Om en misstänkt suttit i rätten med snittade handleder där blodet rann ut, är jag övertygad om att såväl försvarsadvokaten som åklagaren och alla rättens ledamöter hade avbrutit förhandlingen. Rättens ordförande hade förmodligen sagt:
– Kära misstänkta, du blöder och det kommer att kosta dig livet om vi ingenting gör. Nu avbryter vi den här förhandlingen och ringer en ambulans. Så kan de sy ihop dig på sjukhuset och du får en chans att bli frisk. I vårt land skickar vi inte sjuka människor i fängelse!
I tingsrätten kunde jag inte blogga om George Pesors exfrus vittnesmål. Det vore alldeles för elakt att citera alla konstigheter hon säger. Det tog mig inte många minuter att inse att detta är en sjuk kvinna som borde ha fått hjälp för länge sedan. Att ingen i hennes omgivning sett till att hon fått förband på sina blödande sår, är fasansfullt. Hon hade inte behövt sitta här och blöda, hon hade inte behövt förlora kontakten med sina barn, hon hade inte behövt utsätta sina barn för en sju månader lång traumatisk kidnappning, hon hade inte behövt se fram emot flera månader i fängelse. Hon hade kanske varit en alldeles vanlig mamma som haft gemensam vårdnad om sina barn och kanske haft halva boendet. Shame on you, som inte hjälpte henne redan 2003 när den här hemska vårdnadstvisten tog sin början!
Men varför ser inte rättens ledamöter alla dessa blödande människor? Är psykisk ohälsa fortfarande så skambelagt att vi hellre låter människor förstöra sina egna liv, sina barns liv och sina exmakars liv än säger de förlösande orden: Du behöver hjälp! Nu ringer vi ”en ambulans” och ser till att du får vård.
Jag tror att kunskapen om psykisk ohälsa är mycket liten. Vi tror att de sjuka ska se ut som Jack Torrence i The Shining när han hugger yxan i badrumsdörren. Om de sitter stilla i stolen och pratar utan att dregla så förutsätter vi att de är friska. Trots att det de säger är helt uppåt väggarna och bara förstör för dem själva. Shame on you, alla Sveriges tingsrätter och hovrätter som dömer sjuka människor!
En del av er kommer att missförstå detta inlägg helt. Vända på det och säga att jag är elak, att jag förtalar mamman genom att påstå att hon behöver hjälp. Jag glömmer aldrig att många tyckte att George var hemsk som kommenterade mammans fängelsedom med att hon i stället borde fått vård. De menar kanske väl, det är en ryggmärgsreaktion att tänka att det är elakt att föreslå att någon ska ha vård. Detta hänger förstås ihop med att alla våra skällsord går ut på detta: Du är dum i huvudet, han är ju helt sjuk, hon har inte alla hästarna hemma etc etc.
Men om ni tänker efter en liten stund så förstår ni att det är av omtanke som detta sägs och skrivs. Jag tycker det är fasansfullt att se mammans små mikropsykoser under de långa förhören. Hur hon irrar ut i invecklade förklaringar som egentligen inte alls besvarar frågorna hon fått, utan bara snärjer in henne mer och mer. Det är som att bevittna någon vars blod sakta pumpar ur henne och lämnar henne alldeles livlös. Shame on you, advokat Susanne Ekberg Carlsson som inte hjälper din klient utan låter henne schavottera på detta vis!
Uppdatering: Åklagaren visade sig vara en man med hjärta. Han tog upp frågan, fick stöd av rättens ordförande och efter paus bad åklagaren rätten att besluta om en §7-undersökning. Detta gjorde rätten! Mer senare.
INGRID CARLQVIST 
Håller helt med dig. Hennes advokat är väl likgiltig bara hon får pengar.
Åh, Ingrid, jag förstår precis exakt vad du menar.
Detta är något jag sade i tidigt skede när det gäller min sambos ex och tillika mamma till deras son.
Hon behöver hjälp, hon måste få hjälp och detta skulle skett för länge, länge sedan.
Om det hade funnits någon som helst sjukdom och handikapp insikt i varje fall hos den utredande instansen hade det inte behövt att gå så långt som att pojken vill döda sin pappa – som han inte känner.
Hade någon sett att detta är en sjuk/handikappad mamma/människa hade det inte blivit så här.
Tyvärr såg de inte detta.
Tyvärr får sonen betala priset.
Tyvärr får pappan betala priset.
Tyvärr får mamman betala priset, men i hennes tillstånd förstår hon inte det.
I den mamman du beskriver, så är det hennes och Georges pojkar som får betala priset.
Släktingar, vänner och således även samhället (fast där pratar vi om pengar istället).
Advokaten struntar uppenbarligen i pojkarna och mamman, annars hade hon inte ”övergivit” (så tolkar jag det) mamman i sin sjuka värld.
Advokaten vill ha pengarna och rampljuset, men förstår nog förmodligen inte att hennes stund i rampljuset är samma som att skjuta sig i foten.
Så alla ni därute som står inför ett advokat val, ni vet vilken ni inte skall välja i varje fall.
Tragiskt, så tragiskt.
Problemet är väl att det inte finns någon hjälp att få. Advokaten har inget intresse i att hon ska få psykisk vård som straff då detta bara är ett tidsobestämt straff i kafkaland istället för ett tidsbestämt straff i fängelse.
Åklagaren kanske borde ha detta intresse, men han tycker nog att det är krångligt med alla utredningar som ska göras, läsas, tolkas och stötas i rätten. För krångligt för ett skitmål kanske.
Men hon borde såklart ha kommit in på psyket långt innan hon begick brotten hon nu prövas för.
PRECIS !!!
Problemet är att det saknas verktyg som kan starta eller påbörja diskussionen om problemet, för annars blir problematiken osynlig.
Här finns ett riktigt verktyg..
http://www.yakida.se/psykopat1.html
Cirka 4% av alla seprationer med barn i bilden resulterar i vårdnadstvister. Även cirka 4% av befolkningen är tondöva och cirka 4% av befolkningen har en pesronlighetsstörning liknande en psykopat.
http://www.yakida.se/psykopat.html
OCH VANLIGA SVENSSON VÅGAR INTE PRATA OM DET !!!
Helt riktigt. Så oerhört vackert och insiktsfullt skrivet Ingrid. Jag nästan gråter och ryser när jag läser det. Det är så sorgligt att vi svenskar inte vågar ta tag i människors själsliga problem utan måste låta det göras till rättstvister. Ska inte socialtjänsten vara utbildade socionomer och kunna se? Kan man inte förstå diagnoser som faktiskt finns beskrivna i DSM?
Vi skulle behöva importera stora mått kunskap i de här frågorna i sverige. Lära oss ta hand om de svagaste i stället för att ge dem rätt. Tack för din blogg idag Ingrid!
Ja de som är uppenbart psykiskt sjuka borde man ju verkligen se, och hjälpa. Men sen är en del ”bara” personlighetsstörda. Och om jag förstått det rätt så kan dessa inte dömas till vård. Inser de sen inte själva hur skev deras verklighetsuppfattning är (vilket de sällan gör)så finns det inte mycket man kan göra. Ja inte ens om de skulle ha insikt då dessa tillstånd är mycket svåra att ”bota” (många menar att det inte ens går). Det man kan hoppas på är iaf en ökad medvetenhet så att så många barn som möjligt slipper dessa ”tokigheter” så långt som möjligt.
”Jag tror att kunskapen om psykisk ohälsa är mycket liten. Vi tror att de sjuka ska se ut som Jack Torrence i The Shining när han hugger yxan i badrumsdörren.”
Precis så är det. Få känner igen de psykiskt sjuka, tyvärr inte ens de som man borde ha förväntat det av, t.ex. sådana som arbetar inom socialtjänsten. Det finns mängder av konsekvenser av det, inte minst när det gäller familjemål.
Men som profanum_vulgus kommenterat – var finns hjälpen att få? Min egen kontakt med psykvården har fått mig att dra slutsatsen, att inom läkaryrket är det psykiatriker som här lägst status – aldrig har jag träffat så många undermåliga läkare. Lägg därtill att det i samhället inte finns några större pengar att tjäna på att hjälpa psykiskt sjuka – dessa människors förmåga att försörja sig själva är nästintill minimala, även efter att de har blivit någorlunda rehabiliterade (det borde dock finnas en massa pengar att spara, kan man tycka, men sådana siffror är tyvärr väldigt svåra att få fram). Det är ett stort mörker.
Det är så trots att vi de senaste 10-15 åren har lärt oss så mycket mer om olika diagnoser och vad vi skulle kunna göra. Men de flesta väljer att blunda för den kunskapen. Det är lättare att tro på onda människor än att människor faktiskt behöver hjälp.
Tack för ett mycket bra inlägg.
Då det visar sig att mamman ifråga har märkbara psykiska problem, faller då inte ansvaret ännu tyngre på de personer och eventuell kvinnojour(er) som hjälpte hennes hålla sig undan med barnen så lång tid? Och även om mamman då inte visade tecken på psykiska problem var det medhjälp till brott.
Pingback: Dag 2 Svea Hovrätt (del2 av 2) « Ann-Mari's Blogg
Pingback: Lägg av nu, Monica Antonsson! « Inteutanminasoner's Blog
De mammor som vill förneka sitt barn en relation till sin biologiska far kan enkelt upptäckas redan på mödravårdscentralen.
Varför stoppas de inte redan där?
Pingback: David Eberhard om psykisk sjukdom « INGRID CARLQVIST