Var finns rättsmedvetandet?

Ibland blir jag rädd för de åsikter som vissa kommentarer ger uttryck för. I min värld borde det vara självklart för alla att ställa upp på William Blackstones rättsprincip, nedskriven i Commentaries on the Laws of England redan på 1760-talet: ”Better that ten guilty persons escape than that one innocent suffer.”

Hur kan någon av er acceptera att oskyldiga får sitta i fängelse? Hur kan ni avfärda dem med en axelryckning men svämma över av empati för de utsatta barnen? Varför räcker er människokärlek inte till för båda sorternas offer? För ni förstår väl att även den som falskeligen anklagas för att ha begått det mest skamliga av alla brott mot sitt eget barn, förlorat sin heder och ett stort antal år av sitt liv, också är ett offer? Ondskan hos de människor som medvetet skickar oskyldiga i fängelse är större än jag ens vågar föreställa mig.

Men ni är förvisso i ”gott sällskap”. Det finns en del figurer som gjort oändlig skada för det allmänna rättsmedvetandet och för alla oskyldigt anklagade. Några är av de värsta är professorn i processrätt Christian Diesen, professorn i straffrätt Madeleine Leijonhufvud och förra HD-domaren Inger Nyström. De två professorerna missar inte ett tillfälle att vifta bort det lidande som drabbar oskyldigt dömda. Inte ens när de oskyldigt dömda har fått resning och friats, kan de avhålla sig från elakheter.

Ingen av er har väl glömt Bo Larsson som 2001 dömdes till åtta års fängelse för sexbrott mot sin dotter. När Hannes Råstam granskade fallet i Uppdrag Granskning visade det sig att dottern ljugit om allting – om att han drogat henne, våldtagit henne och sålt henne till andra män. Men dotterns lögner var ändå inte det värsta. Det var att polis och åklagare hade gömt undan alla de bevis som talade till Bo Larssons fördel och därmed med berått mod förvägrat honom hans allra mest grundläggande rättigheter.

Justitieombudsmannen som granskade hur åklagarmyndigheten hanterat Bo Larssons fall kom med frän kritik. Den åklagare som drev fallet kritiserades bland annat för att ha underlåtit att ta upp förundersökningen när nya uppgifter kom fram som pekade på att Larsson var oskyldig. Efter JO:s allvarliga kritik beslöt JK, Justitiekanslern, att tvinga Åklagarmyndigheten att betala 100 000 kronor i skadestånd till Bo Larsson. Ändå kom de billigt undan – ingen förundersökning inleddes mot åklagarna som trots att de måste ha förstått att Bo Larsson var oskyldig, lät honom sitta kvar i fängelset och ruttna. Trots att de fick mängder med upplysningar och bevis för hans oskuld.

Ruttnat hade nog Bo Larsson gjort om det inte varit för den outtröttlige grävaren Hannes Råstam. Först när han i tv visade upp den klantiga utredningen som ledde till det långa fängelsestraffet, fick Bo Larsson upprättelse. Efter drygt tre år i fängelse friades han från alla misstankar och fick 2,4 miljoner kronor i skadestånd.

Men ni kanske har glömt Bo Larssons kompis Leif? Han fick inte lika mycket uppmärksamhet, men han satt lika länge bakom lås och bom som Bo Larsson, dömd till 5,5 års fängelse för samma slags brott mot Bo Larssons dotter. Han fick 1,8 miljoner kronor i skadestånd för Rättssveriges brott mot honom.

Men Christian Diesen kunde inte smälta att det här fallet med all önskvärd tydlighet visar hur svensk rättvisa har havererat när det gäller sexualbrottsmål. Han var tvungen att hitta på ett sätt att smutskasta Bo och Leif efter att de friats. Så 2006 skrev han en debattartikel i Juridisk tidskrift och menade att det inte alls var självklart att anklagelserna mot Bo Larsson och Leif var felaktiga. I artikeln skrev han att Leif tidigare dömts för sexuella övergrepp mot barn, för bland annat försök till grov misshandel, olaga hot, grov våldtäkt, medhjälp till grov våldtäkt, sexuellt utnyttjande av underårig, medhjälp till grovt sexuellt utnyttjande av underårig samt sexuellt ofredande.

Men Leif hade aldrig dömts för någon form av sexuella övergrepp och det enda man behövt göra för att få reda på det var att läsa polisutredningen i fallet. Varför gör sig en professor i straffrätt skyldig till en sådan grov lögn? Det kan i alla fall inte ha berott på att han inte visste hur man tar reda på om en person är dömd eller ej. Då återstår som jag ser det bara en förklaring: Christian Diesen ljög medvetet för att så tvivel om Bo Larssons och Leifs oskuld.

Juridisk Tidskrift, som publicerade debattartikeln, fick betala 50 000 kronor i skadestånd och publicera en ursäkt till Leif. Men Christian Diesen vägrade be honom om ursäkt. Och eftersom debattartikeln spreds vidare på nätet, bland annat hos föreningen ISIS som informerar om sexuella övergrepp, så fortsatte förtalet av Leif. Strax innan han dog 2008 sa han till crimenews.se:

– Nu påminns man om allt. Jag skulle vilja veta hur det gått till när Diesen har fantiserat ihop det här.

Professor Madeleine Leijonhuvud är, precis som straffrättsexperten Hans-Gunnar Axbergers konstaterar i den här debattartikeln, den mest ivriga förespråkaren för att det inte finns några oskyldiga. Så här skriver Axberger: ”Jag har numera flera gånger hört henne misslyckas med att förklara varför frikända personer inte får påstås vara oskyldiga. Vad är det hon vet om dessa människors skuld som domstolar inte kunnat övertygas om?”

Hans-Gunnar Axberger var mannen bakom JK:s rapport Felaktigt dömda som levererade svidande kritik mot svenskt rättsväsende. Den slog bland annat fast det hårresande faktum att det inte fanns någon statistik över resningsansökningar och hur det går med dem. Detta gjorde det i princip omöjligt för journalister att granska hur många mål som kan ha hanterats felaktigt. Jag trodde de drev med mig när jag första gången ringde Högsta Domstolen för att få veta hur många sexdömda som fått resning och upprättelse.

– Vi för ingen statistik över det, svarade den högsta rättsinstansen i landet som älskar att föra statistik över allting. Efter JK:s rapport har de tvingats att börja föra sådan statistik.

Inger Nyström som varit åklagare, spelade en ledande roll när HD meddelade sitt mest kända prejudikat på detta område (NJA 1991, sid 83). Enkelt uttryckt kan man säga att det gav svenska domstolar rätt att döma misstänkta för sexualbrott utan några andra bevis än själva anklagelsen. Vilket rimmar mycket dåligt med ”bortom varje rimligt tvivel”.

Inger Nyström fogade dessutom ett yttrande till prejudikatet som kritiseras hårt i Felaktigt dömda. Där argumenterar hon nämligen för att de bevissvårigheter, som kan finnas i sexualbrottsmål, bör leda till att man ställer lägre beviskrav på åklagaren. Inger Nyström har alltså stor skuld i att så många felaktiga domar förekommit i Sverige.

Du som nu tänker att du skiter i om en och annan oskyldig spärras in, bara de verkliga förövarna grips – föreställ dig för ett ögonblick att det är du själv som blir oskyldigt anklagade. Eller din bror, din son eller din nya pojkvän. Hur skulle du vilja bli behandlad?