Rasmus och Fanny tvingas hem till utvecklingsstörd mamma

Detta är ett reportage som jag levt med sedan i november. Det var då fostermamman Lisa ringde mig och fullständigt förgråten undrade om jag kunde hjälpa henne att väcka opinion kring hur Marks kommun hanterade ett par syskon som hon varit fostermamma åt i fyra år. Svenska tidningar är inte bara livrädda för att skriva om vårdnadstvister, de skyr också sådana här historier där fosterfamiljer och utvecklingsstörning ingår. Att det finns ett inslag av romskt ursprung gör inte saken lättare precis.

Själv tycker jag det är ganska enkelt. Utvecklingsstörda mammor har ingen gudagiven rätt till sina barn. Enligt lagen är det barnens bästa som ska stå i centrum (BBIC) – att flytta två små barn från det enda hem de känner till för att tillgodose mammans önskemål, är inte i enlighet med BBIC. Vilken dag som helst kommer resultatet av Socialstyrelsens granskning. Det blir första gången ett ärende avgörs sedan tillsynen av kommunernas socialkontor flyttade från länsstyrelserna till Socialstyrelsen. Enligt underhandsbeskeden kommer Socialstyrelsen att rikta skarp kritik mot Marks kommun. Och gör de inte det lär riksdagen få en del att göra. C-kvinnan Maria Kornevik Jakobsson, som engagerat sig i de här barnens fall, kommer då att agera för lagändringar. Här är storyn om Rasmus och Fanny:

Rasmus, 5, och Fanny, 4, var gravt vanvårdade när de togs från sin utvecklingsstörda mamma. Fyra år senare flyttar mamman till Marks kommun, som beslutar att hon ska få tillbaka sina barn. Trots ett kaotiskt liv med vräkningar, hyresskulder och polisanmälningar.

– Så här får man inte göra mot barn. Myndigheterna sviker dem, säger riksdagskvinnan Maria Kornevik Jakobsson (C).

Rasmus och Fanny (på bilden med sin pappa Calle) kallar fosterföräldrarna mamma och pappa. Under de fyra år som gått sedan deras misär upptäcktes, har de levt med skyddad identitet och bara fått träffa sin biologiska mamma en handfull gånger. Vara kommun, där de bodde vid tiden för omhändertagandet, gjorde nämligen en hotbildsanalys och konstaterade:

”Mamman är nu omgift med NN. Hans släkt är mycket farliga. Incestuösa förtecken. Mannen har bland annat två domar på sig för sexuellt utnyttjande samt tre besöksförbud, två gäller fortfarande.”

Biomamman, som är av romskt ursprung, har fött sex barn och fått fem omhändertagna. När socialen i Vara 2006 kom för att tvångsomhänderta de tre äldsta pojkarna, hittade de Rasmus i en garderob. Ett år gammal kunde han varken sitta eller prata och man misstänkte att han kunde lida av samma ”lindriga mentala retardation” som mamman diagnosticerats med. Det visade sig sedan att Rasmus var helt frisk, bara extremt understimulerad.

För tre veckor gamla Fanny fanns egentligen inget beslut om tvångsomhändertagande, men eftersom hon var så uttorkad att man fruktade för hennes liv, togs hon direkt till sjukhuset.

Trots att ett stort antal poliser hade följt med på hämtningen lyckades biomamman överfalla socialchefen och skada henne. En tid senare dömdes hon till villkorlig dom och skyddstillsyn för våld mot tjänsteman, hot mot tjänsteman, övergrepp i rättssak och bedrägeri.

De två äldsta pojkarna kom till ett fosterhem och Rasmus och Fanny till ett annat. Biomamman har sedan dess fött ytterligare två barn, varav ett är omhändertaget.

Men när hon sommaren 2009 flyttade till Marks kommun i Västergötland, hände något märkligt. Hotbilden från Vara kastades i papperskorgen och socialförvaltningen i Mark började aktivt arbeta för att biomamman skulle träffa sina barn regelbundet, med målet att flytta hem.

– Vi blev förstås hemskt oroliga, berättar fostermamman Lisa. Hur kunde den nya kommunen på så kort tid göra en helt annan bedömning? Vad hände med mammans förståndshandikapp? Hur vågar de utsätta barnen för så stora risker?

Enligt Lisa mådde varken Rasmus eller Fanny bra av det plötsligt ganska intensiva umgänget med biomamman. De började kissa på sig, drog sig undan kompisar och ville inte följa med på olika aktiviteter. Eftersom Lisa och hennes man inte ”samarbetade” så som socialförvaltningen i Mark önskade, tog man helt enkelt barnen ifrån dem. 28 oktober skulle barnen åka till ännu ett umgänge med biomamman, men kom aldrig hem igen.

– Det var fasansfullt. När jag kom för att hämta barnen, precis som jag lovat dem, möttes jag av två assistenter och en socialpedagog som sa att de omplacerat barnen med omedelbar verkan på grund av samarbetssvårigheter.

Lisa har svårt att hålla tårarna tillbaka. Hon har inte träffat barnen på flera månader och vet inte var de finns. En del uppgifter gör gällande att de redan flyttat hem till biomamman, andra att de pendlar mellan henne och ett fosterhem.

– De togs ifrån sitt trygga familjehem och flyttades till helt okända människor och de fick inte ens med sig sina snuttefiltar. När vi träffade dem nästa gång skrek och grät de och vägrade släppa oss. Får man göra så här mot barn?

Den frågan ska besvaras inom kort – av Socialstyrelsen dit fostermamman har anmält Marks kommuns dramatiska överflyttning av barnen. Om tillsynsmyndigheten inte riktar kritik mot kommunen, kommer riksdagskvinnan Maria Kornevik Jakobsson att agera för en lagändring. Innan hon kom in i riksdagen arbetade hon i många år som kurator och familjeterapeut.

– Jag brukar aldrig engagera mig i enskilda fall, men det här är det värsta jag varit med om. Kommunen har inte sett till barnens bästa. Alldeles oavsett vad de kommit fram till om den biologiska mamman, så sliter man inte upp barn från deras hem på detta sätt. Förstår de inte att barnen blir traumatiserade?

Ingrid Carlqvist

Fotnot: Rasmus, Fanny och Lisa är fingerade namn.

PAPPAN SJUK AV ORO

Barnens biologiska pappa är sjuk av oro. Han är pappa till de fyra barn som omhändertogs 2006 – Rasmus, Fanny och de två äldsta pojkarna.

– Så länge barnen var i fosterhem hade jag bra kontakt med dem. Nu vet jag ingenting, säger han.

Sedan pappa Calle separerade från mamman har han suttit i fängelse och bott på behandlingshem. Sedan en tid tillbaka är han nykter, har flickvän och bostad. Men eftersom han inte har gemensam vårdnad om barnen får han inte veta vart hans barn tagit vägen.

– Jag vet inte vad socialen och barnens mamma har kokat ihop. Mig vill de över huvud taget inte prata med. Men jag är faktiskt barnens pappa även om jag inte har vårdnaden, jag oroar mig för mina barn!

Calle har nu vänt sig till en advokat och hoppas få gemensam vårdnad.

– Mitt mål är inte att ha barnen hos mig. Jag vill att de ska bo hos sina fosterföräldrar, där de har mått så bra och där jag har kunnat träffa dem.

Fotnot: Calle är ett fingerat namn.

LISBETH PIPPING OM SIN KAOTISKA BARNDOM

Lisbeth Pipping växte upp med en utvecklingsstörd mamma. I boken ”Kärlek och stålull” beskriver hon sin kaotiska barndom.

– En utvecklingsstörd mamma kan i bästa fall ta hand om ett barn – med mycket stöd. Fem-sex barn är en katastrof!

Socialtjänsten var inte omedveten om Lisbeths och hennes systers situation. De ansåg till exempel inte att det var lönt att ge mamman en tvättmaskin eftersom hon inte skulle kunna sköta den. Men hon ansågs fullt kapabel att ta hand om tre barn.

– Jag var alltid rädd för att få stryk, för mamma förstod inte hur hon skulle hantera oss, hon var som ett litet barn själv. Jag var smutsig och fick min första tandborste när jag var tretton år.

Lisbeth Pipping fördömer socialtjänsten i Mark, både för att de slitit barnen från det enda hem de haft och för att de tänker placera fem eller sex barn hos en utvecklingsstörd mamma. Socialtjänstens agerande kan dessutom, när allt rasar ihop, innebära att även mammans yngsta barn blir omhändertaget.

– Man tar inte barn på det viset om de inte är i akut livsfara. Det enda skälet socialtjänsten har uppgett för sitt agerande är att fosterfamiljen inte varit ”samarbetsvillig”. Det är helt oacceptabelt.

SOCIALCHEFEN FÖRSVARAR BESLUTET

Socialchefen i Mark, Bengt Sahlberg, vill på grund av sekretessen inte uttala sig om Fannys och Rasmus situation men säger:

– Föräldrar med begåvningshandikapp har rätt till sina barn, precis som alla andra.

Vara kommun bedömde mamman som helt olämplig, till och med farlig för sina barn. Hur kom ni fram till en helt motsatt bedömning?

– Jag uttalar mig inte i det enskilda ärendet, men det är inget konstigt med att man gör nya bedömningar. Saker och ting kan förändras.

En utvecklingsstörning kan väl inte förändras?

– Det uttalar jag mig inte om.

Vilka skäl kan ligga bakom en dramatisk överflyttning från fosterföräldrar där barnen bott i fyra år? Är inte det traumatiserande för barnen?

– Ibland måste socialtjänsten göra snabba åtgärder och då har vi väldigt goda grunder för det. Det kan vara allvarliga situationer som rör barnens skydd. Våra ingripanden ska förhindra att en allvarlig situation blir ännu allvarligare.

MAMMAN HAR VRÄKTS FLERA GÅNGER

En av de främsta anledningarna till att mamman fått fem av sina sex barn omhändertagna är hennes oförmåga att sköta sin ekonomi. Detta leder till obetalda hyror med ständiga vräkningar som följd.

– Hon sa hela tiden att hon skulle sätta in pengar, men jag fick inte en krona, berättar hennes senaste hyresvärd.

I det här huset i Fritsla bodde mamman och hennes nye man i knappt två månader. Först ville de hyra hela huset för 13 000 kronor men nöjde sig sedan med en av lägenheterna på 123 kvadratmeter för 6 700 kronor.

– De ringde mig i mellandagarna och var desperata. De var här med tre barn och skulle snart få hem alla sex, sa de. Det var kallt ute och jag tyckte synd om dem.

När hyrespengarna aldrig sattes in ringde han och fick olika besked varje gång, ända tills maken sa att de skulle flytta.

– Jag förklarade att de ändå måste betala hyran varpå mamman skrek: ”Ta en pistol och skjut honom!”

Hotet är polisanmält liksom de obetalda hyrorna.