När sanningen inte ska fram …

I morgon, 4 maj, ska jag och Pelle Billing prata om det ojämställda föräldraskapet på Arbetets Museum i Norrköping. Vi är inbjudna av stadens Pappa-barn-grupp och här kan man läsa mer om arrangemanget. Redan tidigt på morgonen, närmare bestämt halv åtta, blir vi intervjuade av Lars Anrell på Radio Östergötland. Går säkert att höra på webben!

En av de saker jag ska ta upp i mitt föredrag är otillbörlig föräldrapåverkan. De flesta kallar det PAS, men denna bokstavskombination har blivit så förtalad och väcker sådana svallande känslor, att jag gärna använder ett annat uttryck. Vill man gå rakt på sak kan man kalla det hjärntvätt. Men just nu verkar det som om tillståndet kan komma in i DSM-V under beteckningen PAD, Parental Alienation Disorder. Här är kriterierna för ett barn som drabbats av PAD:

A. Barnet – vanligen ett vars föräldrar är involverade i en fientlig skilsmässa – allierar sig starkt med en förälder och avvisar en relation med den andra, alienerade föräldern utan befogad grund för detta avvisande.

B. Barnet uttrycker följande beteende:
(1) ett ihållande avvisande, eller svartmålning, av en förälder som når upp till kampanjnivå
(2) svaga, bagatellartade, och absurda rationaliseringar för barnets ihållande kritik av den avvisade föräldern

C. Barnet uppvisar två av följande sex attityder och beteenden:
(1) avsaknad av ambivalens
(2) oberoende-tänkar-fenomenet
(3) reflexmässigt stöd till ena föräldern mot den andra
(4) frånvaro av skuld över exploateringen av den avvisade föräldern
(5) närvaro av lånade scenarier
(6) spridning av fientligheten till den avvisade förälderns utvidgade familj

D. Störningen har minst två månaders varaktighet.

E. Störningen orsakar kliniskt signifikant sorg eller skada i sociala, akademiska (yrkesmässiga), eller andra viktiga funktionsområden.

F. Barnets vägran att ha umgänge med den avvisade föräldern har ingen rimlig grund. Det betyder att diagnosen parental alienation disorder inte kan ges om den avvisade föräldern har behandlat barnet illa.

De som är rädda för att sanningen ska ta ifrån mammor privilegiet att göra vad de vill med sina barn, gör nu allt de kan för att förhindra att svenska folket får information om PAD. I morgon ska jag berätta om hur stora, hyllade organisationer försökt stoppa både mig och andra som vill sprida kunskap om vilka skador barn kan få av otillbörlig föräldrapåverkan …

Bland alla fula tricks finns påståendet att PAS/PAD är en påhittad diagnos för att förhindra barns berättelser om sexuella övergrepp. Att vi som talar om de fruktansvärda konsekvenserna för PAD-drabbade barn, egentligen är ute efter att hindra barn från att berätta om incestövergrepp. Det är verkligen sjuka påståenden som har sin grund i att vissa kvinnogrupper gör vad som helst för att förhindra att sanningen kommer fram. Sanningen om att även mödrar gör sina barn illa …

Sanningen om PAD är att den inte har ett dugg med sexuella övergrepp att göra. Det behöver inte finnas en enda vettig anledning till att en förälder plötsligt hamnar i ”frysboxen”. Däremot inträffar det i princip alltid i samband med skilsmässor, när en förälder anser sig ha all rätt till barnen och vill skära bort den andre föräldern ur barnens liv. Att hjärntvätta sina barn mot den andra föräldern är ingen särskilt kvinnlig egenskap, den avgörande faktorn är en snedvriden uppfattning om att man själv är den enda viktiga personen i barnens liv och den andre helt umbärlig. Kruxet är att mammorna för det mesta får samhällets hjälp i denna strävan och därför har lättare för att manipulera sina barn så mycket att de till sist drabbas av PAD.

De flesta människor vet att barn älskar båda sina föräldrar. Barn älskar sina föräldrar så villkorslöst som man önskade att alla föräldrar älskade sina barn. Barn förlåter föräldrar för nästan allt – för att de super, knarkar, slåss och trycker ner deras självkänsla. När man vet det måste man ifrågasätta barn som helt plötsligt avskyr en mamma eller pappa som inte gjort någonting alls.

Lena Hellblom Sjögren, som är Sveriges främste expert på PAD, föreläste tillsammans med mig i Kristianstad förra veckan och berättade då om en mamma som inte fått träffa sin son sedan 2006. Socialen fick tidigt ett horn i sidan till henne och har på alla sätt stöttat pappan vars enda syfte varit att bli av med mamman. Sonens enda argument för att inte vilja träffa mamman är: ”Hon är tjatig. Hon kom till en fotbollsmatch som jag spelade.”

Detta är ett typiskt fall av PAD. Precis som alla de barn vars mammor påstår att barnen varit utsatta för sexövergrepp av pappan trots att barnet inget minns. Och trots att inga bevis finns för att övergrepp skett, så HATAR barnen sin pappa. Helt utan anledning. Det är det som är PAD – att hata en förälder utan anledning. De barn som blivit utsatta för en grym behandling av en förälder kan aldrig vara drabbade av PAD, de har skäl att inte vilja träffa mamma eller pappa. Men oftast känner dessa barn en viss ambivalens, någonstans älskar de fortfarande föräldern som gjorde dem illa …

Jag tycker det är beklagligt och inte så lite skrämmande, att så många i Sverige år 2010 vill förhindra sanningar från att komma fram. Trots det är jag övertygad om att sanningen alltid segrar. Ibland tar det väldigt lång tid och ibland är motståndet kompakt, men till sist vinner alltid sanningen.