Kanonrecension i Sydsvenskan!


Försov mig i morse och vaknade av att det plingade till i mobilen – någon hade skrivit i min Facebook-logg: Grattis till den positiva recensionen i SDS! Gissa om jag for som skjuten ur en kanon upp ur sängen och slet åt mig tidningen. Lycka!


Det är ju så här med recensioner: man vet aldrig om tidningarna som fått boken tänker recensera den alls och i så fall när. Men att få nästan en helsida i Sydsvenskan och dessutom en sådan bra recension är osannolikt kul. I kväll tänker jag korka upp en av alla de champagneflaskor jag fick när jag fyllde 50!

En av de häftigaste grejerna med boken är att så många uppskattar kapitlen som handlar om mig själv. Många undrar varför jag skrivit boken på det här sättet och svaret är att det började med att Keith inte mindes särskilt mycket från tonårstiden i Helsingborg, vilket jag gjorde. Jag ville skriva om färjeturorna med ”Halvtian”, om Siöcronaparken dit raggarna kom med sina amerikanare, om diskotek Villa Skalet och Klubben i Sydhamnen.

Plötsligt fick jag en ingivelse: jag kanske kan väva in mitt eget liv? Tanken var inte så knasig som den kanske verkar eftersom Keith Cederholms öde kom att påverka mitt journalistiska liv. På grund av honom blev mitt engagemang för oskyldigt dömda större än hos de flesta av mina kolleger.

Ju  mer jag tänkte på det, desto rimligare framstod det. Men samtidigt – skulle någon vilja läsa om mitt liv? Varför det? Jag är inte känd som Carolina Gynning och jag är inte synsk som Benny Rosenqvist (vars böcker jag skrivit), så varför skulle någon vilja veta vad jag gjort i livet?


När Jante ansatte mig som värst, satte jag mig och tog en öl med min kära väninna och kollega Maria. Om det finns någon i hela världen som jag kan dela en så hädisk tanke med (som att väva in mig själv i en bok om Keith Cederholm), så är det hon. Titeln hade då redan satt sig i mitt huvud: Keith och jag.

Maria tittade på mig och sa: Det är en fullständigt lysande idé, Ingrid! Skriv, skriv, skriv!

Så det gjorde jag. Och en dag när jag var i Landskrona för att intervjua Keith, berättade jag om min idé. Vi satt på MacDonalds uteservering och åt varsin hamburgare och han hade just berättat en galen historia om hur han åkt ifrån polisen som jagade honom för olovlig körning.

– Jag tänker kalla boken för Keith och jag, sa jag till honom. Vad tycker du om det?

Keith såg förvånad ut, sedan log han.

– Det blir nog bra, Ingrid. Jag litar på dig.



Jag brukar kalla Maria för ”min egen Tabitha” och då syftar jag på Stephen Kings hustru. Han har i boken Att skriva förklarat att hon alltid är hans förstaläsare, den han litar fullständigt på. Om Tabitha tycker att han ska ändra något, då gör han det. Om Tabitha säger att det är bra, då tror han på det.

Så jag litade på Maria och skrev och skrev och skrev. Det var en kamp mot klockan att först hinna intervjua Keith om hela hans liv och sedan skriva klart boken så att vi hann få ut den före jul. I början trodde vi på förlaget nämligen att Bernard Mikulic TV-dokumentär skulle sändas i år och då fick inte boken komma för långt efter den. Nu blev den framskjuten, men eftersom manuset var klart så bestämde vi oss för att trycka boken på en gång.

Innerst inne gnagde tvivlen i mig. Skulle någon vilja läsa om mig eller skulle folk reta sig på att jag trängde mig in i vartannat kapitel? Att Maria/Tabitha ständigt försökte övertyga mig om att detta var ett bra och nytt grepp och att mitt liv suger tag i läsaren eftersom jag är så ärlig och inte väjer för det tråkiga och sorgliga, trots det så var jag orolig. Jag tänkte att recensenterna skulle säga att jag försökte berätta två historier samtidigt och att båda hade tjänat på att slippa den andra.

Därför gör det mig så otroligt lycklig när Andreas Ekström i Sydsvenskan skriver:

Jag märker hur jag gång på gång vill veta mer om Ingrid Carlqvist, hur jag otåligt tar mig fram genom de deprimerande förutsägbara händelserna i Keith Cederholms liv, för att i stället komma tillbaka och få veta mer om Ingrid Carlqvists dåliga kärleksrelationer, hennes barnlöshet, hennes journalistiska yrkesliv, hennes personliga och professionella drivkrafter och hennes förlust av en älskad bror.

Min första recension fick jag av deckarförfattaren Ramona Fransson. Hon skrev en fantastisk recension och i ett mejl till mig skrev hon:

Boken är FANTASTISK ur dubbel bemärkelse. Personporträttet av Keith är naket, klart och oundvikligt halsbrytande. Ditt livs resa bredvid Keiths är berörande och så vansinnigt uppfriskande och ärlig, och jag kände igen mig precis som tusentals andra kvinnor kommer att göra.

Det har nog Ramona rätt i – kvinnor älskar att läsa om andra kvinnors liv. Men för att skryta lite så har flera män sagt till mig att de tycker om boken och då särskilt kapitlen om mig själv. Anders C avslöjade att han gråtit på flera ställen, Patrik N  sa att han aldrig trott att han skulle säga så men att han fick en bättre förståelse för hur det är att vara kvinna och Bosse H släppte inte boken när han fått den i sin hand utan läste tills den var slut, klockan halv tre på morgonen!

Och så är det ju JW, han som tog kontakt med mig när han  läst i tidningen att Keith var död och att jag skrev hans bok. De hade suttit på Fosieanstalten tillsammans för några år sedan och JW ville skicka blommor till Keiths begravning. Han kom att bli betydelsefull för mig genom att berätta hur det var på Fosie och hurdan Keith var under en av sina sista fängelsevistelser.

I går fick jag mejl från JW. Han var med på boksläppet och fick en bok och nu hade han läst den. JW skrev:

Hej Ingrid!

Jag vill börja med att tacka jättemycket för boken, den har varit mycket givande att läsa och upplägget med kapitel om dig och Keith var mycket spännande att följa. Jag måste dock erkänna att man blir förbannad när man tänker på hur många som frågade Keith hur han lyckades att lura både Jan Guillou och Svenska rättssystemet. Keith berättade att det var en del som hörde av sig när det var 25års dags för målet och undrade om han inte kunde erkänna nu, vilket jag sa till Keith var för jävligt och jag såg att Keith var uppriktigt ledsen över att han aldrig riktigt blev frikänd i andra människors ögon.

Jag är av den uppfattningen att Keith levde upp till det som förväntades av honom i livet, min bild av Keith är att han var en mycket omtänksam och snäll person. Jag vet att han skulle varit mycket nöjd med boken och jag minns fortfarande det leende han hade när han berättade om vem han ville skulle skriva boken om hans liv.

3 svar till “Kanonrecension i Sydsvenskan!

  1. Här finns i stället en bok som inte behöver motivera sin existens av att den skulle användas till något högre mål. Den ska främst bara läsas, medryckande, rapp och effektivt berättad som den är. Möjligen bara med andra poänger, kvaliteter och effekter än författaren främst avsåg.

    Grattis!

    Vilken bra recension!

    Du kanske ska försova dig oftare ? 😆

  2. Tommy Jonsson

    Grattis Ingrid!
    Ditt upplägg av boken var en höjdare. Jag har aldrig läst en bok och fällt så många tårar av både sorg och gädje. Dina senaste artiklar i Kristdemokrate var också en höjdare.
    God Jul och Ett Gott Nytt Ingrid.

  3. Stort Grattis Ingrid! Härligt!
    Kramar
    Ramona

    P.s Och även Daddy har goda nyheter på sin blogg! Han och hans före detta har samtalat, till och med kunnat skämta med varandra och har nu delad vårdnad om dottern. Fantastiskt! D.s

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s