Varför traumamyten skadar de verkliga incestoffren

Det här inlägget är för alla som är intresserade av sanning och forskning, till skillnad från  ”överlevare” och bloggaren Catta som tycker att man inte behöver läsa forskningsrapporter för ”de kommer ändå fram till så olika saker” och som ”inte anser att man kan uttala sig om hur alla känner sig i en offersituation eftersom det givetvis är så olika”.

Ursäkta om jag blir lite raljerande nu, men det var väl ändå med förlov sagt inte särskilt genomtänkt?! I trettio års tid har vi fått höra att alla som utsattes för sexövergrepp i barndomen upplevde enorma trauman medan det pågick och att de aldrig kan leva normala liv efteråt. I princip varenda åkomma man drabbas av senare i livet kan härledas till denna fasansfulla upplevelse. Då var det helt okej att tala om ”hur offren upplevde det”.

Häromåret kom så forskaren Susan A. Clancys bok The Trauma Myth ut och ställde alla gamla sanningar på ända. För att inte riskera att få ett ensidigt underlag i sin studie så vände hon sig inte till kvinnojourer och incestföreningar när hon skulle ha tag i sina intervjuobjekt – hon satte in en annons i tidningen. De flesta av dem som sökte upp Clancy berättade historier hon aldrig kunnat föreställa sig. De hade inte alls varit livrädda medan övergreppen pågick och hade inte blivit hotade till livet om de avslöjade ”hemligheten”. Pedofilernas trick var i stället att få barnen att tycka om dem. Med smicker, beröm, uppmärksamhet och lögner fick de barnen dit de ville – exakt så som  Patrik Sjöberg beskriver att Viljo Nousiainen gjorde mot honom.

Genomgående var också att dessa offer kände sig onormala. Tidningar och tv var ju fulla med historier om barn som med våld och hot tvingats genomlida bestialiska övergrepp och det var ju uppenbarligen det ”normala”. Alltså var det något allvarligt fel på dem som ”tyckt om det” medan det pågick och först i efterhand förstått att de blivit utnyttjade och därmed å det grövsta svikna. Men nu går det inte alls att lyssna på offren – inte de offer som säger ”fel saker” i alla fall.

Givetvis har i Susan A. Clancys bok The Trauma Myth inte översatts till svenska och självklart är dess banbrytande resultat helt okända i Sverige. Men för er som är intresserade av sanningen och hur man på bästa sätt kan hjälpa de verkliga offren för sexuella övergrepp, så har jag här översatt  bokens förord. Ni som blir intresserade kan köpa boken här.

HÖSTEN 1996

Frank Girard är fyrtiotvå år gammal. Han har fast anställning som skatterådgivare, en fru sedan tjugo år tillbaka (hans gymnasieflickvän) och tre barn vars foton dinglar från hans nyckelring. En gång i veckan tränar han högstadieskolans basketlag och minst två gånger i månaden tar han med sig familjen till kyrkan. I mars varje år åker hela familjen till Sarasota i Florida där Frank tillsammans med sin bror har investerat i en timeshare-lägenhet nära stranden. På ytan har Frank allt – familj, ekonomisk trygghet och god hälsa – men inuti känns det annorlunda.

När Frank Girard var nio år gammal hände något som han tror skadade  honom på ett fundamentalt sätt, något som kraftfullt och permanent ändrade hur han ser på sig själv, vem han är, hans förmågor och hans rätt till framgång och lycka. I över tre årtionden har han hållit det som hände honom hemligt – han har dolt det fullständigt för sin fru, sin familj, sina vänner och så mycket det bara gick, för sig själv.

Roten till Franks tystnad är skam. Han misstänker att det som hände honom var hans eget fel, att han själv drog till sig det och som en konsekvens av detta måste det ”vara något fel på honom”. Det  hände därför att han på något sätt var ”onormal”. Föga överraskande vill han inte att någon ska veta, minst av allt de människor som står honom nära och som älskar honom.

Trots Franks ansträngningar för att inte tala om det som hände honom som barn, har saker hänt som gjort det allt svårare för honom att bevara tystnaden. Han har fått stora problem både på jobbet och i äktenskapet – problem som han tror har att göra med upplevelserna i barndomen – och han misstänker att problemen inte kan lösas utan något slags professionell hjälp eller support.

***

En kall regnig oktoberkväll tog Frank tunnelbanan hem från jobbet och fick syn på ett exemplar av Boston Globe på sätet intill honom. Medan han skummade igenom sidorna hoppade plötsligt en annons mot honom. Annonsen löd: ”Blev du sexuellt utnyttjad som barn? Ring Susan för mer information avseende en forskningsstudie av minnet vid The Department of Psychology vid Harvard University.” Frank läste annonsen två gånger. Trots att han skulle ha stigit av vid Alewife Station gick han av vid Harvard Square. Femton minuter senare stod han utanför dörren till mitt kontor, genomblöt. Kunde han vara med i studien? Kunde intervjun ske nu?

Efter mer än tre årtiondens tystnad var Frank redo att tala.

***

När detta hände var jag fortfarande student på Harvard University och hade just  påbörjat mitt forskningsprojekt om sexuella övergrepp som Frank hade läst om i tidningen. Det Frank berättade för mig var chockerande. Under ett halvår, när han var nio år gammal, hade han haft sexuella erfarenheter med en medelålders man som var god vän till Franks familj.

Detta var inte det chockerande. Undersökningar visar att sexuella övergrepp är vanliga och att vuxna alldeles för ofta utnyttjar barn för sexuella ändamål. Det som chockade mig var det Frank sa om hur han hade reagerat när det inträffade. Det som växte fram, ackompanjerat av långa pauser och ibland tårar, var att medan övergreppen inträffade så hade Frank inget emot dem. Som barn älskade han den här mannen och tyckte om uppmärksamheten. Ibland kändes det de gjorde skönt. Då ock då fick Frank basebollkort efter att mannen fått röra honom och det såg han fram emot. När mannen flyttade från stan blev Frank ledsen. Han saknade honom, att vara tillsammans med honom och uppmärksamheten han gett Frank.

När jag lyssnade till Franks beskrivning av sina reaktioner på övergreppen, förstod jag varför han skämdes och kände sig skyldig till det som inträffat – varför han känt sig ”onormal”. Med tanke på det jag fått lära mig och trodde på om sexövergrepp, så var han onormal.

I över trettio år har, först experterna och sedan samhället i stort, uppfattat sexuella övergrepp som fruktansvärda händelser för barn medan de pågår. Något som definitivt sker mot ett förskrämt barns vilja. Men för Frank hade övergreppen känts helt annorlunda medan de pågick.

Innan Frank gick ställde han en fråga till mig. Eftersom jag var forskare på Harvard och ”studerade såna här saker” kunde jag kanske hjälpa honom.

Jag sa att jag gärna ville försöka.

För första gången på två timmar tittade han mig rakt i ögonen: ”Det jag berättat för dig … hur vanligt är det?”

Först kände jag mig lättad. Detta var en fråga jag trodde jag enkelt skulle kunna svara på. Jag började: ”Frank, sexuella övergrepp i barndomen är mycket vanliga. Man beräknar att ett av fem barn …

Frank avbröt mig.

”Nej, inte det där med sexövergreppen, jag vet att ungar blir utsatta för det – det står för Guds skull i tidningarna hela tiden … Vad jag undrar är om andra barn reagerat som jag … du vet, som jag gjorde?

Frank syftade på det faktum att hans sexuella erfarenheter i barndomen inte hade varit tvingande – för han hade älskat den här mannen och tyckt om att vara tillsammans med honom. Frank hade inte på något sätt slagits eller gjort motstånd. Jag hade ingen om hur jag skulle besvara den frågan. Enligt allt jag visste om sexuella övergrepp på den tiden, enligt allt jag lärt mig av proffsen, så var Frank ett ovanligt offer men det ville jag inte säga till honom. Jag hade en stark känsla av att han inte ville veta det.

Så jag bestämde mig för att uttrycka mig lite luddigt.

Jag sa: ”Frank, forskningen kring sexuella övergrepp är fortfarande ganska ny. Kanske är det som du gjorde, ditt sätt att reagera, ganska vanligt. Jag menar, du var ett barn, du tyckte om honom och du förstod inte fullt ut vad du gjorde, vad han begärde från dig eller vad konsekvenserna skulle bli. Bara tiden och mer forskning kan visa om din upplevelse är vanlig eller inte.

Han verkade nöjd med det svaret. Men jag kände mig hemsk som inte hade varit helt ärlig mot honom.

                                                                    ***

Detta utspelade sig för mer än tio år sedan. I dag, efter ett oändligt antal timmars forskning kring sexuella övergrepp, efter allt jag läst och läst om igen om psykologi, psykiatri, juridik, kriminologi och sociologi, efter alla möten med olika experter, efter alla sexövergreppsoffer jag talat med – män och kvinnor, unga och gamla, rika och fattiga – känner jag mig inte hemsk längre. Det visade sig att det jag sa var sant.

I dag, trots de bästa intentioner, har de som arbetar med sexövergrepp utvecklat och spridit enorma missuppfattningar bland allmänheten kring dessa förfärliga brott – hur det egentligen går till och hur offren reagerar på det. I sina välmenande ansträngningar att skapa uppmärksamhet kring att sexuella övergrepp är skadliga och aldrig barnets fel, så har de valt att framhålla vissa  reaktioner vid övergrepp (såsom trauma, rädsla, våld, tvång och hot) som inte är karaktäristiska för de flesta offer. Konsekvensen av detta felaktiga fokus är att de yrkesverksamma ignorerar och allmänheten missförstår de bekymmer, den oro och farhågor som miljoner offer upplever – människor som Frank. Han och hans gelikar ignoreras, förminskas och förnekas.

I det rådande kulturella klimatet är det svårt att säga sanningen om sexuella övergrepp – att faktiskt berätta vad som händer och hur offer reagerar på detta. Många yrkesverksamma och målsägandebiträden oroar sig för att det ska leda till att samhället i stället skyller på offren eller ifrågasätter den skada som sexuella övergrepp orsakar. Men denna oro är obefogad. Sexuella övergrepp, som jag kommer att redovisa noggrant i den här boken, är aldrig offrets fel och det skadar definitivt dem, men inte på det sätt som så många av oss har blivit ilurade.

Det sägs ofta att försvaret är bäst hjälpt av sanningen. I det här fallet är det inte bara så att vi genom att se sanningen i vitögat, kan lossa den kedja av skuld, skam och hemlighetsmakeri som offren är fjättrade vid – det kommer också att hjälpa de rättsvårdande myndigheterna att lättare identifiera och straffa förövarna, ge psykiatrin bättre behandlingar och hjälpa föräldrar att på ett bättre sätt skydda sina barn från att bli offer för dessa grymma och ohyggligt vanliga brott.