag har skrivit en bok, en så kallad dramadokumentär. Det betyder alltså att den är baserad på en sann historia men att de dialoger som förs i boken givetvis inte är ordagranna eftersom ingen människa går omkring med bandspelare genom livet utan berättar sin historia så som hon minns den. Ingen minns exakt lika, därför kan det förstås skilja sig en hel del om två människor skriver om samma skeende. Men boken är ingen faktabok och innehåller därför inga dokument (förutom faksimiler på tidningsartiklarna om Donya när hon kidnappades för andra gången) eller fotnoter. Jag har sett de papper och talat med de människor jag anser mig behöva för att vara säker på att Donya berättat så uppriktigt hon kan om sitt liv.

    Sedan händer följande: Pappan som av fullt begripliga skäl inte vill avslöjas som barnkidnappare och misshandlare, tar till en desperat metod: Han startar en tråd på Flashback för att ”rentvå” sig själv. Han lägger upp dokument på ett språk få av oss förstår och från ett land där mutor och kontakter är vad som behövs för att få vilka papper man vill. Och en massa människor tror att allt han säger därmed är sant eller åtminstone värt att ta på allvar …

    Vi har skrivit en bok på 250 sidor. Där finns Donyas berättelse om sitt liv. Varför ska hon dessutom visa upp dokument bara för att en anonym person på Flashback påstår att det hon berättat inte är sant? Det finns hur mycket som helst och om det någonsin blir en förtalsrättegång kommer allt material att då läggas fram.

    En sak som verkligen stör mig med Flashbackfolkets resonemang är det här med vårdnaden. Förstår de verkligen inte att det är helt irrelevant att diskutera vem av föräldrarna som hade den juridiska vårdnaden? I FN:s Barnkonvention står att barn har rätt till båda sina föräldrar i den mån detta är möjligt. Att röva bort sitt barn till en annan del av världen, att förvägra den andra föräldern all vetskap om och kontakt med sitt barn och säga till det lilla barnet att hon aldrig får träffa sin mamma igen och att denna mamma inte ville ha henne – det är ju DET som det fasansfulla! Vad i herrans namn spelar en juridisk vårdnad för roll i det sammanhanget? Donya grät sig till sömns varje natt för att hon inte fick träffa sin mamma och inte fick ringa eller ens prata om henne. Hennes pappa och styvmor raderade bort Donyas mamma och orsakade livslång skada för henne.

    Jag har i flera år kämpat mot bortrövande av barn. Jag skiter högaktningsfullt i om förövaren är en svensk mamma (som i boken Inte utan mina söner) eller en libanesisk pappa (som i Horungen). Min bergfasta uppfattning är att INGEN har rätt att skära av kontakten med barnens andra förälder. Det är utstuderad barnmisshandel och helt förkastligt.

  18. Lundqvist | 27 juni 2012 kl. 20:16 |

    Jag har varit väldigt förvirrad men måste verkligen säga att jag är besviken. Följer tråden på Flashback och tror inte på någon just nu men det du skrivit kan man inte bara ignorera. Trots allt är du författaren till Horungen. Någon har ifrågasatt boken och nu vill vi veta vad som verkligen är sant. Kan du lägga upp minsta lilla som bevisar det du påpekar? Ärligt talat har jag tappat all hopp om dig och Dunya. Du skrev i tråden att du har tusentals papper så var god och visa minsta lilla, till exempel att mamman hade vårdnaden som du skrev. Jag förstår inte heller hur det kan finnas faktafel i boken. Argumenten säger emot sig själva i boken, om papporna har fullständig vårdnad då kan man inte kidnappa sitt barn? Om du är tyst tolkar vi er faktabok som en lögn. Du bemötte inte ens kritiken av den person som startat tråden, varför? Varför ens ge sig in i diskussionen isåfall? Låt dig inte tystas och övertyga oss istället. Tacksam för svar.

  19. Ingrid | 27 juni 2012 kl. 21:43 |

    Lundqvist – hur vore det om du läste det jag skriver i kommentaren ovan?

  20. Lundqvist | 27 juni 2012 kl. 22:29 |

    Jag läste dina kommentarer innan. Tyvärr ger det bara mindre trovärdighet för dina svar gör inte boken ett dugg verkligare. Hur vore det om du läste det jag skrev ovan och besvarar mina frågor? Alla frågor, även frågan om faktafel. Köper inte att det är en dramadokumentär, varför nämns detta nu? Boken står under memoarer och biografer.

    Vi vill se det du lovade. Vi vill se om bara ett av dina tusen dokument som bevisar dina påståenden som rättskämpen du försöker vara.

  21. Ingrid | 27 juni 2012 kl. 23:06 |

    Vad är det du vill att jag ska svara på, Lundqvist?

    Boken är ett enda stort dokument. Om du inte tror att jag har gjort min research så lär det inte spela någon roll vilka dokument jag lägger upp här. Och som jag sagt innan, dokumenten tillhör Donya och när det blir aktuellt kommer hon att visa dem.

    Boken är ingen biografi i ordets gamla bemärkelse – där någon forskade om en person och skrev (ofta efter den personens död) en summering av ett liv. Inte heller kan man kalla det memoarer när det gäller en så ung människa. Vad förlag och bokhandlare har för markering på sina hyllor är en sak, jag vill beskriva ”Horungen” som en dramadokumentär. Ungefär som de tv-filmer som bygger på en sann historia men har dramatiserats för att bli spännande. Det betyder ju inte att man tummat på de viktigaste sanningarna, bara att man lägger upp det på ett sätt så att det blir intressant för läsaren/tittaren.

    Vad är det för faktafel du tror dig se? Om du syftar på den juridiska vårdnaden kan jag bara säga som ovan att Donya bodde hos sin mamma efter föräldrarnas skilsmässa. Detta är extremt ovanligt i ett muslimskt land. Pappan var så pass opålitlig att mamman fick vårdnaden. Men som jag skrev ovan – juridiken är INTE det intressanta! Utan det faktum att INGEN förälder har rätt att kidnappa sitt barn från den andra föräldern och bryta all kontakt mellan dem. Aldrig! Oavsett vad det står i ett papper.

    Jag skrev ovan att ”Horungen” inte är en faktabok. Med det menade jag förstås att den inte är en fackbok, utan en skönlitterär bok. Jag menade inte att den inte bygger på fakta. Man blir ju helt utmattad av att besvara alla dumheter från folk som verkligen inte VILL fatta.

  22. Lundqvist | 27 juni 2012 kl. 23:29 |

    Snälla du. Skulle jag bli uppmuntrad av ditt svar… Jag vill veta varför du gav dig in i tråden och gjorde bort dig. Varför lägger du inte upp bevis som du lovade. Varför bortförklarar du bevisen på Donya och varför ignorerade du kritiken. Du gjorde bort dig på ett forum som författare. Du skrev att du har bevis och att du med Donya skulle kunna lägga upp bevis ifall någon var tveksam. Hade du låtit bli hade vi inte misstrott dig. Men tyvärr är du inte trovärdig längre, ni bemöter inte kritiken. Jag är grymt besviken på dig. Ett argument om köpta bevis är bara dagisnivå. Undvik inte mina frågor om tråden nu, besvara dem istället. Om du tystnar faller dina påståenden på plats. Bevisa för oss det du påstod i tråden. Och nej i boken finns inga pålitliga fakta. Du försöker dumförklara alla istället för att stå för vad du säger. I boken står det att pappan hade vårdnaden, på en annan sida motsattsen, vad gäller egentligen? Visa oss att mamman hade vårdnaden om det nu är det som verkligen gäller!

  23. Ingrid | 28 juni 2012 kl. 11:35 |

    Lundqvist, det är ju din uppfattning att jag har gjort bort mig. Det anser inte jag. Jag försvarade Donya och blev upprörd å hennes vägnar. Inte nog med det helvete hon gick igenom som barn och ungdom, nu ljuger hennes pappa om alltihop och elaka skvallerkärringar kallar henne fula ord.
    Jag har aldrig lovat några dokument. Som jag sagt flera gånger tillhör dessa Donya och det är upp till henne när hon vill offentliggöra dem.

    Angående vårdnaden får du helt enkelt ge dig till tåls. Och som jag förklarat – den juridiska vårdnaden är helt oviktig. Boken handlar om en förälder som rövar bort sitt barn från den andra föräldern och låter sitt barn gråta sig till sömns varje kväll av längtan efter mamma. Har du inget hjärta? Begriper du inte hur fel det är? Den som inte förstår att barn har en oomkullrunkelig rätt till båda sina föräldrar är det något allvarligt fel på.

  24. Niklas | 28 juni 2012 kl. 14:48 |

    Men Ingrid, om vi säger såhär:

    T.ex. i boken så ansåg man det av vikt att nämna mamma Karimes religiösa tillhörighet. Varför vet jag vet jag inte, men enligt skilsmässopapperna är hon muslim. Som han på metrobloggen skrev att bara för att det kan förekomma att folk skaffar fram dokument på det viset så betyder det ju inte att alla dokument är felaktiga och har framförskaffats på det viset.
    Tycker du att jag har fel på den punkten?

    Jag tycker att det är väldigt intressant att du skriver ”Och en massa människor tror att allt han säger därmed är sant eller åtminstone värt att ta på allvar …”.

    Detta är inte sant, det är många som misstrott användaren ahmd, och bett om förtydliganden. Detta hade du märkt om du hängt kvar lite till, MEN en anklagelse om att uppgifter i en dramadokumentär eller självbiografi är falska bör tas på allvar för att verkligen ta reda på vad som är sant eller inte om personer som framställts som förövare pekas ut med namn. Framförallt om det är så pass grova anklagelser.

    Som du själv skrev på metrobloggen ”Eftersom jag själv alltid har misstrott Liza Marklunds Gömda och blev väldigt glad när Monica Antonsson avslöjade den som ett falsarium.” Med andra ord så välkomnade du resultatet av en granskning av en bok du själv misstrodde var sann, vilket är precis som användarna på Flashback vill ha. De vill likt Monica Antonsson veta vad som är sant eller inte. På den här punkten kunde du ha varit mycket mer tillmötesgående istället för att dumförklara dem som intresserat sig för denna bok du hjälpt till att skriva. Därav står förtroendet för dig som författare på spel anser jag och jag verkar inte vara ensam.

    ”Vad i herrans namn spelar en juridisk vårdnad för roll i det sammanhanget?”

    Det spelar roll eftersom ni båda påstår att hon blivit kidnappad två gånger. Första gången när de flyttade från Libanon och andra gången då Donya ska ha rest tillbaka.
    Eftersom vårdnaden tillfaller pappan per automatik i Libanon så hade han alltså juridiska ansvaret för henne. Eftersom du verkar ha stor kunskap om Libanon så vet du ju också att det har förekommit ett blodigt och långt krig där från mitten på 70-talet tills långt efter Donyas födelse. Många libaneser flydde till Sverige under denna period vilket inte gör det helt konstigt att Donyas pappa valde att göra detsamma. Med andra ord har hon haft rätt till båda föräldrarna i den mån det har varit möjligt.
    Dock är detta inte att kalla kidnappning så ja, därför har användare hakat upp sig på vårdnadsfrågan eftersom den blir relevant när det kommer till att bedöma huruvida den ”kidnappningen” verkligen går att definieras som en kidnappning.

    Jag är ytterst tacksam för att du svarar på mina inlägg samt att du är objektiv i ditt arbete för bortrövade barn men att avskärma barnet från kontakt med den andra föräldern är inte per automatik kidnappning.

  25. Ingrid | 28 juni 2012 kl. 23:39 |

    Niklas, ursäkta att din kommentar fick vänta så länge. Har haft en massa möten i dag. Här ska jag försöka svara på allt:

    Donyas mamma är kristen. Jag har ingen aning om varför hon uppges vara muslim i skilsmässopappren eller varför Donyas pappa ljuger om detta. Kanske skäms han för att inte lyckades få sin fru att konvertera? Att vi skrivit om detta i boken beror ju bara på att det ger en bild av Libanon och problem som kan uppstå i ett land där olika religioner ska samsas.

    Du tycker inte det är konstigt att folk vill ha bevis, skriver du. Man kan väl säga som så att Liza Marklund har förstört för alla som skriver sanna berättelser. Men kom nu ihåg hur det var med Gömda. Den såldes i hundratusentals exemplar och påverkade svensk lagstiftning. Ingen kunde kontrollera sanningshalten eftersom ”Mia” var en pseudonym. Man kunde ha sina misstankar, som jag, men inte kolla upp det. Först när Antonsson många år senare blev uppringd av släktingar som tröttnat på att läsa om ”stackars Mia”, kunde lögnerna nystas upp.

    ”Horungen” har alldeles nyss kommit ut. Donya är inte anonym och det förekommer en massa andra namngivna personer i boken, exempelvis Ingrid Norrman som jobbade vid svenska ambassaden i Beirut. Vem som helst kan ringa henne och fråga vilken version som är sann – Donyas eller pappans?

    Om du läser boken så ser du att Donyas pappa inte hade några flyktingskäl. Om han bara valde att flytta hit med sin dotter, varför lät han då inte Donya ringa sin mamma? Varför fick hon inte träffa henne när de var i Libanon på besök? Man kan kalla det kidnappning eller bortrövande av barn eller den juridiskt korrekta termen grov egenmäktighet med barn. Vad man än kallar det så är det helt oacceptabelt att beröva sitt barn dess ena förälder, tala illa om den föräldern och förbjuda all kontakt mellan dem. Att dessutom fysiskt och psykiskt misshandla det barn man rövat bort, gör brottet så vidrigt att det knappt i ord låter sig beskrivas.

  26. Pseudoförfattaren | 29 juni 2012 kl. 10:56 |

    Lite nyfiken men har du någonsin dömts för brott? Hur ser du på att du troligen kommer att dömas för förtal inom närmaste framtid? Mvh Counter-Counter-Jihad!

  27. Ingrid | 29 juni 2012 kl. 12:42 |

    Hej Pseudoförfattaren!
    Nej, jag har aldrig dömts för brott och räknar inte med att göra det i framtiden heller. Så intressant att du redan ”vet” att jag kommer att dömas! Får jag fråga vem det är jag har förtalat?

  28. Pseudoförfattaren | 29 juni 2012 kl. 13:35 |

    Ja woops, det var lite dåligt av mig att uttrycka mig sådär. Klart att jag inte vet, jag tror inte på exempelvis spådomar eller ”folk som kan se in i framtiden”. Inte heller tror jag mig veta hur alla folk fungerar baserat på exempelvis deras val av skor eller val av något annat :=) Behöver du kärlek? Någon som kramar om dig om nätterna?

  29. Ingrid | 29 juni 2012 kl. 13:40 |

    Anmäler du dig eller?! Du får tro på vad du vill och misstro vad du vill, men det vore klädsamt om du svarade på frågan: Vem har jag förtalat?

  30. Pseudoförfattaren | 29 juni 2012 kl. 19:02 |

    Vet inte riktigt om jag är i din ålders-sfär, om jag kan uttrycka det så. Men om du är intresserad av lammkött och om det kan leda till att lite av frustrationen som präglas i varje ord du skriver ner släpper, så ställer jag absolut upp. Varför inte?! Du har förtalat en pappa för hemska brott och jag väljer att tro på honom för att i princip ALLA indicier pekar på att du de facto inte har rent mjöl i påsen. Har även haft kontakt med den du väljer att kalla en massa nedsättande ord (respekt är attraktivt, kvinna!) på ett lite mer personligt plan så jag kör på det tills sanningen eller iaf något som speglar sanningen kommer fram. Släpp hatet, livet blir så mycket mer meningsfullt och värdefullt. Det är inte värt det!. 🙂

  31. Ingrid | 29 juni 2012 kl. 22:06 |

    Hör du, Pseudoförtattaren. Du är nog pseudo på det mesta. Jag har inte förtalat någon pappa alls. Jag har hjälpt Donya att berätta vad som hände henne och detta har gjort hennes pappa förbannad. Givetvis – vem vill att hela världen ska få reda på vilken skitstövel han är?

    Mitt liv är både meningsfullt och värdefullt och som har jag förklarat om och om igen så hatar jag inte en enda levande varelse. Sånt överlåter jag till dig och andra.

Lämna en kommentar